Etikettarkiv: kommersialism

KÖPT ELLER FRI?

Så var det kulturafton igen på Teater Brunnsgatan 4, ett samarbete mellan teatern, Skugge & Co och tankesmedjan Timbro. Liksom förra gången var trycket på dörren hårdare än på den hetaste nattklubb en fredagskväll vid midnatt.

Bara det är ganska anmärkningsvärt – att folk öht masar sig ut en vanlig tisdag kl 18.30 för att bänka sig framför en paneldiskussion i en källare. I regel krävs det alla möjliga sorters mutor och clowner om människor ska orka ta på sig ytterkläderna. Men här hade stora delar av kultureliten mangrant ställt sig på led.

Temat var Vem är köpt och vem är fri? Och det kan man verkligen fråga sig.

De i mina öron intressantaste synpunkterna kom från Stina Oscarsson (chef för Radioteatern), Annelie Telford (VD för Debaser) samt PM Nilsson (Newsmill).

Stina Oscarsson svarade på en insinuant fråga från Timbros egen kulturknutte Lars Anders Johansson, som löd ungefär: ”Jaha, så du vill ha pengar från systemet för att kunna kritisera systemet?” Stina svarade blixtsnabbt (ungefär): ”I en riktig demokrati måste det finnas ett inbyggt immunförsvar mot antidemokratiska tendenser, ja.”

Annelie Telford förklarade krasst och nyktert att Debasers verksamhet inte behöver kulturstöd eftersom ägarna haft turen att få ägna sig åt något de tycker är roligt samtidigt som musik i sig är en så populär kulturyttring att publikunderlaget gör rörelsen lönsam. Hade hon varit en gubbe tror jag nog att hon grandiost hade slagit sig för bröstet och hävdat att det var enbart tack vare oerhörda ansträngningar som verksamheten gick så bra.

PM Nilsson var också osentimental när han beskrev hur pass beroende och styrda tidningar och andra fria medier är av annonsmarknaden. Och han sa att ”borgarna” har dåligt självförtroende i kulturella sammanhang, som länge dominerats av vänstern, medan kulturvänstern har dåligt självförtroende för att de ofta lider brist på pengar. Och så skulle två grupper med dåligt självförtroende mötas i en debatt – inte de bästa förutsättningar.

Då och då bröt sig histrionen Ulf Brunnberg in med grymtande och publikfriande utläggningar som möjligen var roliga för stunden men hans stora kagge är det enda jag riktigt minns. Martina Montelius, Brunnsgatans teaterchef, är en röd eld som tack och lov inte går att släcka.

Men det riktiga irritationsmomentet var de studentikosa och störande hojtningarna från dem i publiken som jag förmodar kom från Timbrosällskapet. När en kvinna ur ”vänsterfalangen” reste sig upp och protesterade mot något som uttrycktes på scenen, något som var felaktigt, då bullrades det burdust från Timbrochefen om och om igen: Hejdå! Hejdå! Hejdå! …

Skärp er, Timbro! Bara för att ni sponsrar själva eventet har ni fan ingen rätt att försöka sätta er på dem som har en annan politisk åskådning. Då illustrerar ni ju bara exakt det som frågan var: Köpt eller fri. Tycker Timbro att den vänsterorienterade delen av publiken och panelen är köpta och att de därför ska finna sig i att bli kränkta? Är det så det blir om kulturlivet ska finansieras med hjälp av det privata näringslivet?

I så fall är det verkligen dags att kraftigt höja statsanslagen för kultursektorn.

UNNI DROUGGE FÄLLD I GRANSKNINGSNÄMNDEN

När jag fick veta att ett program jag sände i Radio 1 fälldes av Granskningsnämnden trodde jag naturligtvis först att fällningen gällde något av mina blasfemiska och strängt partiska uttalanden. Döm då om min förvåning när fällningen konstaterade att jag ”otillbörligen gynnat kommersiella intressen”.

Ni som följt mig känner säkert till min inställning vad gäller kommersiella intressen. Här kan ni läsa min kommentar som publicerats på Second Opinion.

Radio 1 hör under MTG (Modern Times Group) som är ett reklamfinansierat mediehus. Jag hoppade in under en säsong förra året och kritiserade konsekvent vårt genomkommersialiserade samhälle samt den politiska dumhet som kännetecknar ett ruttnande samhällssystem. Det hade jag lov till, jag fick s a s ta spaken i egna händer och ingen la sig i ämnena jag tog upp – en lyx för en missanpassad typ som jag.

Ingen av lyssnarna anmälde programmet till Granskningsnämnden, det var instansen själv som på eget iniativ beslutat att granska vissa sändningar.

Nu bryr jag mig inte så mycket om detta fall, GRN har gjort många anmärkningsvärda fällningar genom åren, och många är de ansvariga utgivare som anser att prövningar i nämnden är ungefär som att kasta tärning – utslagen tycks nästan slumpartade.

Men jag undrar hur det är ställt med de personer som är satta att granska utbudet i etermedierna. Inga av namnen bakom beslutet känner jag igen, men får känslan av att nämnden utgör en av alla dessa skyddade verkstäder som upprättats för tomtar som inte längre kan försörja sig i sin bransch och därför tilldelas diverse uppdrag i förbund, nämnder och styrelser mot en varierande ersättning.

Någon kanske borde ta och granska Granskningsnämnden?

Här är deras beslut för den som gitter läsa.

KULTURKROCK

Åh hej, det var längesen, vänner!

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så ”heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?

TILL ALLA HJÄRTAN

img_3391Hej alla hjärtan!

Här är min hälsning från mig till er denna dag, en dag som kommersen har bestämt att vi ska fira.

Vi ska därför vara snälla och inte bråka.

Bråkar gör man om man påtalar klassklyftor, könsorättvisor, främlingshat och maktövergrepp. Bråkar gör man helt enkelt om man påstår att vi inte har det så bra som vi tror.

I Nordafrika och Mellanöstern är det många som bråkar just nu. Men vi får lova att gilla deras bråk. Alla gillar ju deras bråk, förutom en och annan diktator. De bråkar för att internet har sprängt deras instängdhet. De har fått se att det går att leva på andra sätt. Leva betyder att ha mat, husrum, yttrandefrihet och rätt att röra sig utanför landets gränser.

Jag älskar folkets resning. Det finns inget vackrare än när de utsugna kräver sina mänskliga rättigheter och störtar korrupta tyranner. Uppror är att kliva ut ur en illusion och ta ett språng mot en vision. Visioner är möjligheter – illusioner är omöjligheter.

I diktaturen Nordkorea har ledaren utarbetade modeller för att snärja folket i en illusion. Jag har sett några propagandafilmer därifrån. De är fantastiska. Nu är ledaren mycket intresserad av illusionistkonster.

När de folk som reser sig fått det lika bra som vi – för vi har det verkligen bättre – kan de kanske låna pengar av banken till hus och bil och lantställe. De kan få titta på teve som sänder internationella programformat framtagna av mäktiga produktionsbolag, exempelvis Idol. De kan lära sig hantera stress genom att köpa billig självhjälpslektyr, och funkar inte det finns det gott om statligt subventionerade läkemedel. Eller så kan de lära sig olika yogaövningar, inspirerade av de östasiatiska kulturer som nu har blivit mer västorienterade. De kan också få tillgång till ett nytt sätt att använda digitala medier genom alla roliga appar som finns.

De folk som reser sig kommer att få det bättre, FÖRTJÄNAR att få det bättre. Men en dag kan de kanske undra lite över hur bröd kan ”bakas med kärlek” på ett stort industrikomplex. Eller över varför en viss dag i februari har döpts till ”Alla Hjärtans Dag”.

Kanske är det en illusion?

FLYGPLATSFOBI

miniatyr_gate20arlanda20flygplats20a920uta-bi1115Har ni varit med om den klaustrofobiska känsla som kan uppstå när man befinner sig på en stor, internationell flygplats? När man förflyttar sig från en punkt till en annan och allt bara upprepar sig? Delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar … I evighet amen.

Vilket håll du än rör dig åt – samma maniska likriktning. Du kanske känner för att fly från det till synes generösa men egentligen mycket begränsade sortimentet, där endast de kapitalstarkaste varumärkena syns. Så du dyker in i en av bok- och tidningsbutikerna. Mängder av titlar står uppradade längs väggarna, alla platser är numrerade efter placering på försäljningslistan. Men visst finns det många böcker! Efter en stunds botaniserande finner du emellertid att de skönlitterära böckerna går att dela in i tre grupper:

Brott och straff – Omslagstypografi med feta linjärer, ofta lite ruffiga. Bild på någon hotfull figur i dimma eller skymning, dova färger. Ett eller många oförklarliga mord har begåtts. En sliten hjälte löser mysteriet, men vägen dit är kantad av bibliska motiv, massiva uppräkningar av alla de detaljer den ambitiöse författaren researchat fram. Ungefär som förtjockningsmedlet i den majonnäs flygplatsens mackor innehåller. Det är detta bulkmedel som utgör 90 procent av läsningen.

Shopping/Fucking (inte Fuck shopping) – Snirklig omslagstypografi i glada, varma färger. Ofta med tecknad illustration av en ung kvinna som hoppar eller också cupcakes och inslagna presenter. De här böckerna ser helt enkelt ut som godis. Handlingen som man kan utläsa på insida eller baksida går ofta ut på att en kvinna 30 + blir dumpad av sin pojkvän eller finner sin man i sängen med sin sekreterare. Hon kan också förlora jobbet ungefär samtidigt. Lätt stukad företar hon en sorts resa, gör av med sina slantar, gör bort sig lite, träffar vänner, får nya vänner och till sist får hon en ny och bättre man samt ett nytt och bättre jobb. Ungefär så. Män kan också skriva i den här genren. Då handlar det ofta om deras rädsla för att comitta, de flyr, deras mamma blir sjuk, de kanske måste ta hand om ett barn, och ett, tu, tre lär de sig vad relationer egentligen handlar om.

Gråtande barn – Här kan omslagstypografin variera, gärna se en aning dyster ut, fast inte som kriminallitteraturen. En bild på ett barn passar bra. För det handlar om hur barn far illa eller är sjuka eller autistiska. När jag var på Heathrow häromdan råkade en sådan hjärtknipande bok ligga överst på topplistan. Läsaren blir lovad många sköna tårar. Inte sällan är dessa berättelser true stories. Detta är litteraturens Gråtande barn-tavlor.

Riddarsagor – Kräver ingen närmare presentation. De är som Arn-böckerna. Kanske en aning mer sofistikerade. Men det är kors och sköldar och medeltida landskap. Du kan läsa om Kung Arthur och riddarna kring runda bordet, så har du urkunden, det borde räcka.

På samtliga omslag eller innersidor står orden ”bestseller”, ”succé” eller helt krasst bara hur många miljoner ex som redan sålts av boken i fråga. På somliga omslag finns en blaffa där man får veta att detta är ”The next Stieg Larsson” eller ”The next Dan Brown” eller The next någon annan. Du bjuds alltså enbart mer av det som redan finns. Mer av samma. Kopior. Ingenting får sticka ut för mycket. Du förväntas vilja ha eviga repriser på samma tema.

Och jag går där och försöker välja en bok värd tiden det tar att läsa den. Till sist hittar jag The Finkler Question av Howard Jacobsen. Men det är bara för att han fick Man Booker-priset. Jag finner även en annan roman som blev nominerad till samma pris. Då kan man kvala in. Men annars. Samma, samma, samma. Förtjockningsmedel.

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den ”fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Där går jag runt på flygplatsen och inser att flygplatsens topografi numera är den stadsmiljö, det mönster, som jag tvingas verka inom. Flygplatserna sammanfattar vårt samhälle.

Mer, mer, mest, mest – en kommersiell pest.

BODSTRÖMS DECKARE GAV SD PLATS I RIKSDAGEN

lobbyistenNu ska jag leverera ett halsbrytande resonemang, men efter den här valrörelsen och dess utfall ter sig tillvaron ändå så bisarr att jag ger mig ut på denna slingrande väg. Så håll i er:

Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.

När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.

För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis.

Sen dess har junk food och lösgodis, i överförd bemärkelse, dominerat det kulturella utbudet. Ge folk vad folk vill ha! Detta Bert Karlssonska slagord har skallat över kulturlandskapet och blivit en klyscha som nu fått en demokratisk klang. Och vad folk vill ha är naturligtvis sockerlösning, helst intravenöst. Varför ska skolbarnen behöva tugga sig igenom vårt fullkornsbakade kulturarv? Köp istället in Jonas Gardell och Jan Guillou, i klassuppsättningar. Det är väl bra att de läser. Hellre att de läser något än inget alls.

Vi har alltså gjort dygd av Bert Karlssons filosofi, och även syftet – att bli svintät på människors dåliga smak – är numera hedervärt. Idag står författare med socialistiska rättvisepatos på kulturscenerna och rabblar ogenerat upp sina försäljningssiffror och allt de kunnat köpa för slantarna dessa genererat. Coolt! Och uppenbarligen skäl nog att tjacka den där deckaren.

Och där har vi Bodström, som hedrar denna kulturella bottennotering genom att skita ur sig undermålig kiosklitteratur och som deltar i full skala i det kommersiella jippo som marknadsekonomin släppt loss. Så tydligt som han bara kan går han kommersialismens ärenden, i sällskap av sina partikamrater som alla beter sig som popstjärnor i underhållningsindustrins olika utmarker.

Klart som fan att moderaterna kan kuppa och kapa ordet ”arbetarparti”.

Klart att Jimmie Åkesson får en plats i solen när hela tillvaron förvandlats till en jouröppen Kiviks Marknad som trängt ut all reflektion till förmån för sövande och kravlös underhållning som skåpat ut alla språkliga nyanser, allt kritiskt tänkande, alla alternativa livsstilar, alla filosofiska spörsmål, alla bildande resonemang och alla försök att skildra människans hela komplexitet.

Klart att släthyade Jimmie boy framstår som ett under av äkthet där han på okonstlat blekingemål drar växlar på den rädsla och det politikerförakt som gror därute, utanför medelklasspolitikens yogifierade snömos och kommersiella lyckohjul. Hur skulle en proppmätt medelklass som flaxar mellan botox och detox märka av den frustration som nu kanaliserats in i ett parti med nasserötter? Hur skulle Mona Sahlin kunna ge röst åt människor hon aldrig hör, människor som inte åker till Barcelona för att partaja lite?

Och när valvakan kläddes i underhållningsindustrins dramaturgiska grepp, som om den vore en Idolomröstning, eller när ett enormt koppel journalister störtar till SD:s valvakelokal, beredda att flascha på utav bara helvete när Jimmie äntrar scenen, då ser vi en stjärna födas. Ty, det är så stjärnor skapas.

Och på samma sätt som när folk blint köper en Bodströmdeckare för att de reser sig i jättelika travar så att hela folket kan köpa varsin, på samma sätt springer alla åt samma håll, mot vinnaren, mot den som har ljuset på sig. Det är detta beteende som den s k fria marknaden odlat och premierat medan de sövt ner förmågan till kritiskt sinnelag med hjälp av samma marknadskrafter, där den enklaste underhållningen får det mesta utrymmet.

Så har hela det här valet kulminerat i en brakshow där sossarna losade big time (served the fuckers right) för att deras företrädare så lydigt och vällustigt och egoistiskt anpassade sig efter den fria marknaden, där moderaterna kammade hem nästan hela spelet och där vi fick en joker i leken, som säkert inom kort kan ses frottera sig med Bodström/Pagrotsky et al på diverse galamingel i nöjesindustrins kölvatten.

Grattis Sverige! Och grattis till den gigantiska, dygnet runt-öppna Marknaden som skramlar ända in i sovrummet där en Bodströmdeckare ligger och väntar på nattduksbordet.

Ja, grattis till en ny demokrati! FTW!

DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

GOOGLEINTRESSET

bibliotek9I debatten om Googles arkivering av böcker tycks många tro att det handlar om det gamla fildelningsspöket. Det är tacksamt att skrämma upphovsmännen med att de kommer att bli satta på vatten och bröd (trots att de flesta upphovsmän redan lever på vattvälling).

Men som jag har förstått saken kommer Googlearkiveringen att innebära att läsaren lättare hittar de böcker som passar det egna intresset. Jag gjorde en sökning i researchsyfte för romanen jag håller på att skriva. Sökordet ledde mig till en bok jag inte kände till där just det ordet var markerat. Hela boken gick inte att läsa online, bara vissa delar där sökordet ingick. Det fanns däremot en länk till köp.

Gissa vad jag gjorde? Just det. Jag beställde boken. Jag ville ha den hemma som referensex. Om denna länkning mellan individens specialintressen och de verk som motsvarar dessa kommer igång i ännu större skala – vore inte det ett steg i rätt riktning?

Den enda invändning jag f n har mot Googleinitiativet är att vi blev tagna på sängen. Det hade kunnat gå sjysstare till. Vi hade kunnat bli tillfrågade. Men skräckscenarior om att Google kan köpas upp av utstuderat kommersiella intressen skrämmer inte mig. Vad har de stora privata bokförlagen för intressen? Vad är det för intressen som styr alltjävlating i den kultur som särintressena nu så idogt försvarar? Va, va, va?

En disclaimer: Jag begränsar mig här till Googles digitala bokarkivering, inte till vissa av de tvivelaktiga beslut i andra frågor som gjorts av denna vittförgrenade jätte.