Etikettarkiv: kategoriseringar

FÖRNUFT OCH FÖRDOM

Vem är den ryska horan?

Vem är den ryska horan?

Om man nån gång emellanåt iakttar sina tankeprocesser är det väldigt lätt att lista ut hur fördomar och generaliseringar uppstår.

Jag skulle ner till city. På vägen till tuben var det snömodd och is och jävligt svårt att gå med höga klackar. Slutsats: Snöröjningen är utlagd på en fransk entreprenad – fransoser är lata.

Nere i city blev jag knuffad tre gånger av fotgängare som gick rakt fram utan att väja. De första två var hankönade. Slutsats: Män är ohyfsade bufflar. Den tredje som stötte i mig hårt var en medelålders kvinna. Slutsats: Folk är nerdrogade nuförtiden. Den psykiska hälsan hos befolkningen är på rock bottom.

Jag provade jeans och drog ett skämt för två av biträdena om ”byråkrympning”, dvs att jeans har en benägenhet att sitta jävligt tajt om man haft dem i byrån en längre tid (=man har lagt ut). Ingen av dem fattade skämtet utan tittade allvarligt på mig och höll en utläggning om olika tygkvaliteter. Slutsats: Unga människor är puckade.

I Hötorgshallen var det ingen kö till Systembolaget. Slutsats: Folk har ångest för att de krökat som svin i helgerna.

På sko- och nyckelservice nere i tunnelbanan, där jag bad om att få min kosackmössa lagad, frågade de mig om jag kom från Ukraina. Slutsats: Jag ser ut som en rysk hora. Ryska horor har tacky stil. Jag har tacky stil.

I tobaksaffären var butiksinnehavaren surmulen. Slutsats: Han hatar svenskar och vill egentligen inte bo här.

Alla dessa konstateranden gjorde alltså min hjärna helt spontant. Först därefter började jag rådslå med mitt förnuft. Givetvis stämmer inga av mina slutsatser (förutom möjligen då att jag ser ut som en rysk hora). Men dessa slutledningar var det första som korsade mitt medvetande innan jag reflekterade över dess verkliga relevans. Och riktade till dem. Detta gick blixtsnabbt, mina långsökta generaliseringar fick genast mothugg av intellektet. Men ändå. Utifrån enstaka observationer hoppade jag nästan instinktivt över till ett kategoriserande.

Jag tror att de flesta av oss är funtade så. Det kan rentav vara en uråldrig överlevnadsstrategi. Vi försöker hitta mönster i en stökig omvärld för att kunna navigera bättre. Om en skåning vi träffar är dryg – då är försvaret där omedelbart: Typisk jävla skåning! Det är det specifika vi tar fasta på i vår bedömning av varje enskild människa, hans eller hennes särart. Dialekt, kön, etnicitet, yrke, nationalitet, klass, ålder, kroppsvikt, name it.

Problemet är att vissa stannar där, på den primitiva nivån, och tycker sig sedan veta något om alla som ingår i den definierade särarten. Det är där det går åt helvete. När man utifrån en enda simpel iakttagelse drar alla över en kam. Det är djuret i oss som gör så, för att undvika fara.

Men vi måste också sätta samman våra iakttagelser. Ta fasta på kännetecknen. Lära oss vad som är bad news. Därför är vår första impuls när vi konfronteras med det okända, det oväntade, att dra förhastade slutsatser.

Därför är det också bra om vi förstår hur fördomar uppstår.