Etikettarkiv: kärlek

ÄTA SOVA DÖ

Filmen Äta Sova Dö av Gabriela Pichler måste ses! Denna rulle är ett litet mästerverk i nyansernas konst och samtidigt ett rött spjut i röven på ett förljuget myndighets-Sverige.

Filmen utspelar sig i en gudsförgäten skånsk bonnhåla, men kunde lika gärna ha ägt rum i avfolkningens Norrland. Huvudpersonen Rača, som spelas med gudomlig självklarhet av den hittills okända Nermina Lukač, är en 20-årig tjej från Montenegro som kom hit som ettåring med sin pappa och måste försörja sig själv och honom på den bullrande och kalla grönsaksfabriken där hon lär sig att väga upp 125 gram ruccolasallad med bara handen. Ständigt svävar nedskärningarna och uppsägningarna över hennes och hennes arbetskamraters huvuden och får dem att jobba så hårt och effektivt att de ironiskt nog avskaffar sina egna arbetstillfällen.

Låter det trist?

Jag lovar att det inte är det minsta tråkigt. Detta är nämligen inte den svenska socialrealism vi vant oss vid. Det är Sveriges svar på Winter’s Bone, med ungefär samma skillnad som den mellan amerikansk country och Kicki Danielsson – inga jämförelser i övrigt. Vi får möta ett Sverige så fult, så försummat och så hjärtskärande verkligt att den enda trösten blir en av nöden tvungen gemenskap på den lokala pizzerian.

Upphovskvinnan Gabriela Pichler har med genial exakthet och skicklighet mejslat ut byhålans karaktärer och dess interiörer till en mänsklig mosaik som får alla fördomar att brista. Detta är en film för både rassar och antirassar.

Račas verklighetsanpassade och osentimentala replik när hon söker jobb som brandskyddskonsult är oslagbar. Den går typ: ”Du kanske tyckte att mitt namn lät så där arabiskt eller så, men jag är svensk. Alltså, till sättet också.” Eller när nån gubbe på pizzerian kläcker ur sig nåt nedsättande om muslimer och Rača säger: ”Men så kan du fan inte säga! Min pappa och jag är ju muslimer.” Och sen är det inte mer med det.

Men framförallt är Äta Sova Dö ett enastående kvinnoporträtt. Aldrig har svensk film gestaltat en sån kvinna, en tjej som bara är den hon är, utan krusiduller och påklistrad femininitet, en rustik och jordnära juggebrud med stort hjärta och ett jävlaranamma som KROSSAR varenda en av de kvinnoroller som erbjuds i den gängse filmfloran.

Det känns som en absolut rättvisa att filmen erhöll publikpriset vid filmfestivalen i Venedig.

All kredd åt Pichler och åt teamet! Och se filmen – det är en mycket sträng order!

HETA AGNETA

skarmavbild-2011-04-08-kl-185152skarmavbild-2011-04-08-kl-185216skarmavbild-2011-04-08-kl-185644Men vad är det MED kvällisarnas kvinnosyn egentligen? Där står jag i allsköns ro i Ica-kön med mina fredagsvaror, nöjd efter att dessutom ha varit på Medis och köpt påskris i svart och gammelrosa. Och så kommer rubrikerna flygande. Om Agneta Sjödin och ALLA hennes karlar. Tänka sig.

Men det som är så fett uppåt väggarna är vinkeln. På Expressens etta står det, tillsammans med en rad bilder på kvinnans ex: AGNETA KRÄNKS för ALLA SINA EXMÄN.

I bilagan Extra står det AGNETAS KÄRLEKSKRASCH.

Och Aftonbladet vill inte vara sämre. I deras bilaga Klick braskas det: DÄRFÖR ÄR HON ENSAM IGEN.

Ser ni undertexten? Att hon är tragisk. Att när hon lämnar ett förhållande är hon ensam. Och: att hon är … ja, att hon är runt som fan. I negativ bemärkelse. Misslyckad, som inte kan behålla en enda karljävel. Det är inte hennes män som framställs som losers, inte värda henne. Nej, ”stackars” Agneta är losern.

Lek nu med tanken att detta istället gällt en manlig kändis.Vad skulle det då stå? Kanske: SVERIGES HETASTE UNGKARL – PERSBRANDT PÅ FRI FOT IGEN. (Män kallas ju i regel dessutom vid efternamn.) Eller: LUNDELL LÄMNADE X – ”JAG VILL VARA FRI”. Eller vad sägs om: VEM BLIR RAPACES NYA KVINNA? – ”NU SÅR JAG MIN VILDHAVRE”.

Kära kvällisredaktörer: Hur tänker ni? Skriver man att Agneta kränks för alla sina exmän, då är ju det en kränkning i sig. Tycker ni att hon borde tagga ner? Inte vara så jävla PÅ? Borde hon anstränga sig mer, så att det inte tog slut med snubbarna? Vara en vän huldra som nöjer sig? Ser ni inte, ni redaktörer, att ni inte bara kränker Agneta Sjödin, utan att ni sitter fast i en mossig föreställning om kvinnors sexualitet? Att ni spär på fördomarna om att en kvinna inte ska få lov att välja, vraka och rata – för då ska hon straffas med en unken könsmoral som säger att kvinnor alltid drar det kortaste strået efter en separation. För vad är en kvinna utan en man? Jo, ensam, övergiven och kränkt (= tragisk, misslyckad).

Så länge inte manliga kändisar med en massa kärlekshaverier åstadkommer samma rubriker vill jag protestera mot den förlegade synen på kvinnors kärleksliv. Jag föreslår därför den alternativa rubriken till dagens kändisnyhet:

HETA AGNETA FRI IGEN – MÄNNEN KÖAR!
Update: Detta skriver Skånskan i ämnet. Bra.

TID ATT PRATA, DAGS ATT ÄLSKA

11297230ts1278232378817_slot100slotwide75articlefullNu när riksmedierna satt tänderna i twittertråden Pratomdet och alla profiltyckare har fått kasta upp sin egen vinkel, då har som brukligt själva kärnan exploaterats och frågan har kavlats ut till menlös självhjälpsretorik.

Nu pratas det mest om att bli bättre på att sätta gränser. Har ni hört den förut?

Snart kommer det hela att kännas som tjat istället för prat, för det viktiga pratet har ersatts med floskler. Eller med en vildsint spekulation kring Assangemålet.

Detta är medielogik. Sex säljer (i synnerhet om det rör sig kring vaga sexuella övergrepp mot kvinnor – det är ju sexigt!). Assange säljer också (han är ju assexig!).

Men kampen går vidare. Kampen för verklig jämställdhet.

Jag är nämligen så sjukt trött på att män och kvinnor ska polariseras och sättas upp mot varandra. De flesta av oss vill ju verkligen funka ihop. För när vi inte gör det blir vi skitledsna. Många av oss blir till och med aggressiva, bittra, brända och förtvinade.

Det är vår lott i livet att älska och bli älskade. Filosofin, psykologin, konsten och litteraturen har ständigt ägnat sig åt kärlekens stora gåta och hur den trasslar in sig i våra liv. Kärleken förstörs av maktanspråk. Och med makt följer övertramp.

Det var dessa övertramp jag hade velat att vi skulle kunna prata om, utan att det behövde leda till trivialisering och bara skapa ett underhållningsvärde, som snart kommer att bytas ut mot nästa flavour of the month.

Men ha koll på Prataomdet och håll det civila – inte det mediala – samtalet vid liv!

Och this just in. Det är DET HÄR jag vill att vi pratar mer om.