Etikettarkiv: Jan Gradvall

KULTURKVOTENS FALLANDE TENDENS

I förra posten skrev jag om hur den traditionella bokhandeln riskerar att avskaffa sig själv genom att minska på det skönlitterära utbudet till förmån för fix & trix-lektyr inriktad på löst bläddrande, samt en massa krimskrams.

falukorvSamma öde – att på sikt undergräva sin egen existens – kan komma att drabba den traditionella kulturbevakningen. I sin iver att locka läsare/lyssnare/tittare rapporterar kultursidor och övriga kulturmedia om just de ämnen som väcker uppmärksamhet i resten av utbudet. En omtalad film om Cornelis Vreeswijk föranleder således en rad artiklar. Och en ännu mer omtalad film om Facebook är skäl nog att publicera en jätteartikel skriven av Zadie Smith (babblig och dålig dessutom). Zadie Smith-texten illustreras (i prasselupplagan) med promotionbilder från The Social Network. Även i P1:s Nya vågen mals det ständigt om de aktualiteter som också nöjesbevakningen tar upp. Eat, Pray, Love – en hollywoodrulle baserad på en miljonsäljande Oprah Winfrey-favoritbok – diskuteras av kulturskribenter i en public servicekanal. Varför gör man sig så ointressant?

Varför står inte kulturjournalistiken pall mot påtryckningar från den närmaste mediemiljön? Nöjesindustrins marknadsföringsmuskler brottar ändå ner det mesta motståndet på de flesta redaktioner. Allmänheten lär alltså inte missa megasatsningarna. Annonsörerna har ju som bekant en hel del att säga till om också. De enda som kan strunta blankt i att blidka kommersiella intressen är väl kulturredaktionerna.

Detta handlar inte om att vara emot populärkultur. Vissa delar av populärkulturen platsar definitivt i kultursfären. Men då ska det finnas en klar anledning, en anledning som inte har med hypen för dagen att göra. Kvalitet kan vara en sån anledning. Eller man kan vilja belysa något särpräglat genom referenser till den breda allmänkulturen, ett nytt fenomen. Så länge den som gör det är insatt funkar det. Ja, då funkar det perfekt.

Ett exempel är Jan Gradvall. I en nyskriven artikel på Expressens kultursida lyckades han skapa aktualitet genom att lyfta fram Charles Dickens i ett samtidsljus, gå in i kärnan av Dickens författarskap och på samma gång sätta fart på denna kärna så att den visslade igenom historiens skikt och landade som en blänkande pärla rätt i nutiden. Med eleganta kopplingar till moderna kulturyttringar och till dagens sociala verklighet gjorde han alltså 1800-talsromanen David Copperfield brännande aktuell.

Detta är vad kulturjournalistik borde vara. Kongenial. Istället för att knapra på resterna av de marknadsföringsorgier som nöjesredaktionerna redan ätit sig mätta av kunde ledningen för kulturbevakningen använda sitt utrymme till att ta ledningen över kulturlivet. För att göra det krävs självständighet. Nyfikenhet. Och självförtroende.

Det är inte elitism att vägra kravla runt i ett träsk av kommersiella nyheter. Att släppa fokus på febriga dagsländor skulle kunna göra kulturjournalistiken till en öppning mot något verkligt nytt.

För vad har kultursidorna och kulturprogrammen egentligen för existensberättigande om de bara ägnar sig åt att rapa?