Etikettarkiv: internet

FLATTRKÄRLEK

Stolt kan jag nu meddela att jag härmed är innehavare av en Flattr-knapp (längre ner på sidan). Och det var verkligen på tiden. Lika sen som jag var med att läsa Stieg Larsson, lika slö har jag varit med att installera detta belöningssystem. Det var förresten inte ens jag som gjorde det. Jag fick hjälp av en vänlig själ som personifierade den ändlösa hjälpsamhet jag framhållit som ett av internets absoluta toppnoteringar.

Samtidigt vill jag rikta ett fetingtack till alla ni som orkar läsa mina tektplosioner här på bloggen. Älskar er alla!

VEM "ÄLSKAR" INTERNET?

tsunamisI min förra post om internets frälsningsarmé kände sig Jocke Jardenberg påhoppad eftersom han är en av dem som ofta utbrister i ett ”Jag älskar internet!”

Jocke försvarar sig med att han även ställer upp ideellt och inte bara tjänar pengar på att vara internetkonsult. Jodå. Det gäller ju att visa framfötterna och ständigt positionera sig i den ökade konkurrensen bland internetexperter. Men Jardenbergs huvudsakliga och – skulle jag tippa – ej blygsamma intäkter kommer sig av att han blir anlitad för att predika internets lov inför kunder med starka ekonomiska resurser. Det behöver väl knappast påpekas att han har svårt att förhålla sig kritisk till det han livnär sig på.

Egentligen är hela denna diskussion lite töntig. De som är under 30 rycker säkert på axlarna eller fnyser åt de ”vuxna på internet” som närsynt ägnar sig åt navelskåderi kring våra göranden och låtanden här ute, som gång på gång uppfinner hjulet. Internet är här för att stanna. Frågan är vari det revolutionerande ligger.

Som alltid vid ett stort teknikskifte uppstår nya drömmar. Men det som också uppstår är nya makthavare. Jocke har blivit en av dem, vilket han framställer som något positivt eftersom han före denna tekniska omdaning inte hade någon makt alls. Själv ser jag ingen skillnad. Makt som makt. Makthavare ställer sig sällan skeptiska till det system de skaffat sig makt inom. Däremot ser de gärna till att utmåla den traditionella ordningen, den de lämnat, som mossig och döende. Klart de gör det! Men är det särskilt vågat?

Det viktiga är väl att försöka skönja bristerna i det nya systemet, inte bara applådera det, särskilt inte som det styrs av samma hierarkiska tänkande och i stort sett samma värderingar som det föråldrade. Av det jag hittills hört av Joakim Jardenberg återkommer hans ställningstagande mot ”det gamla”. Exempelvis hävdar han att de etablerade mediehusen är hopplöst omoderna medan hoppet och lösningarna finns i digitalvärlden.

Men vilka lösningar? Förutom att internet kännetecknas av oräkneliga sociala kontaktytor och en aldrig förr skådad snabbhet – what else is new? Har nyhetsbevakningen blivit bättre pga att de stora tidningarna finns på webben? Nyheterna på nätet är ju upplagda efter tradmediernas mönster och tas fram i de stora mediehusen.

Än har ingen ekonomiskt fungerande modell över hur nätjournalistik ska löna sig blivit uppfunnen. För ett par år sedan vurmades mycket kring medborgarjournalistik. Av det blev det platt fall. Och att komma in med tips till medier är heller inget nytt. Interaktiviteten, som det talats så varmt om, har lett till lååånga kommentarsfält som få journalister orkar eller hinner läsa. Det medborgerliga inflytandet är blott en chimär.

Ovanpå det är de affärsmodeller som verkligen lyckats på internet beroende av en kanske ännu större storskalighet än i det gamla systemet. De digitala verktygen är ju lika dyra att utforma och underhålla för 100 användare som för 100 000 000 användare. Men de blir inte vinstmaskiner förrän en enorm massa människor strömmat till eftersom de enskilda betalningarna är mycket små.

De lönsamma modeller vi fått är monster som Aftonbladet.se och Blondinbella. De har lyckats dra in betydande annonsintäkter pga den stora kvantitativa uppslutningen. Jag måste säga att jag hade klarat mig utan det där, och något nyskapande ser jag inte heller – om man inte med nyskapande avser större portioner enfald än man tidigare skådat.

I det danska radioprogrammet Mennesker og medier diskuteras nätets utmaningar med betydligt större finess och mycket mer kritiskt än här hemma. För ett par veckor sedan nämndes ”nyhetsisomorfism”: man får bara mer av samma. Jag efterlyser en kritisk hållning även i det konsensusdrypande Sverige till vad internet egentligen har åstadkommit och hur det rent konkret kan komma att utvecklas. Jocke bad mig att konkretisera mer. Det är precis vad jag vill be honom göra.

För jag vill inte ha en dödfödd debatt mellan tjurskalliga bakåtsträvare och frälsta internetfantaster, jag hoppas på en dialog mellan oss som redan är inne, vi som tycker om internet för dess eventuella demokratiska förtjänster men som pallar vara kritiska mot de digitala fenomen som lika gärna kan urholka demokratin.

Nu tror kanske många att jag är negativ till våra mikroelektroniska landvinningar och längtar tillbaka till gamla tider. Så är det inte. Min blogg, liksom twitter, är till exempel min livlina i ett medieklimat som präglas av ängslighet och nonsens. Wikipedia är ett unikt och demokratiskt projekt som inte styrs av profitintressen. Fri fildelning är ett demokratiskt sätt att tillgängliggöra kultur på. Google har underlättat mitt arbete på ett oöverskådligt sätt. Med mera.

Men vi behöver #prataomdet, prata ärligt och utan floskler om vart det där tåget som alla är så rädda för att missa är på väg.

THE BIG iFAMILY

alla-deltagare-pacc8a-sweden-social-web-camp-2010När jag lyssnade på Medieormens seminarium på Almedalen om Journalistik 3.0 (finns som podd) blev jag riktigt besviken. Temat var den digitaliserade demokratin och de inbjudna personer som gjort sig kända för stor kunnighet i ämnet. Men vad säger de? Jo, de tuggar om samma uppspydda floskler som har fyllt diskussionen kring gammel- kontra internetmedia sedan … tja 2007.

Men 2007 – det var då det. Det var en yster period då vi nätfrälsta sjöng i en samstämmig kör om internets förträfflighet. Allt som pågick på nätet var per definition sjysst, det vårades för ett nytt och demokratiskt samhällssystem där alla kunde tralla, allas röster vägde lika tungt och de gamla hierarkierna bröts ner. Jag var själv en glad entusiast som rycktes med i stämningarna runt de stora bloggbävningarna och svärmade inför den nya vi-mot-dem-gemenskapen som uppstått.

Sedan dess har nya hierarkier växt fram och med dem motsättningar inom ”the big happy webby Family”.

1. En av de stora motsättningarna rör givetvis pengar och det som vanligtvis föregår dessa, nämligen nya karriärmöjligheter. Vi fick en uppsjö sociala medier-experter, digitalsamhällets egen coachingindustri, som mot rundlig ersättning uppmanade (eller skrämde) företag, organisationer och myndigheter att inte missa digitaltåget. Och plötsligt måste alla visa upp sig på de sociala plattformarna. Från jättar som Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, SJ och enskilda kommuner till privata företag som Beyond Retro och allt däremellan skickades vänförfrågningar på Facebook och de svarade välvilligt på klagomål som dök upp på twitter. Många sociala medier-experter tjänar grova pengar på fluffigt fikonspråk som nervösa förtagsledningar nervöst sväljer för att inte hamna hopplöst efter.

Intressant är också att de flesta internetcoacher predikar sin lära om den viktiga webbnärvaron i gammelmedia, mot betalning och på traditionella föredragsscener, precis som under 80-talets stora managementvåg då näringslivet och organisationerna skulle drillas i nytt och flexibelt ledarskap. Om nu webben och de sociala medierna är så fantastiskt, så demokratiskt och så överlägset – varför sköts då inte all aktivitet från dessa talesmäns egna nätforum? Flattr kan väl bistå med levebrödet?

Vi har alltså en kader internetevangelister som försörjer sig på det gamla systemet fastän de förutspått det gamla systemets fall, fast då draperat i tekniska termer och töntiga flumfloskler. Men de är inte ett dugg systemkritiska. De aktar sig jävligt noga för det. Deras huvudsakliga budskap är: Missa inte tåget!

Tåget till vadå?

2. Den fina nätgemenskapen skulle också riva hierarkierna, men vad ser vi? Ingenstans är väl värdeskalorna och rankningarna så endimensionella som när algoritmerna på internet får bestämma. Och ingenstans rankas och jämförs väl så ofta som just på nätet. Det handlar enbart om placeringar på en kvantitativ skala. I takt med det växer nya värderingar fram, och nya makthavare vars värde baseras på endast enkelt mätbara summor – antal klick, antal besökare, antal följare, antal ”vänner”, antal sålda enheter.

3. Genom internets demokratisering skulle också mellanhänderna inom upphovsrättsindustrin rationaliseras bort. Men vad fick vi? Jo, nya mellanhänder. SEO-konsulter, konverteringstjänster, Apple, Amazon m fl smaskar glatt åt sig delar av den kaka som de traditionella mellanhänderna roffat åt sig av. Värst är nog Apple som snyltar åt sig 30% av det som de till knappt någon kostnad alls distribuerar.

4. Mats Svegfors framhöll på seminariet, inte bara en gång, att de sociala medierna äger kraften att sätta honom på det hala om han yttrar något dumt eller ovederhäftigt och han menade att detta var ett demokratiskt framsteg som minskar mediernas makt. Han nämnde särskilt twitter. Men ska sanningen fram bryr sig väl inte Svegfors et al om vad Svenne Pung med ett twitterkonto tycker, en Mr Nobody med fem följare. Nej, vad Svegfors egentligen måste ha avsett är snarare det som kallas kommentariatet på twitter, det vill säga twittereliten. Och twittereliten består mestadels av kollegor, vänner och makthavare inom angränsande områden, ex vis pr-konsulter och – för all del – sociala medier-experter. I vanlig ordning är det de som redan har tolkningsföreträdet som med framgång kan kommentera vad en tungviktare sagt eller gjort. Ingen större demokratisering på bred front, alltså.

5. Något som också ofta poängteras av internetromantikerna är den stora möjligheten för allmänne man att få publicera egna debattartiklar, en möjlighet som främst Newsmill beredde väg för. Det dröjde emellertid inte så länge förrän Newsmill blev ett fäste för kvinnohatare, rättshaverister och andra mörkermän. Statusen sjönk och föraktfullt kallas detta debattklimat för Newsmillsamhället.

Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.

Jag har inte ändrat mig en millimeter i frågan om det positiva med fildelning, jag kan inte leva en dag utan mitt twitter, jag hänger jämt härute på webben, internet har underlättat en massa i mitt liv, jag har fått nya vänner via de sociala medierna etc, etc. Men jag kan inte säga att jag kategoriskt älskar internet, för jag gillar inte det som många gör med det och av det. Därför tycker jag att det är dags att nyktra till och sluta lalla om internet som ett lyckorike. Smekmånaden är över och grälen väntar. Hoppas jag. För, utan gräl är ingen utveckling möjlig.

Därför blev jag beklämd av att höra på den mjäkiga panelen under seminariet i Almedalen. Som om inget hänt och inga konflikter finns. Som om alla fortfarande är livrädda att ”missa tåget”.

SVEN LINDQVIST VÅGAR INTE TA FAJTEN

st6_346145aDet var nån gång i somras som jag fick utskicket från Författarförbundet om seminariet ”Litteraturen och makten”, där man bl a skulle ta upp frågan om vad som händer med stridbara författare. Jag ringde upp och erbjöd mig flott att delta i panelen eftersom jag har erfarenheter som räcker och blir över av just detta, att gå mot strömmen. Men se, det gick inte an. Däremot fick jag gärna betala ett belopp runt tusenlappen för att sitta i publiken. Tack, men nej tack. Stridbara författare har inte den ekonomin.

Så fick jag nyligen förklaringen i Sven Lindqvists artikel Författarna vågar inte längre ta fajten. Lindqvist publicerar nämligen hela det anförande han höll på eventet. Naturligtvis utropar denne man inifrån stugvärmen, med fri tillgång till de största kulturarenorna, att han själv tillhört de stridbara. Han drar upp sin meritlista i subversivitet, kryddad med det för 40-talistgubbar obligatoriska skrytet om när han var S:t Göran som vann mot Draken.

Efter sitt tröttsamma egorunkande går Lindqvist över till att hacka på internet, som han kallar en ”global kakafoni”. Det är nätets fel att stridbara författare (dem som gubben själv utsett) inte får sitt rättmätiga utrymme, då dessa försvinner i webbens ”väldiga pratsoffa”.

Lindqvist får välförtjänt bashning av Maria Sveland och Johanna Ögren. Båda betonar internets betydelse, Ögren hävdar att det är där revolutionen sker.

Och de har såklart helt rätt. Men Lindqvist har rätt i sin beskrivning av den stridbara författarens situation:

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är, desto värre råkar de ut. /—/Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan.

Just det. Precis som Lindqvist själv nu gjort. Skapat debatt i den sandlåda där han själv rör sig helt ostört. De stridbara författarna ifrågasätter nämligen precis det etablissemang som Lindqvist representerar. Och han, liksom hans maktstinna kollegor, vill inte heller ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Är inte då det seminarium som mitt förbund anordnat ett diaboliskt hån mot den företeelse som arrangörerna påstod sig vilja belysa?

Tack gode Gud att internet finns. Ty, var hade jag annars kunnat publicera den här texten?

/Eder Strindbare

FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

THE FINAL PRIME TIME

gslc3a4ger_ht08_9Anders Mildner, I luv U!

Denne sansade karl har i Expressen publicerat sitt bidrag till Brit Staxtons bok Politik 2.0. Det handlar om politikernas totala missförstånd av vad sociala medier är. Att de fortfarande tror på sin envägskommunikation och använder Twitter och Facebook för att trumpeta ut sina tal till folket. Till, inte med. Säkert har de anlitat nån av nätets egna ”livscoacher”, dvs experter på sociala medier, som försökt inviga dem i nätets mystiska påverkanspotential. Men politikerna applicerar den traditionella medievana de tillskansat sig på en kommunikationsform som inte funkar på det sättet. Och vad kan man f ö vänta sig? När deras politik bara går ut på samma gamla frågor som de rutinmässigt bollar mellan sig – varför skulle de då idka nytänkande på andra plan?

Jag tänker på hur annorlunda allting blivit sedan vi kopplade upp oss. Det verkar som om massrörelsernas tid håller på att övergå i mängder av tillfälliga och mindre strömmar istället. Ibland bryter en bloggbävning ut kring en enskild fråga, men oftast är myllret och mångfalden det som kännetecknar samtalen på nätet. Blixtsnabbt hittar vi våra likasinnade, kör förbi allt ovidkommande och finner oss tillrätta i en crowd där vi trivs. Våra egna intressen leder oss, inte företagsintressena. Okej, inte för alla – även på nätet kan vi styras av flockmentalitet och kampanjlogik. Men om vi inte vill det, kan vi slippa.

Det finns ingen prime time längre. Teveprogram som är värda att se kollar vi in på Play eller Youtube när vi själva har tid/lust. Har ni tänkt på vart detta leder? Det kan innebära att ”alla” inte tvångsmässigt måste se en ny film eller teveserie eller läsa en ny bok just nu. Vi kan vänta.Vänta t o m i några år, tills en utvärdering skett: Var det bra eller var det bara en marknadsföringshajp? Var det bra, då håller det. Livslängden för kvalitetskultur förlängs, vilket motverkar slit-och slängkulturens allt kortare säsonger, styrda av branschens hysteriska försök att kränga så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vi behöver helt enkelt inte komma först till kvarn och stå och trängas på samma torg.

Det finns så många kvarnar numera. Så många torg. Så många möjligheter.

HISTORIENS VINGSLAG

aquila_chrysaetos_usfwsI morgon ska jag bli intervjuad av Anders MildnerSocial+Cash-seminariet som hålls på Tekniska Museet. Jag är ju en av flera upphovsmän som testar nya modeller för att nå mina läsare och för att se vilka möjligheter det ger för mig att fortsätta med mitt värv.

För det är såklart det jag vill. Jag vill fortsätta skriva böcker. Men jag vill anpassa mig efter den tekniska utvecklingen. Många tror att jag vill sabotera för den traditionella förlagsindustrin. Det är fel. Jag har skrivit och uttalat mig tusen gånger om detta, men rädslan kvarstår, och ibland känner jag mig som Hoffa.

Jag skulle inte vilja ge ut mina böcker utan den kompetens som förlagen erbjuder. Men jag vill arbeta med förlag som är moderna och som bejakar de ändrade villkoren. Då väljer jag de mindre förlagen. De nyfikna och de smidiga.

Därför lät jag bli att uppvakta stora förlag med min nya roman och vände mig istället till de slimmade och smarta. Och det förvånar mig att inte fler författare gör det. De mindre förlagen skulle blomstra om de fick en enda megasäljande författare på sin lista. Då skulle de slippa skära ner. Då skulle en bättre jämvikt kunna uppnås. Det skulle vara en solidarisk handling.

Om exempelvis Jonas Gardell gick över till det lilla och hårt kämpande queerförlaget Normal, skulle det göra stor skillnad för deras ekonomiska läge.

Ett av problemen med alla etablerade branscher är att de är så förbannat bekväma. De vill ha det som det har varit. Det är som att falla från en skyskrapa. Medan man faller går det ju bra.

Jag vill hellre att vi tillsammans vecklar ut en hållbar fallskärm. Jag är lyckligt lottad. För jag har er. Idag kom ännu en frivillig donation in på mitt PayPal-konto. Det stöd jag fått från internet har varit ofattbart betydelsefullt. Jag vet att det en gång kommer att bli omnämnt i litteraturhistorien.

Ni gör det. Vi gör det. Vi skriver faktiskt historia.

Hör ni vingslagen?

Face the future!

Uppdatering: Andra sidan och TheJennie skriver om framträdandet.

JO, KEJSAREN ÄR VISST NAKEN!

onion_news22571Igår läste jag en bloggpost på Netopia, denna ulv i fårakläder som låtsas vara öppen för diskussion kring nätfrågor när det egentligen bara är en sambandscentral för lobbyn. Posten var en översättning av vad en Silicon Valley-snubbe vid namn Jaron Lanier hade skrivit, och det var nedslående läsning. Han dissade hela deltagarkulturen på internet och ansåg att kollektivet bara vattnar ur de strålande individuella idéerna och gör upphovsmännen till ena fattiga stackare om vi ska tillåta fri spridning och open source. Så uppfattade jag hans budskap iaf. Dessutom såg han jävligt dum ut på bilden i sina fula dreads, men det hör inte till saken, kunde bara inte låta bli att anmärka på det. Vad jag fäste mig vid, och vad som gjort mig alldeles upplyft ett helt dygn, var kommentarerna av nicket ”Steelneck”. Något så visionärt glödande var det längesedan jag läste. Därför tar jag mig friheten att saxa lite ur Steelnecks text:

Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras.

Och vidare, längre ner:

Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och det är bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. (min kursiv)

Senare:

De som slåss mot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdeterministiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått t o m närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändringen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paralleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

Skälet till att jag öht fick upp ögonen för det här upplysande resonemanget (ni kan läsa det sin helhet som kommentar #9 i posten) var att Kjell Häglund twittrat om saken. Detta är internet. Det är så jag vill att det ska fungera. Att medborgarna inte längre kan tystas när de säger som det är, att kejsaren inte har en tråd på kroppen.

Det är som Steelneck skriver, ”att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben.”.

Och därför kan inte dumhet stå oemotsagd. Inte än så länge.

Är inte detta något att slåss för?

BACK ON THE BLOODY TRACKS

vacker-bro

Jag märker att det inte är nyttigt för det politiska medvetandet att befinna sig i ett reservat på Rivieran. Särskilt inte ett reservat där bara det rika och vackra folket rör sig och där man inte får bo om man är exvis arbetslös. (Sen är det en annan sak att många invånare i Cannes bara låter sitt kapital jobba medan de själva seglar, spelar golf och åker skidor i de provencalska alperna.)

Jag brakade således rätt ner i den svenska verkligheten där FRA-motståndet fått på nöten, och det känns väldigt ledsamt. Särskilt ledsamt är det att även Svedala är ett reservat där få bryr sig om viktiga politiska skeenden.

Sett från den aspekten kan tanken på direktdemokrati kännas skrämmande. Att primitiva puckon, underhållna till döds, ska få större inflytande. Jag tänker då särskilt på den bild av ”verklighetens folk” som Göran Hägglund målat upp. Men sen finns det bloggare som Josh, som borde få vara med och bestämma mycket mer. När ska någon av våra större tidningar upptäcka vilken talang och klokskap de går miste om för varje dag som går utan att de suger in honom?

Att överlåta makten åt folket är alltid ett risktagande. Jag menar, om vi skulle införa systemet en man – en röst, då skulle kineserna avgöra världens fortsatta öden. Hur känns den tanken?

Å andra sidan: de folkvalda representanterna glider runt som popstjärnor och har väldigt lite gemensamt med det folk de ska representera. En ohelig allians mellan politiken och den mediala makten blir ofrånkomlig och elitbegreppet, i motsats till klassanalysen, får relevans. Lobbyisterna springer runt som små elakartade celler och plötsligt har lagar stiftats, lagar med vittgående konsekvenser i generationer framåt. Voilà – FRA!

Internet är miljoner gyllene broar för oss som vantrivs i kulturen. Vi vill inte ha grindvakter vid brofästena, vill inte vara tvungna att rapportera våra ärenden när vi ska förflytta oss över korruptionens och maktmissbrukets mörka vatten för att förenas i gemensamt förstånd och motstånd.

Och jag önskar så att fler medborgare förstår att det är den fria kommunikationen vi slåss för. Ja, vi slåss för att få använda det som utgör mänsklighetens innersta väsen. Att täppa till det är omänskligt.

Jag tänker lägga min röst på Piratpartiet i riksdagsvalet. Jag ska förklara närmare varför. En annan dag.