Etikettarkiv: fördomar

JÄVLA FÖRFATTARLIV 4

Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.

Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.

Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna bakom verken de ska bedöma. De vill gärna känna att konstnären är ”en av dem”. Undantagen utgörs som regel av manliga skitstövlar – den sortens oborstade typer som Thorsten Flinck kan sägas representera. Dessa män blir exotiserade och uppburna. Samma utsvävande liv och asfaltdoftande appearance godtas inte lika lätt när det gäller kvinnor.

Kvinnliga konstnärer bör helt enkelt bekräfta kritikernas norm – de får visserligen beskriva utanförskap, ångest och bedrövelser, men inte leva ut dem på samma sätt som män. Inte bråka och slåss, knarka, supa och missbruka sex. Helst ska de inte heller ha sex appeal.

Kritiker är som sagt konventionella. Och hur ska de då kunna upptäcka och uppskatta det som faktiskt är nydanande?

Mer om detta i nästa post.

So long!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 3

Var var vi? Jo, jag nämnde i förra posten det här med att person och verk inte kan skiljas åt.

I längden skymmer det sikten. Vilket märks tydligast i de fall av kommersiell litteratur där författarnamnet täcker minst halva omslaget. Men även i finrummet kan upphovsmannen ikoniseras så pass mycket att kritikerna blir blinda inför själva verket.

På samma sätt låser man fast negativa uppfattningar vid personen bakom alstret. Då spelar det nästan ingen roll vad författaren i fråga åstadkommer. Kritiker och läsare har redan bestämt sig för vad de tycker utan att ens behöva öppna en bok.

Jag vet inte om det inträffat, men det vore ett intressant experiment att sätta ett enormt respekterat författarnamn på en roman skriven av en utskälld författare. Hur skulle kritiker och läsare då uppfatta innehållet?

I nästa post ska jag ta upp några av de fällor som många kritiker fastnar i.

Hej svejs!

KOM POST

Jag tillåter mig vara en aning självcentrerad och publicerar därför stolt ett mejl jag fick som illustrerar en snedvriden men tyvärr ganska utbredd syn på mig. Det fina med mejlet är att personen ifråga valde att bilda sig en egen uppfattning.

Hej!
Laddade ner en bok av Dig. Efter ett tag blev jag lite fundersam. Googlade på Dig!  Kunde tro det en snorunge och Stureplans tjej som tror att hon kan skriva böcker.
Raderade boken! Visst är jag en 70 år gammal gubbe men har inte trott att jag är fördomsfull.
Kom på att jag i unga år ofta var på Sture hov.Regeln var att man måste äta en macka för att få lite starkt i sig. Det blev brist på böcker så jag gjorde ett nytt försök och laddade ner 2 av Dina böcker.
Jag skämdes verkligen! Du har verkligen prickat rätt på läget. Intelligent, kunnigt, enkelt och rakt. Jag sträcklyssnade på båda böckerna.
Jag önskar Dig all lycka och hoppas Du förlåter min trångsynthet.
Nu skall jag gå till Din bidragssida och göra rätt för mig.

Med vänliga hälsningar
//X

Ps. Gillar det Du skrivit om Internet. Äntligen har folket fått ett verktyg att påverka 

HETA AGNETA

skarmavbild-2011-04-08-kl-185152skarmavbild-2011-04-08-kl-185216skarmavbild-2011-04-08-kl-185644Men vad är det MED kvällisarnas kvinnosyn egentligen? Där står jag i allsköns ro i Ica-kön med mina fredagsvaror, nöjd efter att dessutom ha varit på Medis och köpt påskris i svart och gammelrosa. Och så kommer rubrikerna flygande. Om Agneta Sjödin och ALLA hennes karlar. Tänka sig.

Men det som är så fett uppåt väggarna är vinkeln. På Expressens etta står det, tillsammans med en rad bilder på kvinnans ex: AGNETA KRÄNKS för ALLA SINA EXMÄN.

I bilagan Extra står det AGNETAS KÄRLEKSKRASCH.

Och Aftonbladet vill inte vara sämre. I deras bilaga Klick braskas det: DÄRFÖR ÄR HON ENSAM IGEN.

Ser ni undertexten? Att hon är tragisk. Att när hon lämnar ett förhållande är hon ensam. Och: att hon är … ja, att hon är runt som fan. I negativ bemärkelse. Misslyckad, som inte kan behålla en enda karljävel. Det är inte hennes män som framställs som losers, inte värda henne. Nej, ”stackars” Agneta är losern.

Lek nu med tanken att detta istället gällt en manlig kändis.Vad skulle det då stå? Kanske: SVERIGES HETASTE UNGKARL – PERSBRANDT PÅ FRI FOT IGEN. (Män kallas ju i regel dessutom vid efternamn.) Eller: LUNDELL LÄMNADE X – ”JAG VILL VARA FRI”. Eller vad sägs om: VEM BLIR RAPACES NYA KVINNA? – ”NU SÅR JAG MIN VILDHAVRE”.

Kära kvällisredaktörer: Hur tänker ni? Skriver man att Agneta kränks för alla sina exmän, då är ju det en kränkning i sig. Tycker ni att hon borde tagga ner? Inte vara så jävla PÅ? Borde hon anstränga sig mer, så att det inte tog slut med snubbarna? Vara en vän huldra som nöjer sig? Ser ni inte, ni redaktörer, att ni inte bara kränker Agneta Sjödin, utan att ni sitter fast i en mossig föreställning om kvinnors sexualitet? Att ni spär på fördomarna om att en kvinna inte ska få lov att välja, vraka och rata – för då ska hon straffas med en unken könsmoral som säger att kvinnor alltid drar det kortaste strået efter en separation. För vad är en kvinna utan en man? Jo, ensam, övergiven och kränkt (= tragisk, misslyckad).

Så länge inte manliga kändisar med en massa kärlekshaverier åstadkommer samma rubriker vill jag protestera mot den förlegade synen på kvinnors kärleksliv. Jag föreslår därför den alternativa rubriken till dagens kändisnyhet:

HETA AGNETA FRI IGEN – MÄNNEN KÖAR!
Update: Detta skriver Skånskan i ämnet. Bra.

FÖRNUFT OCH FÖRDOM

Vem är den ryska horan?

Vem är den ryska horan?

Om man nån gång emellanåt iakttar sina tankeprocesser är det väldigt lätt att lista ut hur fördomar och generaliseringar uppstår.

Jag skulle ner till city. På vägen till tuben var det snömodd och is och jävligt svårt att gå med höga klackar. Slutsats: Snöröjningen är utlagd på en fransk entreprenad – fransoser är lata.

Nere i city blev jag knuffad tre gånger av fotgängare som gick rakt fram utan att väja. De första två var hankönade. Slutsats: Män är ohyfsade bufflar. Den tredje som stötte i mig hårt var en medelålders kvinna. Slutsats: Folk är nerdrogade nuförtiden. Den psykiska hälsan hos befolkningen är på rock bottom.

Jag provade jeans och drog ett skämt för två av biträdena om ”byråkrympning”, dvs att jeans har en benägenhet att sitta jävligt tajt om man haft dem i byrån en längre tid (=man har lagt ut). Ingen av dem fattade skämtet utan tittade allvarligt på mig och höll en utläggning om olika tygkvaliteter. Slutsats: Unga människor är puckade.

I Hötorgshallen var det ingen kö till Systembolaget. Slutsats: Folk har ångest för att de krökat som svin i helgerna.

På sko- och nyckelservice nere i tunnelbanan, där jag bad om att få min kosackmössa lagad, frågade de mig om jag kom från Ukraina. Slutsats: Jag ser ut som en rysk hora. Ryska horor har tacky stil. Jag har tacky stil.

I tobaksaffären var butiksinnehavaren surmulen. Slutsats: Han hatar svenskar och vill egentligen inte bo här.

Alla dessa konstateranden gjorde alltså min hjärna helt spontant. Först därefter började jag rådslå med mitt förnuft. Givetvis stämmer inga av mina slutsatser (förutom möjligen då att jag ser ut som en rysk hora). Men dessa slutledningar var det första som korsade mitt medvetande innan jag reflekterade över dess verkliga relevans. Och riktade till dem. Detta gick blixtsnabbt, mina långsökta generaliseringar fick genast mothugg av intellektet. Men ändå. Utifrån enstaka observationer hoppade jag nästan instinktivt över till ett kategoriserande.

Jag tror att de flesta av oss är funtade så. Det kan rentav vara en uråldrig överlevnadsstrategi. Vi försöker hitta mönster i en stökig omvärld för att kunna navigera bättre. Om en skåning vi träffar är dryg – då är försvaret där omedelbart: Typisk jävla skåning! Det är det specifika vi tar fasta på i vår bedömning av varje enskild människa, hans eller hennes särart. Dialekt, kön, etnicitet, yrke, nationalitet, klass, ålder, kroppsvikt, name it.

Problemet är att vissa stannar där, på den primitiva nivån, och tycker sig sedan veta något om alla som ingår i den definierade särarten. Det är där det går åt helvete. När man utifrån en enda simpel iakttagelse drar alla över en kam. Det är djuret i oss som gör så, för att undvika fara.

Men vi måste också sätta samman våra iakttagelser. Ta fasta på kännetecknen. Lära oss vad som är bad news. Därför är vår första impuls när vi konfronteras med det okända, det oväntade, att dra förhastade slutsatser.

Därför är det också bra om vi förstår hur fördomar uppstår.