Etikettarkiv: flockmentalitet

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

GRATTIS, BIG BROTHER!

birgittaFör ett par dagar sedan riggades Big Brother-huset åt ett gäng skribenter av skiftande karaktär, men med en minsta gemensamma nämnare: De skriver om kultur i ordets vida bemärkelse. Så låt mig kalla dem kulturskribenter.

Redan i förväg stod delar av twitteriatet på tå för att antingen ifrågasätta påfundet eller stolt förkunna att de ämnade delta i det. Den mest förutseende kritikern (som avböjt medverkan) var Viktor Barth-Kron. I sin blogg The Viktor Report skrev han att ”resultatet av det här blir att det under våren kommer att publiceras fler teoretiserande kulturessäer i ämnet än notiser på nöjessidorna”.

Och mycket riktigt. Resultatet lät inte vänta på sig. Fyra högprofilerade kulturskribenter, med Aftonbladets orädda kulturchef Åsa Linderborg i spetsen, har nu hunnit utgjuta sig ordrikt över dygnet i Big Brother-huset. Det samlade omdömet är hur snabbt det gick att bli mer eller mindre hjärntvättad till dokusåpeverkligheten, hur dessa självständigt tänkande och kritiskt skolade individer lånade ut sig till dubiösa uppgifter, som att utsätta några av deltagarna för smärtsamma elstötar. Linderborg redovisar ett tappert utbrytningsförsök, där hon uppmanande till protest à la Tahrirtorget. Men hon stannade lydigt kvar i huset.

Och lika lydigt publicerade hon sin betraktelse över erfarenheten. Nu närmar sig kultursidorna alltså det nötta Big Brother-formatet med den ödmjukes inlevelseförmåga och beskriver det i termer av ”socialt experiment”. De har med andra ord uppfunnit hjulet.

Att de gått den reklamfinansierade kanalens och produktionsbolagets ärenden är det bara Elin Grelsson som vidrör i sin artikel på GP Kultur, och då helt flyktigt. Hon skriver om jippot att det är ”ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet”. Vilket nu får anses bevisat.

Men vad bevisades mer av kulturkoftornas villiga deltagande i det högkommersiella spektaklet?

De konstaterar hur lätt det är att bryta ner sina ordinära psykiska försvar när man blir isolerad från yttervärlden och fråntagen sina digitala hjälpmedel. De beskriver grupphetsen och rädslan för den auktoritära ledaren (från produktionscrewet), de bekänner hur de gradvis glömmer kamerorna och därmed förlorar distansen. De FÖRSTÅR plötsligt varför realitysåpedeltagare agerar som de gör. Det tog dem inte ens ett dygn att bli utifrånstyrda och anpassade till de nya förutsättningarna. Och av detta drar de slutsatsen att det är sådana vi är. Allihop. Människan är funtad på det sättet, tycks de mena. För när DE inte kan stå emot, då kan väl ingen det.

Men tänk om problemet istället finns hos dem själva. Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja

Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!

Än har jag inte fått klarhet i om kulturskribenterna även skrivit på avtal med produktionsbolaget, som berättigar till ersättning för deltagandet. I så fall har Big Brother fått in bra med textreklam. Big time.

Under alla omständigheter: Grattis, Big Brother!

Update: Nöjesskribenten Erik Rosén uppger att han inte fått betalt av Big Brother-produktionen. En annan deltagare har nämnt att ersättningen var mckt tillfredsställande.

Update 2: Finns nu ingen som säger sig ha fått betalt. Inget jag tänker gräva vidare i. Dock har jag aldrig råkat ut för att en kommersiell storproduktion inte pröjsar. Men det kanske skulle försvåra publicering.

Update 3: Ersättningen som en deltagare refererat till gällde den från den redaktionella uppdragsgivaren, så är det iaf klarlagt.