Etikettarkiv: feghet

JÄVLA FÖRFATTARLIV 4

Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.

Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.

Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna bakom verken de ska bedöma. De vill gärna känna att konstnären är ”en av dem”. Undantagen utgörs som regel av manliga skitstövlar – den sortens oborstade typer som Thorsten Flinck kan sägas representera. Dessa män blir exotiserade och uppburna. Samma utsvävande liv och asfaltdoftande appearance godtas inte lika lätt när det gäller kvinnor.

Kvinnliga konstnärer bör helt enkelt bekräfta kritikernas norm – de får visserligen beskriva utanförskap, ångest och bedrövelser, men inte leva ut dem på samma sätt som män. Inte bråka och slåss, knarka, supa och missbruka sex. Helst ska de inte heller ha sex appeal.

Kritiker är som sagt konventionella. Och hur ska de då kunna upptäcka och uppskatta det som faktiskt är nydanande?

Mer om detta i nästa post.

So long!

KLASSEN UTAN EGENSKAPER

9113036300Jag fick genom en kontakt tidigt nys om att Norstedts skulle släppa en roman med titeln Den onödige mannen och erhöll den rykande färsk i brevlådan. Författaren, Erik Helmerson, hade jag nyligen stiftat bekantskap med via ett litet kulturbråk i Expressen, där han hävdade att min senaste roman Bluffen minsann inte alls tystats ner, vilket Aase Berg påpekat i en essä i samma tidning. Helmerson ansåg, något magsurt, att få författare fått lika mycket uppmärksamhet som jag. Nå, nu har han under alla omständigheter själv fått smaka på uppmärksamhet. Den onödige mannen har diskuterats flitigt. Och Helmerson och jag har för övrigt inte längre något otalt.

Jag läste boken med stor behållning och tänkte först att den skulle kunna passa in i ett jobb jag förberedde, om männens uppror som tagit ny skruv på sistone – manligt missnöje över kvinnors ökade inflytande går ju i hand i hand med kvinnors ökade inflytande. Men när jag läst klart hade romanen väckt en helt annan fråga hos mig än den som handlade om genus och medelklassens urvattnade, vita, medelålders och ”onödiga” män.

Efter att ha läst igenom de flesta artiklar om boken och lyssnat av debatten saknade jag det perspektiv som berättelsen kulminerar i, nämligen det gruppsvek som ofta följer på civilkurage.

I mina ögon är Den onödige mannen ingalunda en manlig motsvarighet till Maria Svelands Bitterfittan, som Per Svensson antyder i DN. Den handlar inte om könsorättvisor. Den gestaltar medelklassens bepansrade feghet. Den kuschade huvudpersonen Peter reser sig och går mot strömmen, med följden att den närmaste omgivningen sviker så fort det börjar osa hett. Det är där jag tycker att Erik Helmerson är något på spåren. Boken sägs vara ett slags försvar för just medelklassen, men under ytan sjuder en svidande kritik mot samma medelklass – den som inte bryr sig, det breda befolkningsskikt som ängsligt låtit sig mutas in i sina enklaver mot det underförstådda löftet att inte bråka om annat än trivialiteter. En missnöjd och orolig medelklass är politikernas stora skräck; därför måste den invaggas i tron att konflikter är något onormalt som man ska akta sig för att bli indragen i. Peters bäste vän har till och med gjort sig en karriär på sin parodiska formel: att ”eliminera” allt som står i konflikt med de personliga målen. Och när Peter så blåser i visselpipan och stör den bedrägliga ordningen är det inte så svårt att räkna ut vad hans gode vän måste eliminera.

Huvudpersonens värsta fiende är alltså inte det han tar strid mot, även om läktarvåld, sextrakasserier och chefstyranni är nog så allvarliga saker. Nej, ”den onödige mannens” verkliga fiende finns i det egna lägret, i medelklasstillvarons konflikträdsla, som gör att de hellre skjuter budbäraren än öppnar ögonen och ställer sig bakom den som kliver ur flocken.

Kanske var det smart att lansera Den onödige mannen som ett inlägg i genusdebatten och en skildring av den vingklippte medelklassmannens maktlöshet. Men den handlar snarare om medelklassens karaktärssvaghet och djupa konsensustroende. En klass utan egenskaper.

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

TÄNK SJÄLV – MEN SKYLL DIG SJÄLV!

david_mot_goliat_1Tänk själv!

Det slagordet var poppis bland politiska hippies en gång i tiden. Och bland anarkister.

Att tänka själv är en bristvara. Dessutom är det jobbigt. Det innebär att man kan sabba stämningen och känna sig alienerad. I värsta fall blir man straffad av ett starkt etablissemang.

Just idag vill jag nämna två personer som tänkt själv och vågat gå mot strömmen.

Den ena är unga Amanda, som tog parti för den utfrusna och numera rikskända Linnéa från Bjästa.

Den andre är Erik Gandini, killen bakom dokumentärfilmen ”Videocracy” (visas på tisdag i SVT1 kl 22.00).

Båda är visslare, var och en inom sin kontext. Det krävs stort mod hos en tonårsflicka i ett litet bysamhälle för att peka ut den orättvisa som drabbade hennes kompis. Och det behövs en rejäl dos civilkurage för att skapa en avslöjande dokumentär om en av Europas värsta psykopatiska maktmissbrukare Silvio Berlusconi. Även om texten han skrivit i DN framkallar TLDR (too long didn’t read)-känslor är den värd besväret.

När folk i efterhand får reda på hur korruptionen och fegheten fungerar ihop blir de ofta indignerade. Bjästaskandalen är ett perfekt exempel på det. Men vi vill inte kännas vid vår egen feghet i vardagen.

Erik Gandini:

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

Det är inte modigt att efteråt, när någon framgångsrikt blåst i visslan, förfasa sig över de oförrätter som visslaren avslöjat. I själva verket är väckarklockan oftast ute på djupt vatten, och nickedockorna ser gärna på när han kämpar mot kallsuparna och är nära att drunkna.

Margaret von Platen skriver i sin ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage”:

Bilden av sanningssägaren som uppskattad hjälte är förljugen. Det är svårt nog att, såsom budbäraren, framföra andras negativa nyheter. Än värre är det att vara den som själv avslöjar missförhållanden och till råga på allt basunerar ut dem till allmänheten. Dessutom är det osäkert om det kröns med framgång.

Videocracy tar inte slut där filmen slutar. Den har blivit extremt motarbetad av Berlusconis vasaller och praktiskt taget stoppad. Majoritetens sympatier ligger ännu hos maktmissbrukaren.

Och i Sverige. Vad händer här? Vem är vår Berlusconi?