Etikettarkiv: eldsjälar

LÖNAR BRÅK SIG?

karhusPå 70-talet trodde bokstavsvänstern på fullt allvar att det snart, inom en tio år, skulle bli revolution i Sverige. Det fanns snubbar som skrek åt mamman till deras barn: ”JAG TÄNKER FAN INTE BYTA BLÖJOR I DET HÄR JÄVLA SAMHÄLLSSYSTEMET!” Nej, man skulle vänta tills produktivkrafternas utveckling nått en given nivå och polis och militär skulle slåss med den skäggiga rödvinsvänstern. Därefter skulle proletariatets diktatur installeras, och i nästa fas Det klasslösa samhället.

När det sedan inte blev så påbörjade 70-talsradikalerna Den långa marschen genom institutionerna och så gott som samtliga parkerade sig bekvämt på inflytelserika positioner.

Radikalt politiskt engagemang brukar tråkigt nog sluta med en suck och med det goda livet i sikte. Eldsjälarna förkolnar när det önskade resultatet uteblir. Det krävs ju en viss naivitet för att gå mot strömmen och ställa sig på barrikaderna. En blind tro på att sanningen allena ska frälsa massorna.

Vi minns dock vissa kämpar. Men det var de som lyckades få opinionen med sig. Sanningen är att de flesta radikaler och visslare blir brutalt överkörda, osynligt straffade och faller i glömska.

Jag har själv ställt mig frågan åtskilliga gånger: Vad är det för poäng med att bråka och vara obekväm? Vem lyssnar? Och what’s in it for me?

Men jag talade med en dotter till en stor frihetskämpe. Hennes desillusionerade far hade strax innan han dog ställt henne frågan: ”Orkar du kämpa vidare, och i så fall varför?” Hon hade svarat: ”Jag antar att jag måste. Annars bryter jag ju kedjan.”

Det är när vi inser det extremt långsiktiga perspektivet som vi ställs på prov på allvar. Förmodligen får jag aldrig njuta frukterna av de visioner jag slåss för.

I vintras nån gång satt vi och deppade i mitt kök. Det kändes svart och tungt. Makten hos etablissemanget hade visat sig starkare än många trott. Det var då Emma sa: ”Det är nu vi står mitt i geggan. Det är nu, när det är som tuffast, tråkigast och mörkast som vi måste orka fortsätta.”

Alla som anser mig negativt sinnad, som tycker att jag bara pekar på problem, betänk då, att det krävs ett nästan övermänskligt positivt tänkande för att uppamma den tro på förbättringar som är själva bränslet i en själ som glöder.

Vi sitter och kalasar vid ett dignande bord av läckerheter och utanför vårt fönster står folk och klöser på väggarna för att få komma in. En del av dem blir avrättade. Det dignande bordet är västvärldens medelklass. Det är här folk konverserar om sina köksrenoveringar samtidigt som de stressar ihjäl sig för att hålla sig kvar innanför murarna.

Om jag skulle börja skriva om hur man tänker positivt, hur man blir lycklig på två sekunder, om hur man håller kroppen i trim eller om den senaste yogatrenden – då betyder det att jag gett upp. Att jag brutit kedjan. Men jag kan inte bli lycklig i det här samhällssystemet, därför bråkar jag. Även om det drastiskt försämrar mina möjligheter att renovera mitt kök.