Etikettarkiv: Destroyer

BÖGARNAS VÄRSTA FIENDE

destroyer_639829b1Igår var jag på Karl Anderssons releasemingel för nya boken Bögarnas värsta vän – historien om tidningen Destroyer.

Både Aftonbladet och Svenskan har haft stora artiklar om släppet. Karl berättade själv om sitt konstprojekt och om vilka reaktioner det mött, framförallt från den värld som kanske borde ha varit hans hemvist, nämligen den s k hbtq-rörelsen. Men det var här han utnämndes som fiende. ”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, var ett av yttrandena från det etablerade gaysamhället.

Låt mig säga detta först: Jag är en hängiven vän till homorörelsen, såväl till deras tidningar som till RFSL som till Pride. Bögarna har varit mina bästa vänner i mina värsta stunder och jag känner mig alltid hemma bland hbtq-människor. Men jag har stött Destroyerprojektet genom att vara en av dess krönikörer. Priset man får betala när en förtryckt och utstött grupp ska släppas in i stugvärmen är nämligen att man drar in klorna och ut tänderna. Det har lett till att Prideparaden blivit ett årligt folklustjippo, och det är bra. Men det har också medfört att en del av gaykulturen spjälkats av och blivit utstött på ungefär samma vis som homosexuella en gång blev utfrusna.

När Karl Andersson kallades till polisförhör i Prag, där han bott en tid, för att någon anmält Destroyer, kom Prags polismyndighet inte till någon annan slutsats än att det var homofobi som låg bakom anklagelsen. Karl fick gå efter förhöret och inget åtal väcktes. Och detta var alltså i Prag, där man kanske skulle kunna förvänta sig en mindre tolerant inställning än i Sverige.

På Pridefestivalen fick inte Destroyer säljas bland annan lektyr. Ändå gav RFSL så sent som på 70-talet ut tidningen Revolt, som både till formatet och bildinnehållet påminde en hel del om Destroyer. Men nu har bögar blivit synonyma med glada schlagernördar som dansar och underhåller. Den estetik som alltid varit närvarande i manliga homosammanhang (och som faktiskt också tilltalar många kvinnor) är det få som vill låtsas om. Gossekärleken och dyrkan av den androgyne pojken/mannen har löpt som en röd tråd genom både kulturer och subkulturer där homosexualitet fått komma till uttryck. Det är en del av vårt kulturarv och ett estetiskt ideal som nu är nedtystat. Det är, som sagt, priset man får betala för att vara politiskt korrekt och få statliga allmosor.

Ni kan sluta läsa här, men jag publicerar ändå intervjun med mig i Karls bok, där jag förklarar min inställning:

* Hur tänkte du när du tackade ja till att medverka i Destroyer?
– Jag tänkte att jag måste svepa in min medverkan på något sätt och använde därför en av mina romanfigurer, Hella Hell, vars öde beseglades av hennes fäbless för mycket unga gossar.

* Hade du sett tidningen innan och vad tyckte du i så fall om den?
– Jag köpte ett nummer av tidningen på Stockholm Pride 2006 av Karl. Under bordet så att säga. Den var ju inte rumsren ens i hbtq-sammanhang. Och jag tyckte nog att den påminde en del om en tidning på 70-talet som hette “Killen”. Samma format och med bilder på söta yngel, ofta i sexuella situationer om jag minns rätt. Vid den tiden hängde jag mycket på en minimal sylta i Malmö som hette Gay House. Vi hade jävligt kul där. Lite för kul ibland när vi dansade till “Moviestar” och “Love to love you baby”. Och jag stötte ganska friskt på de undersköna pojkarna som frekventerade stället. Men det var en väldigt tillåtande sexuell atmosfär där, som dessvärre sabbades ibland av äckliga bögknackare.

* Vad tyckte du om det nummer som du själv medverkade i? Var du nöjd med din medverkan och vad tyckte du om sammanhanget som du var med i?
– Det här är ju lite tveeggat. Jag är en väldigt stark motståndare till pedofili. Och man kan inte vara helt säker på om pojkarna på bilderna känt sig utnyttjade. Dock såg det inte ut så. Och eftersom jag känner Karl lite grand och vi hade haft en dialog, uppfattade jag inte Destroyer som en peddotidskrift. Snarare såg jag paralleller till Michel Foucaults hyllningar till gossekärleken i det antika Grekland. Och jag lutar nog åt att bilderna tangerar konstnärliga uttryck. Jag minns inte vad konstnären hette – var det Donald Mader? – vars utställning här i Stockholm attackerades för att bilderna föreställde riktigt unga nakna killar. Det är ju ett estetiskt ideal för många människor, en pojke i gränslandet som bara nätt och jämnt upptäckt sin sexualitet och inte ännu upplever annat än en obekymrad glädje över den. Inte man, inte barn. Snarare androgyn.

* Fick du några reaktioner på din medverkan i Destroyer?
– En politiskt korrekt väninna blev förskräckt. Men i övrigt har jag inte hört något.

* Övriga åsikter om Destroyer, mig eller dig eller något annat?
– Jag föredrar nog att se tidningen som ett slags experiment snarare än porr i traditionell bemärkelse. Som sagt: ett estetiskt ideal. Men man bör vara försiktig med att exponera minderåriga killar, det är inte okomplicerat. Destroyer befann sig helt klart ute i tassemarkerna. Fast man måste ju testa gränser ibland, och Karl höll ju en intellektuell profil kring det hela. Det fanns alltså en teoribildning som hör hemma i hbtq-diskursen, tycker jag.

FOLIEHATTAR OCH FANTASIFOSTER

krampus3På förekommen anledning skriver jag ännu en post om Falkvinges barnporrfadäs. Somliga kommentarer, eller snarare vissa linjer, från en del piratpartister vill jag nämligen belysa närmare.

1. ”Om folk är så dumma att de inte kan tolerera ett personligt misstag av en partiledare, då skiter vi i det.”

Jaha. Men detta ”folk” är ju presumtiva väljare. En partiledares uppdrag är att förklara partiets politik inför potentiella väljare för att få så många som möjligt att rösta på partiet. Man kan inte ställa upp i riksdagsvalet och samtidigt försöka revolutionera människors bedömningsförmåga och spelreglerna i en valrörelse. Det är naivt och foliehattigt.

2. ”Falkvinge hade rätt i sak, lite tanklöst bara att han sa det rakt ut.”

Enligt Anna Troberg och även enligt Falkvinges egen dementi, står inte partiets program bakom ett förslag att legalisera innehav av barnporr. Här krävs en utvikning:

a) Barnporr måste definieras som bilder/filmer där levande barn blivit utsatta för sexuella kränkningar. Hur avgör man det? Man avgör det främst genom att barn är försvarslösa, inte bara fysiskt utan också emotionellt/intellektuellt. Om något pervo drar en taj till ett sött oskyldigt barn på en bild kan ingen lägga sig i det. Men om man pressar in en unge i en pornografisk situation där barnet exploateras sexuellt av vuxna, då är det ett övergrepp. Alla som deltar i och understödjer den hanteringen – även konsumenten – bidrar till kränkningen.

Det finns gränsfall, och det är därför som frågan är komplicerad. Konstnären Donald Mader ställde ut fotografier av unga nakna pojkar i erotiskt färgade situationer, och utställningen var så kontroversiell att den utsattes för sabotage. Var det pornografi? Led killarna av fotograferingen/exponeringen? Eller var bilderna ett uttryck för den gossekärlek som har sina rötter i antiken? Ett gränsfall. Samma sak gäller den numera nedlagda bögtidningen Destroyer (där jag själv medverkat med en text), som visar killar i könsmognadens gryning, med och utan erektion. Är det barnporr? Jag lutar snarare åt att det är en estetik med ett speciell kodspråk som de insatta (framför allt bögarna) förstår.

Detta med kulturella och genremässiga koder gäller definitivt inom seriekulturen, särskilt för mangaserierna. (Update: Läs Karin Olssons intervju med Simon Lundström – ”Översättaren”.) Skulle innehav av barnporrmangor kriminaliseras i Japan, då fick man ställa nära nog en tredjedel av japanerna inför skranket. Hela härvan kring den s k Översättaren (f ö en av mina söners mentor) är absurd. Jag tycker som Jens Liljestrand och Fredrik Strage. Att kriminalisera innehav av tecknad barnporr är en allvarlig inskränkning i tryckfriheten och vi riskerar en konstcensur som kan göra anspråk på att också förbjuda litterära skildringar som anses stötande (däribland min egen Hella Hells bekännelser).

Man kan inte kränka ett fantasifoster!

Den slutsatsen är klockren, och den hade Rick Falkvinge kunnat mangla stenhårt och fått med sig varenda intellektuell. Men nu viftade han istället med ett rött skynke i ett av våra bredaste nyhetsforum och öppnade därmed slussen för plattnackar som gör vad de kan för att avdramatisera innehav av riktig barnporr genom att exempelvis jämställa det med innehav av våldsdokumentation i största allmänhet, typ bilder på grov misshandel etc.

b) Misshandel är olagligt – visst. Men allt som är olagligt har inte samma förgörande konsekvenser för offret. Varför är det så svårt att stå upp för att barn, som ännu inte är färdigutvecklade, kan skadas värre av sexuella övergrepp än vuxna? Alla går runt och ältar sin barndom, alla vet att barndomen är så överlägset avgörande för hurdana vi blir som vuxna, och ändå. Ändå verkar dessa insikter saknas hos många som försvarar innehav av (riktig) barnporr.

Åter till Falkvinge och PP:s framtid. Redan igår borde Rick ha tackat för kaffet och lämnat plats åt vice partiledaren. Alla skandaler måste avhjälpas pronto. Nu kan jag inte se annat än blaj framför mig. En resning från partiets sida består inte i att lojalt sluta upp bakom en partiledare som skitit på sig. Resoluta och drastiska åtgärder är vad jag hade önskat mig. Och det här har ingenting med Falkvinges person i sig att göra. Det gäller bara det adekvata handlande som krävs för att inte peddostämpeln ska stigmatisera ett parti med ett så pass viktigt ärende som PP har.

Halvmesyrer är oss till ingen nytta. Ett byte av partiledare hade fått genomslag. Och hur piratseglen ska få frisk vind nu vet jag inte. Ulf Bjereld, en utomstående betraktare, tror inte att loppet är kört. Anna förklarar. Emma försöker göra olika avvägningar. Deepedition har sina dubier, likaså Jocke.

Jag tvår mina händer. Men tänker trots allt lägga min röst på Piratpartiet, för vad det nu är värt.