Etikettarkiv: deltagarkultur

FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

JO, KEJSAREN ÄR VISST NAKEN!

onion_news22571Igår läste jag en bloggpost på Netopia, denna ulv i fårakläder som låtsas vara öppen för diskussion kring nätfrågor när det egentligen bara är en sambandscentral för lobbyn. Posten var en översättning av vad en Silicon Valley-snubbe vid namn Jaron Lanier hade skrivit, och det var nedslående läsning. Han dissade hela deltagarkulturen på internet och ansåg att kollektivet bara vattnar ur de strålande individuella idéerna och gör upphovsmännen till ena fattiga stackare om vi ska tillåta fri spridning och open source. Så uppfattade jag hans budskap iaf. Dessutom såg han jävligt dum ut på bilden i sina fula dreads, men det hör inte till saken, kunde bara inte låta bli att anmärka på det. Vad jag fäste mig vid, och vad som gjort mig alldeles upplyft ett helt dygn, var kommentarerna av nicket ”Steelneck”. Något så visionärt glödande var det längesedan jag läste. Därför tar jag mig friheten att saxa lite ur Steelnecks text:

Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras.

Och vidare, längre ner:

Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och det är bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. (min kursiv)

Senare:

De som slåss mot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdeterministiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått t o m närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändringen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paralleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

Skälet till att jag öht fick upp ögonen för det här upplysande resonemanget (ni kan läsa det sin helhet som kommentar #9 i posten) var att Kjell Häglund twittrat om saken. Detta är internet. Det är så jag vill att det ska fungera. Att medborgarna inte längre kan tystas när de säger som det är, att kejsaren inte har en tråd på kroppen.

Det är som Steelneck skriver, ”att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben.”.

Och därför kan inte dumhet stå oemotsagd. Inte än så länge.

Är inte detta något att slåss för?

MONEY, MONEY, MONEY

dollarsymbolDen kära väninnan messade om att DN har haft mer om Skriv färdigt boken-boken idag. Jag har inte papperstidningen längre, och på nättidningen är inte knäcket upplagt ännu. Men det handlade tydligen om pengar.

Såklart. Ska man behöva skriva graaatis? Ska man inte få betaaalt?

Självfallet är det kul om saken uppmärksammas och diskuteras. Jag är bara så förbannat utled på bölandet om att internet snor upphovsmän på intäkter. Vilka upphovsmän? Vilka intäkter?

Varför har inte författare och andra kreatörer ställt till ett herrans liv för längesedan, långt innan fildelning kom till deras kännedom? En förkrossande majoritet av dessa kunde ju inte heller på den gamla ”goda” tiden livnära sig på sitt skapande. Vems fel var det då? Var det kanske förlagsgeschäftets monomana satsning på enfaldig förströelselitteratur, filmindustrins enögda gynnande av lättölskomedier och taskiga thrillers, musikbranschens hitsingliga dagispop-spyor? Var det möjligtvis denna ihärdiga middle of the road-anpassning som slog ut alltfler kreatörers möjligheter att tränga igenom den kompakta muren av dynga?

Om huvudsyftet för en individ med författardrömmar är att tjäna pengar, då är mitt raka råd, särskilt om vederbörande gör anspråk på konstnärlig integritet: Don’t effing go there!

Jag vet inte hur mycket text jag vridit ur mig som jag inte fått en spänn för. Säkert lika stora mängder som mina inkomstbringande alster. I synnerhet i gryningen av min såkallade karriär. Att se min text i publicerat skick räckte för att göra mig mallig.

Även idag är många av mina ord obetalda, och det är jag gudskelov inte ensam om. Igår talade jag utan ersättning två gånger. Idag ska jag göra det igen.

Dessutom står vi nu i gryningen av ett nytt system, ett helt annat sätt att betrakta de immateriella produkter vi släpper ifrån oss. Varför kan vi inte glädjas åt detta? Varför inte unna oss att uppleva den pionjäranda och nybyggarmentalitet som kännetecknar varje genuin skapandeprocess? Med tvenne tomma händer … Det är väl så det ska vara i början?

När arbetarrörelsen växte fram i och med industrialiseringen, då fanns det säkert folk som satt på bakhasorna och vägrade lämna jordbruksekonomin. Men undan för undan reste sig fattiga människor från träsken och gränderna och tågade mot ett välfärdssamhälle som aldrig hade kunnat byggas utan kollektivt deltagande från det arma Lort-Sverige.

Nu bygger vi nytt igen.

Och apropå medförfattarnas obetalda texter i Kroppens Befrielsefront: Det är än så länge ingen som får betalt. Och vi har inte bestämt oss för hur det kommer att se ut heller. Som jämförelse kan jag nämna hur medförfattare till antologier brukar kompenseras, och då rör det sig om etablerade skribenter (for what it’s worth). Jag har fått max 1500 för ett bidrag, och sedan inget mer. På det ska jag dega egenavgifter. Är detta summor att diskutera?

Till sist: Det mest vidriga dagtingande med den egna moralen jag sett i min bransch har enbart haft med girighet att göra.

Så nu hoppas jag att de som jämt gnatar om pengar blir fattigare. Bara därför.