Etikettarkiv: coachingindustrin

THE BLAME GAME

pointing-fingerJag skriver väl om det här sist av alla. För det har ältats och rasats till leda och förruttnelse. Nu ställer sig alla och vrålar i enad kör: ”Fy fan för pöbeln i Bjästa!”

Vi är så säkra på det rätta. Det är precis som när vi talar om Förintelsen.

Nu efteråt. När sanningen rullats fram. Hur kunde de?

Det är så skönt med avstånd. Geografiskt och historiskt avstånd. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa?

Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.

I boken ”Psykopatens grepp” av norrmännen Aud Dalsegg och Inger Wesche står det:

I dagens framgångs- och statusfixerade samhälle passar det på sätt och vis bättre att vara självupptagen och psykopatisk än att vara ett offer. Att vara ett offer är att vara en förlorare, något man ska skämmas för, tala tyst om och förtränga.

David Eberhard skrev boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Maciej Zaremba skrev artikelserien ”Först kränkt vinner”. Ann Heberlein gav ut boken ”Det var inte mitt fel! : Om konsten att ta ansvar”. Givetvis anser väl ingen av dessa akademiker att det direkt är offrets fel att hon blir utsatt för övergrepp. Men deras debattinlägg har tagits emot med öppna famnen och blivit en allmän hållning. Coachingindustrin hänger på och stämmer in: Var inget offer!

Tongångarna är tydliga. Det är omodernt att vara offer. Osexigt. Det är mer drag i förtryckaren. Vi blir irriterade på den skadade, den förorättade som ligger där och jämrar sig. Fan, kom igen nu – släpp taget! Gå vidare! Du väljer själv hur du ska må. Bla, bla, bla.

På så vis har den rådande attityden gentemot de utsatta och förtryckta blivit identisk med de härskartekniker som förtryckarna använder sig av. Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel. Och det blir förövaren som vinner sympatierna. Offret blir kränkt ännu en gång. Många anser att den kränkningen, den som kommer från omgivningen, är värre än den primära.

Detta kan jag intyga, som varit utsatt för en sådan häxprocess, med åtskilliga mediepersoners goda minne.

Detta kan den våldtagna flickan i Bjästa intyga. Detta kan nästan alla offer som väljer att slåss för sin sak berätta om. Några har haft den makalösa turen att bli betrodda och få uppleva civilkurage av åtminstone några. Det fick jag, det fick Linnéa i Bjästa till slut. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att offret blir utfruset för gott och förövaren ryggdunkad. För gott.

Därför har jag mycket lite till övers för den beskäftiga indignation som nu alla tävlar i att få uppvisa. Den är lika pöblig som pöbeln i Bjästa. Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!

Ja, res på er! Ni är anklagade allihop!

Update: Opassande resonerar kring neutralitet och lynchmobb.