Etikettarkiv: bokhandelsträffar

SKRIVKRÄMPOR 7

Ja, nu är väl spänningen olidlig, he he. Jag hade ju lovat att berätta hur det till slut blev med den där konstiga romanen som bara kom rasslande ner från universum.

Som jag betraktade som ett mästerverk.

Som mitt förlag refuserade.

Som ett annat förlag valde att ge ut.

Min nye förlagschef var en hygglig prick, en som man kunde festa med. Det gjorde vi. Vi festade en hel del, och förlaget bjöd in mig till begivenheter jag tidigare inte kände till existensen av. Det händer nämligen mycket bakom kulisserna i bokbranschen. Bokhandeln anordnar stora dragningar, lokaliserade på diverse hotell och värdshus runtom i landet. Dit bjuds de större förlagen att berätta om sin kommande utgivning. På kvällarna är det middag, fest och gamman. En sådan kväll drog Per Hagman, jag själv och några till runt i en liten håla för att hitta hålans hottaste klubb. Det blev en pizzeria med jukebox. Vi vande oss vid att i ett pyramidalt bakfullt skick hålla vårt lilla anförande om senaste romanen vi skrivit. Vid nästan alla sådana bokhandelsträffar var Björn Ranelid med. Redan då var han underhållande, särskilt i sitt sätt att dansa tryckare. Damerna åt ur hans händer. Minst.

Min söte förlagschef hade precis fått sidbrytningsprogrammet Quark Xpress. Han övade sig på min roman, som nu blivit betitlad Regnbågens tid. En ganska fjösig titel. Det hade nog varit bättre att kalla den Operation Lynx. Hur som helst (ni märker att jag är författare, va? kommer liksom aldrig till saken…) – min förlagschef typsatte och sidbröt boken på ett lite olyckligt sätt. Texten blev pytteliten. Inte så bra. Omslaget blev också skitfult. Men jag höll till godo, ännu darrig efter mitt förra förlags avvisande.

Så till sist kom då boken ut. Jag mådde aparsle. Jag hade gjort slut med killen jag trodde var mitt livs stora kärlek och gick ännu omkring med den där pilen i hjärtat. Jag hade blivit anlitad att delta i en föreläsningsturné, och första gången gjorde jag fiasko. Jo, det är sant: Fiasko. En hel rad i den stora konsertsalen reste sig och gick.

Hela jag var ett vandrande fiasko. Tyckte jag.

I nästa post får ni läsa mer om hur det blev.