Etikettarkiv: Bjästa

TÄNK SJÄLV – MEN SKYLL DIG SJÄLV!

david_mot_goliat_1Tänk själv!

Det slagordet var poppis bland politiska hippies en gång i tiden. Och bland anarkister.

Att tänka själv är en bristvara. Dessutom är det jobbigt. Det innebär att man kan sabba stämningen och känna sig alienerad. I värsta fall blir man straffad av ett starkt etablissemang.

Just idag vill jag nämna två personer som tänkt själv och vågat gå mot strömmen.

Den ena är unga Amanda, som tog parti för den utfrusna och numera rikskända Linnéa från Bjästa.

Den andre är Erik Gandini, killen bakom dokumentärfilmen ”Videocracy” (visas på tisdag i SVT1 kl 22.00).

Båda är visslare, var och en inom sin kontext. Det krävs stort mod hos en tonårsflicka i ett litet bysamhälle för att peka ut den orättvisa som drabbade hennes kompis. Och det behövs en rejäl dos civilkurage för att skapa en avslöjande dokumentär om en av Europas värsta psykopatiska maktmissbrukare Silvio Berlusconi. Även om texten han skrivit i DN framkallar TLDR (too long didn’t read)-känslor är den värd besväret.

När folk i efterhand får reda på hur korruptionen och fegheten fungerar ihop blir de ofta indignerade. Bjästaskandalen är ett perfekt exempel på det. Men vi vill inte kännas vid vår egen feghet i vardagen.

Erik Gandini:

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

Det är inte modigt att efteråt, när någon framgångsrikt blåst i visslan, förfasa sig över de oförrätter som visslaren avslöjat. I själva verket är väckarklockan oftast ute på djupt vatten, och nickedockorna ser gärna på när han kämpar mot kallsuparna och är nära att drunkna.

Margaret von Platen skriver i sin ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage”:

Bilden av sanningssägaren som uppskattad hjälte är förljugen. Det är svårt nog att, såsom budbäraren, framföra andras negativa nyheter. Än värre är det att vara den som själv avslöjar missförhållanden och till råga på allt basunerar ut dem till allmänheten. Dessutom är det osäkert om det kröns med framgång.

Videocracy tar inte slut där filmen slutar. Den har blivit extremt motarbetad av Berlusconis vasaller och praktiskt taget stoppad. Majoritetens sympatier ligger ännu hos maktmissbrukaren.

Och i Sverige. Vad händer här? Vem är vår Berlusconi?

THE BLAME GAME

pointing-fingerJag skriver väl om det här sist av alla. För det har ältats och rasats till leda och förruttnelse. Nu ställer sig alla och vrålar i enad kör: ”Fy fan för pöbeln i Bjästa!”

Vi är så säkra på det rätta. Det är precis som när vi talar om Förintelsen.

Nu efteråt. När sanningen rullats fram. Hur kunde de?

Det är så skönt med avstånd. Geografiskt och historiskt avstånd. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa?

Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.

I boken ”Psykopatens grepp” av norrmännen Aud Dalsegg och Inger Wesche står det:

I dagens framgångs- och statusfixerade samhälle passar det på sätt och vis bättre att vara självupptagen och psykopatisk än att vara ett offer. Att vara ett offer är att vara en förlorare, något man ska skämmas för, tala tyst om och förtränga.

David Eberhard skrev boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Maciej Zaremba skrev artikelserien ”Först kränkt vinner”. Ann Heberlein gav ut boken ”Det var inte mitt fel! : Om konsten att ta ansvar”. Givetvis anser väl ingen av dessa akademiker att det direkt är offrets fel att hon blir utsatt för övergrepp. Men deras debattinlägg har tagits emot med öppna famnen och blivit en allmän hållning. Coachingindustrin hänger på och stämmer in: Var inget offer!

Tongångarna är tydliga. Det är omodernt att vara offer. Osexigt. Det är mer drag i förtryckaren. Vi blir irriterade på den skadade, den förorättade som ligger där och jämrar sig. Fan, kom igen nu – släpp taget! Gå vidare! Du väljer själv hur du ska må. Bla, bla, bla.

På så vis har den rådande attityden gentemot de utsatta och förtryckta blivit identisk med de härskartekniker som förtryckarna använder sig av. Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel. Och det blir förövaren som vinner sympatierna. Offret blir kränkt ännu en gång. Många anser att den kränkningen, den som kommer från omgivningen, är värre än den primära.

Detta kan jag intyga, som varit utsatt för en sådan häxprocess, med åtskilliga mediepersoners goda minne.

Detta kan den våldtagna flickan i Bjästa intyga. Detta kan nästan alla offer som väljer att slåss för sin sak berätta om. Några har haft den makalösa turen att bli betrodda och få uppleva civilkurage av åtminstone några. Det fick jag, det fick Linnéa i Bjästa till slut. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att offret blir utfruset för gott och förövaren ryggdunkad. För gott.

Därför har jag mycket lite till övers för den beskäftiga indignation som nu alla tävlar i att få uppvisa. Den är lika pöblig som pöbeln i Bjästa. Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!

Ja, res på er! Ni är anklagade allihop!

Update: Opassande resonerar kring neutralitet och lynchmobb.