Etikettarkiv: Assange

TID ATT PRATA, DAGS ATT ÄLSKA

11297230ts1278232378817_slot100slotwide75articlefullNu när riksmedierna satt tänderna i twittertråden Pratomdet och alla profiltyckare har fått kasta upp sin egen vinkel, då har som brukligt själva kärnan exploaterats och frågan har kavlats ut till menlös självhjälpsretorik.

Nu pratas det mest om att bli bättre på att sätta gränser. Har ni hört den förut?

Snart kommer det hela att kännas som tjat istället för prat, för det viktiga pratet har ersatts med floskler. Eller med en vildsint spekulation kring Assangemålet.

Detta är medielogik. Sex säljer (i synnerhet om det rör sig kring vaga sexuella övergrepp mot kvinnor – det är ju sexigt!). Assange säljer också (han är ju assexig!).

Men kampen går vidare. Kampen för verklig jämställdhet.

Jag är nämligen så sjukt trött på att män och kvinnor ska polariseras och sättas upp mot varandra. De flesta av oss vill ju verkligen funka ihop. För när vi inte gör det blir vi skitledsna. Många av oss blir till och med aggressiva, bittra, brända och förtvinade.

Det är vår lott i livet att älska och bli älskade. Filosofin, psykologin, konsten och litteraturen har ständigt ägnat sig åt kärlekens stora gåta och hur den trasslar in sig i våra liv. Kärleken förstörs av maktanspråk. Och med makt följer övertramp.

Det var dessa övertramp jag hade velat att vi skulle kunna prata om, utan att det behövde leda till trivialisering och bara skapa ett underhållningsvärde, som snart kommer att bytas ut mot nästa flavour of the month.

Men ha koll på Prataomdet och håll det civila – inte det mediala – samtalet vid liv!

Och this just in. Det är DET HÄR jag vill att vi pratar mer om.

SEX/CRIME

352676_old_ball_and_chain_series_3Jag får ingen rätsida på Assange-caset. Alltså inte om han är skyldig eller ej, det går ju inte att avgöra. Inte heller behöver jag tillägga något om huruvida nampublicering/publicering var etiskt korrekt. Mymlan har f ö skrivit en utmärkt och belysande post kring de frågorna, likaså Deepedition. Men båda snuddar vid det som inger mig ett krypande obehag, nämligen det kvinnoförakt som smugit sig in i efterdyningarna.

Varje gång en högt uppsatt, favoriserad eller respekterad man misstänks för sexbrott/kvinnofridsbrott svallar blodet hos framförallt de hankönade. Och innan man vet ordet av är det det eventuella offret för det eventuella brottet som ska granskas.

Även i fall där en förövare dömts blir den kvinna som s a s satt dit honom misstänkliggjord. Hon har begått brottet att berätta.

För plötsligt tycks det vara ett värre brott att berätta om övergrepp än övergreppen i sig. Många gånger har jag funderat över vad som orsakar denna (manliga) upprördhet kring sexualbrott.

Är det en äkta indignation över den sortens brott det gäller? Eller är det en skräck över att (som man) själv bli beskylld för en så pass skändlig gärning? I så fall finns det ju en överenskommelse om att sexbrott är fullkomligt oacceptabelt. Fast varför avvaktar man inte då tills den misstänkte är fälld eller friad? Och – och detta får mig fundersam – varför vinner den brottsmisstänkte eller utpekade mannen så många fler sympatier och trovärdighetspoäng än den kvinna som berättar eller anmäler?

Beror det på att mannen ifråga har status? Är charmig? Bildad? Snygg? Snäll mot sina barn? Att man helt enkelt inte vill tro att en karl med de egenskaperna skulle kunna våldta, slå eller sextrakassera? Historien visar något helt annat. Sexbrottslingar har inga specifika yttre gemensamma kännetecken.

Eller – hemska tanke – kan det vara så, att det under indignationen mot kvinnor som anmäler våldtäkt och andra sexbrott finns en dold värdering, nämligen den att kvinnor faktiskt får finna sig i sådant beteende? Att de är hysteriska, att de varit med på noterna, ja, att de kanske rentav bara vill hämnas ett avvisande från en man de åtrått? Att brottet kort och gott är en bagatell?

Kanske är det där pudelns kärna ligger. Lite hårda tag får väl kvinnor tåla i allsindar. Rusa till polisen kan man vänta med tills man råkar ut för en Kapten Klänning – ett riktigt monster. Annars har ”feminismen” gått för långt och det är männen som är offren.

Än en gång: Jag vet inget om Julian Assange som person,  jag är pro Wikileaks och jag tycker att uppståndelsen är djupt beklaglig. Men jag vänder mig starkt mot den begreppsförvirring som börjat råda beträffande dikotomin offer och förövare.

När Bernt Hermele outade kvinnan som anmälde Assange visade han ett uttryck för denna begreppsförvirring. Och gav därmed kvinnoföraktet vatten på sin kvarn.

Update: Och apropå kvinnofientligheten i kölvattnet på Assange-debaklet – läs kommentarerna till Isobels bloggpost, där just den attityden framstår i sin prydno.