Etikettarkiv: Åsa Linderborg

DECKARDÖDEN

I tunnelbanan möts jag av en stortavlekampanj med en blond kvinna som skrivit en ny kriminalroman vars titel är Mercurion eller nåt liknande. Har aldrig hört talas om henne.

På en tågresa till Skåne läste samtliga i min vagn Mari Jungstedts senaste, en av de titlar man omöjligen kan missa, ens om man bor under en sten.

Åsa Linderborg tog nyligen upp hela Aftonbladets kulturdel med en analys av Camilla Läckbergs författarskap och blottlade hennes scheman och teman. Igenkänningen handlar tydligen inte bara om de vanliga, hyggliga huvudpersonerna, utan även om upplägget, samhällssynen och mördarnas snarlika motiv.

Förlagen prånglar frenetiskt ut sina deckare, folk grabbar en bok i flykten och vet precis vad de får med sig i hängmattan, samtidigt som allt fler krimförfattare trängs på marknadsytorna. Det är som att bre en klick smör på en allt större macka, men så länge det finns smör kan man nog skrapa ut det på ännu en liten del.

I många år har bokbranschens blöta fingertoppar anat att vinden kan vara på väg att vända, men så länge ingen annan bubbla syns i horisonten pumpar de enträget in luft i den gigantiska deckarballongen. Och nu stiger ett rosa moln upp på läshimlen. En svärm av amorpilar viner ner som små blixtar och hotar att spräcka deckarbubblan.

Ah! utbrister branschen. Vi har sett bokens framtid, och den heter Romance! Romanen 50 Shades of Grey har sålt i 15 miljoner redan, så här gäller det att fånga Cupido och snabbt ersätta brutala mord med ångande knull.

Därför ger jag tips på den ultimata övergångsromanen: Deckardöden!

I Deckardöden kan vi låta två undersköna gestalter – mannen mystisk och mörk, kvinnan oskuldsfull och blond – besöka Gotland, Fjällbacka, Öland, Linköping, Ystad och alla andra avskilda platser där svenska deckare utspelar sig. På varje ställe blir en känd deckarförfattare obotligt förälskad i en av de två romantiska figurerna, och så smäktande är deras kärlek att författarna inte ser nån annan utväg än att i tur och ordning ta sig av daga.

Skulle inte det bli en dödligt romantisk roman? Bokförlag – se hit! Ge mig ett astronomiskt förskott, så skriver jag den!

KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?

De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår ”vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad ”verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (”verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.

GRATTIS, BIG BROTHER!

birgittaFör ett par dagar sedan riggades Big Brother-huset åt ett gäng skribenter av skiftande karaktär, men med en minsta gemensamma nämnare: De skriver om kultur i ordets vida bemärkelse. Så låt mig kalla dem kulturskribenter.

Redan i förväg stod delar av twitteriatet på tå för att antingen ifrågasätta påfundet eller stolt förkunna att de ämnade delta i det. Den mest förutseende kritikern (som avböjt medverkan) var Viktor Barth-Kron. I sin blogg The Viktor Report skrev han att ”resultatet av det här blir att det under våren kommer att publiceras fler teoretiserande kulturessäer i ämnet än notiser på nöjessidorna”.

Och mycket riktigt. Resultatet lät inte vänta på sig. Fyra högprofilerade kulturskribenter, med Aftonbladets orädda kulturchef Åsa Linderborg i spetsen, har nu hunnit utgjuta sig ordrikt över dygnet i Big Brother-huset. Det samlade omdömet är hur snabbt det gick att bli mer eller mindre hjärntvättad till dokusåpeverkligheten, hur dessa självständigt tänkande och kritiskt skolade individer lånade ut sig till dubiösa uppgifter, som att utsätta några av deltagarna för smärtsamma elstötar. Linderborg redovisar ett tappert utbrytningsförsök, där hon uppmanande till protest à la Tahrirtorget. Men hon stannade lydigt kvar i huset.

Och lika lydigt publicerade hon sin betraktelse över erfarenheten. Nu närmar sig kultursidorna alltså det nötta Big Brother-formatet med den ödmjukes inlevelseförmåga och beskriver det i termer av ”socialt experiment”. De har med andra ord uppfunnit hjulet.

Att de gått den reklamfinansierade kanalens och produktionsbolagets ärenden är det bara Elin Grelsson som vidrör i sin artikel på GP Kultur, och då helt flyktigt. Hon skriver om jippot att det är ”ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet”. Vilket nu får anses bevisat.

Men vad bevisades mer av kulturkoftornas villiga deltagande i det högkommersiella spektaklet?

De konstaterar hur lätt det är att bryta ner sina ordinära psykiska försvar när man blir isolerad från yttervärlden och fråntagen sina digitala hjälpmedel. De beskriver grupphetsen och rädslan för den auktoritära ledaren (från produktionscrewet), de bekänner hur de gradvis glömmer kamerorna och därmed förlorar distansen. De FÖRSTÅR plötsligt varför realitysåpedeltagare agerar som de gör. Det tog dem inte ens ett dygn att bli utifrånstyrda och anpassade till de nya förutsättningarna. Och av detta drar de slutsatsen att det är sådana vi är. Allihop. Människan är funtad på det sättet, tycks de mena. För när DE inte kan stå emot, då kan väl ingen det.

Men tänk om problemet istället finns hos dem själva. Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja

Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!

Än har jag inte fått klarhet i om kulturskribenterna även skrivit på avtal med produktionsbolaget, som berättigar till ersättning för deltagandet. I så fall har Big Brother fått in bra med textreklam. Big time.

Under alla omständigheter: Grattis, Big Brother!

Update: Nöjesskribenten Erik Rosén uppger att han inte fått betalt av Big Brother-produktionen. En annan deltagare har nämnt att ersättningen var mckt tillfredsställande.

Update 2: Finns nu ingen som säger sig ha fått betalt. Inget jag tänker gräva vidare i. Dock har jag aldrig råkat ut för att en kommersiell storproduktion inte pröjsar. Men det kanske skulle försvåra publicering.

Update 3: Ersättningen som en deltagare refererat till gällde den från den redaktionella uppdragsgivaren, så är det iaf klarlagt.