Etikettarkiv: Anders Mildner

FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

THE FINAL PRIME TIME

gslc3a4ger_ht08_9Anders Mildner, I luv U!

Denne sansade karl har i Expressen publicerat sitt bidrag till Brit Staxtons bok Politik 2.0. Det handlar om politikernas totala missförstånd av vad sociala medier är. Att de fortfarande tror på sin envägskommunikation och använder Twitter och Facebook för att trumpeta ut sina tal till folket. Till, inte med. Säkert har de anlitat nån av nätets egna ”livscoacher”, dvs experter på sociala medier, som försökt inviga dem i nätets mystiska påverkanspotential. Men politikerna applicerar den traditionella medievana de tillskansat sig på en kommunikationsform som inte funkar på det sättet. Och vad kan man f ö vänta sig? När deras politik bara går ut på samma gamla frågor som de rutinmässigt bollar mellan sig – varför skulle de då idka nytänkande på andra plan?

Jag tänker på hur annorlunda allting blivit sedan vi kopplade upp oss. Det verkar som om massrörelsernas tid håller på att övergå i mängder av tillfälliga och mindre strömmar istället. Ibland bryter en bloggbävning ut kring en enskild fråga, men oftast är myllret och mångfalden det som kännetecknar samtalen på nätet. Blixtsnabbt hittar vi våra likasinnade, kör förbi allt ovidkommande och finner oss tillrätta i en crowd där vi trivs. Våra egna intressen leder oss, inte företagsintressena. Okej, inte för alla – även på nätet kan vi styras av flockmentalitet och kampanjlogik. Men om vi inte vill det, kan vi slippa.

Det finns ingen prime time längre. Teveprogram som är värda att se kollar vi in på Play eller Youtube när vi själva har tid/lust. Har ni tänkt på vart detta leder? Det kan innebära att ”alla” inte tvångsmässigt måste se en ny film eller teveserie eller läsa en ny bok just nu. Vi kan vänta.Vänta t o m i några år, tills en utvärdering skett: Var det bra eller var det bara en marknadsföringshajp? Var det bra, då håller det. Livslängden för kvalitetskultur förlängs, vilket motverkar slit-och slängkulturens allt kortare säsonger, styrda av branschens hysteriska försök att kränga så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vi behöver helt enkelt inte komma först till kvarn och stå och trängas på samma torg.

Det finns så många kvarnar numera. Så många torg. Så många möjligheter.

SORRY, YOU'RE LATE!

bil1

Anders Mildner slår huvudet på spiken i SvD. Exakt så ligger läget.

Man kan inte ta ifrån folk något de redan tillägnat sig. Det är som att säga åt oss att glömma bort hur man cyklar.

Gammeletablissemanget kom för sent till lägerelden, och nu leker de brandkår. Idag  var österrikisk tv här och gjorde en vjuis kring frågan om det fria internet. Reportern menade att de som höjer moralistiska pekpinnar åt det som är nytt och som kommer underifrån är dömda att förlora sin kredd. Tyvärr saknas sjukdomsinsikt om deras maktmissbruk.

Idag fick jag också höra att biobesöken ökat på senare tid – how cum? Man kan ju ladda ner film gratis, har jag hört.

Lol! Och puss!