SKRIVKRÄMPOR 8

Usch, varför påbörjade jag denna långa redogörelse för begynnelsen av mitt skrivarliv? Leker jag Min kamp?

Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:

Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann mig på bokmässan i Göteborg med den missnöjda arrangören i luren och fick helt enkelt ta tjuren vid hornen. Eller ”kuken i vacker mun”.

När jag återvände till Stockholm ringde jag därför upp de damer som uttryckt sitt ogillande via fax (ja, det var FAX man använde) till anordnaren.

Det visade sig vara något av det bästa jag gjort. Damerna i fråga var vänliga och förklarade vad de ansåg otillfredsställande med mitt anförande. Det var då jag bestämde mig för att en gång för alla strunta i manus och istället bara tala fritt ur hjärtat. Denna färdighet kom inte automatiskt, även det krävde övning. Men det blev åtminstone bättre.

Så var det hindret övervunnet. Men min roman, Regnbågens tid, detta sorgebarn som min förre förläggare förutspått vara fördärvligt för min karriär, låg nu ute på den s k marknaden.

Medieintresset var inte lika stort som vid mina två tidigare boksläpp, vilket troligen berodde på att den inte gick att härröra till mitt eget liv. Jag hade således inga mumsiga detaljer ur mina privata skrymslen att förse journalisterna med. Romanen fick stå för sig själv. Men Andra sidan Alex åkte upp som en raket på bokhimlen och när jag sedermera kuskade runt och talade om mitt författarskap på diverse bokaftnar, bibliotek och kulturella tillställningar hade jag ändå blivit en känd svensk författare.

Under tiden som följde kände jag mig däremot SKAMSEN över den stackars Regnbågens tid. Den hade väl inte gått jättedåligt, jag minns att den faktiskt åkte upp på pockettoppen en tur. Men ändå – jag fick inget riktigt grepp om vad läsarna tyckte.

Varenda gång jag mötte publiken räckte dock en i klungan, vanligtvis en ung tjej, upp handen och frågade varför jag inte talade om just Regnbågens tid. Förvånat frågade jag om hon hade läst den. Ja, det hade hon, och hon älskade den!

Detta inträffade regelbundet och så småningom publicerades en lyrisk artikel på Sydvenska Dagbladets kultursida om boken. Det var en docent i litteraturvetenskap, Inger Littberger, som skrivit artikeln och hon kallade boken ”omvändelseroman”. Denna litteraturvetare kontaktade mig senare och sa att hon höll på med en avhandling där Regnbågens tid skulle få en framträdande plats.

Vilket också skedde. Avhandlingen blev en bok, och på något sätt fick så även min första missförstådda roman en plats. Min första missförstådda roman, ja.

Det skulle nämligen komma ännu en, långt senare. Men det är en annan historia. Efter Regnbågens tid gav jag ut Heroine och man kan säga att jag var back on track. I det läget hände dessvärre något i mitt privata liv som lämnar mycket i övrigt att önska.

Men också det är en annan historia.

Summan av kardemumman är, att när jag valde att mot välmenta råd och alla odds ge ut Regnbågens tid, lämnade jag den trygga vägen. Och därefter har jag nog aldrig låtit tryggheten vara min ledstjärna.

Regnbågens tid avgjorde mitt öde. Den kom till mig som en passion. Ni som känner mig rätt vet vad mitt förhållande till passion är: Jag har inte en chans.

13 reaktioner på ”SKRIVKRÄMPOR 8

  1. Åh vad jag tror på det du förmedlar i det här inlägget. Om fler kunde tro på vad de egentligen VILL, lyssna på hjärtat istället för tryggheten så skulle vi nog ha ett bättre samhälle. För jag inbillar mig att vi får ett bättre samhälle om den individuella lyckan vore större. Och då menar jag inte att alla ska gå runt som fullblodsegoister utan mer livsbejakande. Typ =)

    1. Tack, Sara, det tror verkligen jag också. Det är hemskt att så många människor är främmande inför sig själva. Hur ska man då kunna åstadkomma äkta möten med andra? :(

  2. Det stora problemet idag tror jag faktiskt är att de flesta människor inte är intresserade av äkta och genuina möten med andra människor. Samtidigt som vi blir mer och mer egoistiska och självgoda så blir vi även av med massa självkänsla som gör att vi dövar oss med allsköns bortknuffande av mänsklig interaktion. Märkligt det där…..

  3. Det är mycket intressant att läsa om dina författarmödor och få en inblick i det som händer i bakgrunden. Skriv på!

  4. de flesta av dina avsnitt på Radio1 är sjukt bra/underhållande/intressanta (dock att jag ryser av obehag av dom flesta som ringer in, av ett skäl eller annat :) ). tänkte bara säga det.

    ibland hade jag dock önskat för vissa ämnet att det skulle finnas typ åsiktsmässiga motpoler i studion. inte för att jag tycker debatter är en särskilt lämplig form men när det är mindre pers iblandade, mer personlig situation, kan det bli intressant då och då inte minst som motvikt mot alla blajj- och tjatterdebatter i TV etc.

    men ‘det goda samtalet’ är ju oftast en högre stående form kanske.

    mvh

    1. Xerxes, håller med om att en del dynamik uteblir när man inte har motpoler i studion, men ofta blir det då bara käbbel, och jag är så less på den typen av debatter.

  5. Hej Unni,

    Tänkte också bara säga att dina avsnitt (och även andras avsnitt) på Radio1 är underhållande/intressanta. Lyssnade idag på ämnet ”Storebror ser dig” och tyvärr en repris annars hade jag ringt in :-) . Jag tror att detta kommer att bli en av de viktigaste ämnen att diskutera framöver… varken vi vill det eller ej. Internet är fantastiskt.

    Stolpar upp några tankar här:

    Vi blickar ut över världen och säger – Fan, det är något grunläggnde fel här! Varför är resursfördelningen så sned? Vad håller vi på med? med en suck, *suck*. Vi sänker blicken och tittar på våra närmaste, käraste och på något magiskt sätt glömmer bort det hela och säger med allvar – Du ska inte visa upp vad du gör med dina resurser, hur du får dem och vad du väljer att lägga dem! Det är oklokt.

    Frihet, är sann frihet rätten att gömma sig eller rätten att stå upp, visa fullt ut vem man egentligen är?

    ”Storerbror” är när några få har koll på andra.
    Öppenhet är när vi delar med oss av vem vi egentligen är, till alla.

    Vill vi gå mot ett öppet samhälle eller ett slutet?

    Det finns mycket rädsla begravt i våra pengar, en rädsla som gör oss ologiska, dumma i huvudet!
    :-)

    /Janne

  6. Du kan sluta röka genom att du sparar motsvarande summa pengar som du lägger på tobak. Pengar kan man skaffa genom inkomster eller genom sparande. Är du tillräckligt girig så slutar du att förgifta dig med nikotin och övrigt som tobaken innehåller när du ser hur mycket pengar som samlas. Alla dessa pengar samt framtida sparade pengar är dina. Det är tråkigt att se människor suga in röken i munnen. Sedan går röken ner i bronkerna, ut i lungblåserna som tjäras in och slås ihop till större lungblåsor. All skit i röken tas upp av blodet och vidare ut till kroppens celler och till hjärnan.

    1. Thomas, att försöka tala om för rökare att rök är farligt är riktigt korkat. Det står på ciggpaketen. Och skulle jag sluta röka hade jag definitivt hamnat på fattighuset, för då skulle jag inte kunna skriva en rad. Så lägg ner såna där beskäftiga uppmaningar, tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>