SKRIVKRÄMPOR 6

Så var vi då framme vid detta märkliga som inträffade när det mesta såg ganska dystert ut. Samarbetet med exmodellen blev alltmer ansträngt av skäl som jag av hänsyn till henne inte vill redovisa här. Men ett av skälen var att jag blev hals över huvud tokförälskad i en snubbe som hängde på en ”hemlig klubb” som exmodellen tog med mig till för att jag bättre skulle förstå hennes omständigheter. Modellen varnade mig för att gå vidare med killen som fick mig att nästan förångas av köttets heta lustar. ”Vill du ha hål i huvudet”? frågade hon. ”För det är allt du kommer att få av honom.”

Jag kunde ändå inte motstå lockelsen. Men efter två galna sommarmånader stekte jag snubben, fastän jag fortfarande var upp över öronen kär. Det handlade nämligen om liv och död, och jag valde trots allt livet. Även relationen med den före detta supermodellen gick tobaksvägen. Just det kändes dock enbart som en lättnad.

Den kraschade kärleken gav mig emellertid idén till romanen Heroine, som jag fyllde hålet i huvudet med. Det var första gången jag upplevde skrivandet som en plåga. Jag grävde och grävde i ett sår som bara blev större, jag smakade på krutet för att omvandla smärtan till prosa. Jag hade en pil i mitt hjärta som inte gick att dra ut. Eller också ville jag ha den där för att ge autenticitet åt det skrivna, det där har jag aldrig riktigt kunnat reda ut, hur mitt skrivande fungerar. Ibland misstänker jag att jag ställt mig vid kanten på den vassa eggen, gått ut i krigszonen med flit för att sedan bli omplåstrad av orden som beskriver skadorna.

En tröst, om än klen, var att det nya förlagets marknadschef hade ett vidlyftigt konto med vilket hon utrustade mig med en exklusiv garderob. Plötsligt trippade jag omkring i Armaniskor, Guccikjol, Moschinokostym och en uppsjö svindyra plagg som min skrala kassa aldrig skulle ha tillåtit. Marknadschefen hade unnat sig själv samma lyxinköp, vilket innebar att jag inför varje evenemang fick checka med henne vilka persedlar hon ämnade ha på sig så att vi inte skulle bära identisk klädsel. (Hon fick sedermera sparken då hon förbrukat typ åtta årsbudgetar på ett halvår, men det är en annan historia.)

Men det började surra kring pocketutgåvan av Andra sidan Alex. Den hade legat ute ett tag och ingenting hade väl direkt hänt. Förrän det där hände som är så ovanligt att man får betrakta det som ett mirakel när det väl sker: word of mouth.

Alexboken spreds via mun mot mun-metoden. Jag tror knappast att det förra förlaget, eller pocketförlaget som ingick i samma koncern, hade räknat med denna gatans egen smakdemonstration. För boken fick ingen marknadsföring, det var läsarna själva som hittade den. Plötsligt låg den på tio-i-topp och blev snabbt slutsåld. Förlaget hade ingen beredskap, så det gapade tomt där boken skulle ligga. Sedan mötte de givetvis upp med nytryckta upplagor.

Det kan tyckas som en ödets ironi att förlaget som dissade min tredje roman inte riktigt hade väntat sig en succé med den föregående. Samtidigt hade de ju på sätt och vis rätt: Den inslagna vägen var en vinnarväg.

Men där stod jag, med en roman på väg ut som enligt expertisen stack av från vinnarvägen. Och hur det gick med den ska jag avslöja i nästa post.

5 reaktioner på ”SKRIVKRÄMPOR 6

  1. Så himla intressant att du skriver det där om hur du kände dig när du skrev Heroine för när jag läste den boken så mådde jag tokdåligt av den, du har ett sätt att skriva så man KÄNNER när man läser inte bara tar in, men den boken var speciell i förmågan att totalt dimma igen hela världen. Det är nog den boken som berört mest när jag läst just för att den är så totalt misserabel…*rysa* Det är den enda av dina böcker jag inte läst mer än en gång, för jag fixar inte att må så en gång till ;)

    1. Sara, tack! Min förläggare sa när han läst den att han var tvungen att gå ut i skogen och skrika :/ Jag mådde pest medan jag skrev den, så jag antar att det sipprar ut mellan raderna också. Kram, älskade läsare!

  2. Jodå, det märks väl och jag streck-läste den (jag gör ofta det med böcker) vilket gör att det blev liksom som en överdos i sig, ironiskt nog. Efter den var jag rätt skakad och jag tror att jag även funderade över hur illa det måste ha varit för dig som kunde skriva så beskrivande om ett helvete som det. Det går självklart att fabulera, men inte till en sån grad utan en viss form av egen-helvete. Men det blev bra, riktigt bra.

    1. Karin, att Alex-ponken inte gillar mig beror på att jag inte slickar hans röv som så många andra. Han hade själv ett program på Radio 1 som var undermåligt. Och fick noll lyssnare :) )) Sedan han slutade har lyssnandet stigit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>