Gogge om Unni

unnigalen2Min mor är en dramadrottning. Fråga mig, jag känner henne förmodligen bättre än någon annan. Hon gör ingenting utan stora åthävor. Hade hon inte varit författare skulle hon säkert ha passat som krigsreporter. Eller burleskartist. Hon trivs nära det uppskruvade och obscena.

Måttfullhet har således aldrig varit hennes riktmärke.

När hon började fortplanta sig räckte det inte med ett par telningar, utan hon blev tvungen att fylla kvoten för ett par av sina barnlösa väninnor också.

Istället för att skaffa radhus flyttade mamma och pappa rätt ut i spenaten, långt från all ära och redlighet, där vi stackars barn fick äta oss mätta på missväxta hemodlade morötter, hemgjord müsli med nyttiga pulvertillsatser som gjorde att man fick astmaanfall och hembakat bröd med så mycket fullkorn att det kändes som att äta grus. Det berodde inte främst på att min mor och far var hälsofanatiker, utan på att de vägrade löneslava och av ekonomiska skäl fick göra allting själva. De retade gallfeber på myndigheterna genom att starta Sammanslutningen av medvetet arbetsskygga element med paroller som ”Arbetslöshet åt alla” och ”Om arbete är sunt, så ge det till de sjuka”. Vi stackars barn fick lida mycket av det eftersom folk i bygden fantiserade fritt om att våra föräldrar var lata narkomaner som låg i gröngräset och kopulerade dagarna i ända.

I själva verket var de arbetsnarkomaner som jobbade med en subversiv undergroundblaska dagarna i ända. Och det gjorde definitivt inte saken bättre. Tidningens målgrupp kan kort beskrivas som censurhatande, motorcykelåkande, serietidningsläsande, haschrökande, myndighetsfientliga, tegelstenskastande och konstavantgardistiska anarkister och rättshaverister.

Det enda positiva var maskinparken mamma och pappa införskaffade med hjälp av de ymniga barnbidragen. Även tidningen var ju hemlagad. Datorerna blev mina enda vettiga lekkamrater – de var åtminstone rationella.

Tidningen, syskonskaran och vi växte. Och plötsligt, över en natt, bestämde sig våra föräldrar för att flytta till huvudstaden.

Inom ett par år hade de lyckats lägga vantarna på den annonsörsvänliga nördtidningen Slitz, skaffat lägenhet och kontor i innerstaden, börjat bråka om hämtningar och lämningar på dagis och i stort sett anammat den livsstil de så innerligt föraktat medan de levde bushliv. Resultatet blev skilsmässa vid vilken vår far tog tidningen och vår mor fick barnen. Även yrkesmässigt gick de åt varsitt håll, men bägge ägnade sig åt strip tease. Pappa klädde av tjejer i tidningen, mamma klädde av sig själv i sina böcker.

Att vi barn inte bytt efternamn beror enkom på slöhet.

Och nu, när vi blivit äldre än våra föräldrar som konsekvent vägrat växa upp, behöver vi inte längre följa deras nycker.

Det enda undantaget utgörs av min mors elaka utpressning: Om jag inte rycker in och skriver på hennes blogg så fort hon begär det, då matlagningsvägrar hon. Kan ni tänka er en värre mor?