FAQ

_mg_7153Varför blev du författare?
Jag har alltid vetat att jag skulle bli författare, det där är en känsla man har. För mig var det viktigt att ha en kanal för mina insikter och utsikter (och snedtrippar föralldel). Och journalistiken blev ett första steg. När barnen var små – och jag konstant kläckte ut fler – passade artikelformatet mig, eftersom småbarn kräver ständiga avbrott.

Men så småningom blev behovet av att fabulera och skriva större sammanhängande texter omöjligt att motstå, och jag skrev min första roman i ett brinnande vansinnestempo (Jag, jag, jag!). Det passade ju ganska bra ihop med bokens handling.

Förövrigt vill jag hålla ett ångande tempo i mina romaner; vi lever ju ändå i ett informationsbrus där snabbhet är en konkurrensfaktor och där jag tycker det är en synd att tråka ut sina läsare. Folk har inte tid att sega sig igenom en bok om det finns annat som är roligare – se en film tillexempel. Jag härmar därför filmkonsten ganska mycket i mitt romanskrivande. Många kritiker ogillar det. De är konservativa och vill bevara en gammal tradition – det ska liksom kännas svårt att läsa en bok, och folk ska inte skita och knulla i litteraturen, tycker de. Men se, det skiter jag i. Mina böcker ska kännas ”direktsända” på full volym. Vill man hitta nya sätt att uttrycka sig måste man spränga ramar, och att vara författare idag är att hitta nya läsare. Då får man möta deras behov. Litteratur är en ganska föråldrad konstform och ska den överleva måste den förnya sig. Många av mina läsare är unga, och det är jag stolt över, för då ser jag till att litteraturen lever vidare.

Hur mycket är självupplevt i dina romaner?
Handlingen i mina böcker gränsar ofta till det självupplevda, men det är svårt att slaviskt hålla sig till sanningen. En roman har ju en tendens att skena iväg dit den vill, och det är ju också den stora fördelen med författandet jämfört med journalistiken – vill jag att vår statsminister ska åka på arslet, så skickar jag honom till en porrklubb och ser till att han blir tagen på baris. Typ. Det finns mycket av önskedrömmar i romanskrivandet, och detta är ju en viss tröst om man sällan tycker att man får som man vill i det verkliga livet. Mina huvudpersoner brottas visserligen med samma problem som jag har, men de löser sina problem på andra sätt. Det bästa sättet att få ut sanningen i ett mediesamhälle där journalistik för det mesta bygger på lögner och hemlighetsmakeri, det är att skriva romaner där påhittade människor får säga sanningar.

Jag väjer inte för heta eller tabubelagda teman – att skriva romaner handlar inte för mig om att stryka medhårs. Jag vill röra upp känslor och frågor kring vår samtid. Det är därför de flesta av mina böcker utspelar sig i det brinnande nuet. Jag tar gärna upp ämnen som etablissemanget sopar under mattan, eller också tar jag mig in bakvägen såattsäga – lägger en ny vinkel på det.

Är du feminist?
Hur skulle man kunna vara av kvinnligt kön och inte feminist? Tyvärr blir kvinnoförtrycket bara tydligare ju äldre man blir, i synnerhet när man blir mamma. Då kraschar man rätt ner i ojämlikheten – barnets bästa går före både löneutveckling och själviska karlar, och där står man och vevar med diskborsten. Många vill veta om jag är sk särartsfeminist eller likhetsfeminist, men den skalan vill jag inte placera mig på. I stort sett betyder feminist för mig att gå sina egna vägar utan att fråga om lov.

Hur kan man förändra könsrollerna?
Könsroller är förlegade, tycker jag. Det är bara när vi är stressade och inte vet hur vi ska göra som vi drar på oss de där illasittande dräkterna. Jag tycker det är lite synd att killar fortfarande är så skraja att vara som ”kärringar”. Jag tycker själv det är oerhört mysigt och sexigt när killar snackar om människor istället för om prylar och när de kan göra det mysigt hemma och sånt. Sen är det en annan femma att mammor kanske funkar bättre med spädbarn än vad papporna gör, men det gäller ju bara en kort tid. Å andra sidan – vem har sagt att det är mindre värt att sköta barn än att laga bilar? Ge kvinnor inom vård och omsorg tre gånger mer betalt, så får man nog se på fan. Det är lönsamt för ett samhälle att nån tar hand om service och vård. Men så länge kvinnor gör det gratis, har man en benägenhet att se ner på det.

Tror du på Gud?
Gud och Gud… Jag är troende, och det kommer sig av att jag blev hjälpt av en högre makt när jag befann mig i djupaste förtvivlan. Jag bad om hjälp, och fick det. Det är inget märkvärdigt alls. Religion däremot är suspekt, tycker jag. Det handlar mest om makt och att nån utser sig som tolk för andra. Att tro är att koppla upp sig mot en högre kraft, kanske samvetet. Man kan be, eller meditera, eller försöka uppleva nån sorts ödmjukhet.

Hur var din uppväxt?
Min barndom var väl inte den lyckligaste. Jag fick ofta stryk av mina föräldrar. Med käppar och annat. Och det hände en del annat tråkigt. Men samtidigt hade jag ju den borgerliga familjens trygga ramar med fasta tider, semestrar, villa, vovve och Opel och det där. Sånt ska man inte underskatta. Min familj och jag har en bra och vänskaplig kontakt idag. Hålla på och vältra sig i uppväxttrauman är töntigt. Och självömkan är extremt osexigt.

Var växte du upp?
Jag tillbringade mina första fem år i Lund, därefter flackade familjen runt i Sverige för att så småningom fastna i den gudsförgätna hålan Hässleholm, varifrån jag flydde praktiskt taget hals över huvud när jag var sexton. En avgörande händelse ägde rum strax innan dess, då mina föräldrar tyckte att jag var så bråkig så de sydde in mig på Ungdomspsyk i Kristianstad. Skälet till att jag var ”bråkig” kan jag inte ta upp här, men jag tror att upplevelsen att pekas ut som syndabock och bli inspärrad har gett ytterligare näring till min känsla av utanförskap. Idag är det en tillgång, det har lett till en sorts kritisk distans jag kan betrakta omvärlden med.

Vilka är dina förebilder?
Mina verkliga förebilder är hjältar i vardagen. De flesta känner jag inte, för de tar inte plats i medierna. Och de har inga bombastiska egon som behöver bekräftelse hela tiden. Men de finns konstigt nog lite överallt. Kanske särskilt inom vården. För skruttlöner tar de hand om sjuka, gamla och barn. Utan extra bonus i lönekuvertet är de dessutom vänliga och
medkännande. Dessa vardagshjältar har min hängivna beundran.

Vad har du för framtidsplaner?
Jag har inga särskilda framtidsplaner, jag vågar inte tänka så mycket på framtiden. Klart att jag drömmer, om att flytta utomlands ochsåvidare, men medan jag skriver på en roman drömmer jag bara om att få den färdig, och när jag inte skriver drömmer jag om vad nästa roman ska handla om.

Hurdan är du som person?
Som person är jag totalt hängiven, vilket inte alltid är positivt. Min kille säger att jag består av en miljard känslor, mina barn att jag är en apterad bomb med tusen utlösningspunkter. Jag tror nog att jag är ganska excentrisk, egocentrisk, explosiv, provokativ och intensiv. En sån man får dosera väl så man inte sveps med i hysterin. Fast gudarna ska veta att jag stabiliserat mig betydligt sen unga år. Då var jag fullständigt sjövild och sårade flera av mina medresenärer i förbifarten. Det beklagar jag verkligen idag. Men så länge man inte trampar andra på tårna tycker jag gott att man kan ta ut svängarna och få vara lite knäpp. Jag är nog lite av en knäppgökarnas ambassadör.

Är du lycklig?
Lycka är ett såsigt begrepp, men jag brukar lägga mig om kvällarna med en översvallande känsla av tacksamhet över mitt rika liv. Min rikedom består av fem härliga ungar och flera andra relationer med högt näringsinnehåll. Varje dag ger mig minst ett gott skratt – det finns så mycket man kan ta med humor om man bara släpper sin fåfänga.

Vad är ditt motto?
Även det bästa i livet är försett med rövhål. Det vill säga att vi är fjättrade till våra kroppar, till materiens villkor, hur vi än gör. Det finns inget paradis på jorden, men kan vi tolerera lite skit i hörnen går det att se livet från den ljusa sidan. Vi har inte alla gånger ett förhandlingsutrymme, men det finns alltid ett förhållningsutrymme.

Vad är ditt råd till unga författare?
Odla era särdrag! Skit i traditionerna och snegla inte för mycket på döingarna! Hitta leken – det ska vara kul att skriva. Och lev! Litteratur handlar om livet.