NORÉN AGAIN

image235

Måste bara helt snabbt skriva lite mer om Norén-debaclet.
Såvitt jag har förstått är karln inte förklarad sinnessjuk, för nu är det GENIET som talat ut på en sisådär 1700 sidor. Och han har såvitt jag uppfattat saken inte heller själv blottat strupen och plockat ner sig själv, som Maja Lundgren gjorde i sin Myggor och Tigrar.

Ändå läste jag i en kolumn av en DN-medarbetare ett slappt konstaterande att Majas bok var dålig litteratur som skulle glömmas bort. Medan Noréns verbala översvämning bara stuvades undan och resonemanget gled över i kritikerns roll.

Vad är detta för nån sorts förmätenhet? Är det nån som på allvar tror att regissörens vidlyftiga ordsläpp kommer att betraktas som en ny Dostojevskij? Eller är det bara så enkelt att hans kritik av kritiken när allt kommer omkring inte tar så hårt? Att bara slänga ur sig att den och den är dum i huvet eller obegåvad eller dålig på sitt jobb är ju inget att fästa så stort avseende vid. Kritikerna och kulturkoftorna som blivit påhoppade av Norén tycks snarare vara en aning förtjusta. Ja, hela etablissemanget verkar vara lite uppspelta över allt ljus som riktats mot dem.

Nu har jag inte hunnit läsa Noréns megalomaniska bibba, så jag är ute på djupt vatten här. Men misstanken slår mig ändå. Att stormen i ankdammen är just en storm i en ankdamm, vilket till syvende och sist bara gagnar ankorna som grupp.

Jag har med fog alltid varit misstänksam mot kulturmaffian, det bör man vara som konstnär (ja, jag är konstnär jag också), och där vill jag ändå ge Norén poäng. Recensenterna och kulturmakthavarna sitter i sina elfenbenstorn och sneglar ängsligt mot sina kollegor och likasinnade av vilka de får sin huvudsakliga bekräftelse, så det är alltid kul när de blir så bestörta över att själva sättas under luppen eller hamna i skottlinjen.

Jag är alltså med Norén. Men mot det höviska sätt hans alster bemötts på jämfört med de infama påhopp Maja Lundgren fick utstå.

Det ligger en hund begraven i kultur-Sverige.

Höpp!

4 reaktioner på ”NORÉN AGAIN

  1. Hur Noréns och Lundgrens respektive böcker mottas/diskuteras på den mediala arenan visar hur svensk kulturjournalistik ser ut idag.
    Att ställa Norén mot Lundgren följer samma logik som gäller på medias arena och krymper bådas författarskap, tycker jag.

  2. Först vill jag berätta att du är den vackraste kvinnan i landet.
    Sen vill jag berätta en annan sak. Via en svågers syster fick jag tips om att Kulturhusets nya barnavdelning skulle vara något i hästväg. Väl där, med min ettårige son, möts vi av en kö. En gammal hederlig Stalinkö (minns posten på 80-talet). Kön dirigeras av en frejdig kvinna med stenkoll som a la Spy bar vinkar förbi diverse människor som kanske har bättre barn än oss andra) 30 minuter senare möts min son och jag av ett gigantiskt hav, av… ja… av ett bibliotek med lekmöjligheter. Min son gläds bara av ett låtsashus med kringelikrokar. Sen är det…. ett bibliotek för barn.

    De andra barnen som är där inne har nästan alla heliumballonger med logotypen ”Operan” på. Stackars den ”Kevin” eller ”Stella” som räds våga in där med en McD-ballong.

    Efter en stund upptäcker min son en spiraltrappa. Den leder…. ingenstans, mer än upp. Det är kanske tio trappsteg. På det åttonde tronar en typ fyraåring upp sig, och säger. Nej! Här kommer man inte förbi. Så jag ber honom snällt att låta min ettåring få komma förbi. Nej, säger ungjäveln. Då bönfaller jag honom och säger att en liten pojke måste få komma fram och förbi så dra in magen, snorunge. Nej! säger ungjäveln. Då kommer en skamsen Micke Nykvist fram och säger åt sin son att släppa fram killen, vilket han gör.

    Ska man börja mingla tidigt ska man göra det på Kulturhuset. Lika bra att lära ungarna vem som bestämmer direkt.

Lämna ett svar till Anonymous Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.