INNEHÅLL SOM FORMSAK

bloggare-1_25717717Ann Charlott Altstadt bashade modebloggerskor i Aftonbladet och hävdade bland annat att 80–90-talisterna troligtvis är den minst samhällskritiska generationen någonsin. På twitter uppstod genast reaktioner, där somliga tog i synnerhet Elin Kling i försvar (hon gör en ”smart” tidning) och ansåg att Altstadt inte har på fötterna för att uttala sig i ämnet.

Jag tänker inte gå in på de framgångsrika modebloggorskorna som sådana. Men Altstadts ifrågasättande av samhällsvärderingar där en lyckad medborgare är en köpstark medborgare är desto mer relevant. Hon menar att 80-talets Satsa på dig själv-kampanj med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som avsändare blev startskottet till en ny individualistisk anda, där egenföretagandet och snabba affärer kom att bli ledstjärna. Det var helt enkelt inte längre fult att vara rik.

Sedan dess har det accelererat, och idag är det en självklarhet att den som ror hem mycket stålar förtjänar respekt. Kommersialismen har blivit som ett eget samhällssystem. Allt mäts och vägs. Många klick, oavsett varför, får i sig ett nyhetsvärde och skapar mer efterfrågan.

Nu är ju detta inget nytt. Mätbara succéer har väl alltid haussats i medierna. Men när Altstadt beskriver en hel ung generation som ägd och okritisk beror det snarare på vilka som lyfts fram än på hur det egentligen står till med denna generations kritiska sinnelag. Det är nämligen högst okommersiellt att utöva samhällskritik, såvida man inte gör det synnerligen spektakulärt. Och görs det tillräckligt spektakulärt blir det snabbt söndermalt i de stora mediekäftarna. Attac-rörelsen, The Pirate Bay-rättegången och Wikileaks är några exempel på hur en enorm mediehajp nöter ner intresset så att frågorna som initialt restes får karaktären av en snabbt övergående trend. Marknaden blir så att säga mättad.

Men det finns många i den fördömda och kommersiellt nedsmittade generationen som är starkt negativa till denna kvantitetstyranni. De märks bara inte. För det är inte attraktivt (=kommersiellt) att vara antikommersiell. Altstadt gör ett tappert försök att damma av slagord som ”Kärlek och Uppror” från proggens och punkens tid. Men proggen och punken var uppseendeväckande kulturyttringar med stor kommersiell potential. Och punken som sådan hävdade just individens självbestämmande: Ta en gitarr eller en pennjävel och spela eller skriv! Gör det själv! Och gör det NU!

Skillnaden är innehållet. Idag lyder uppmaningen: Ta ett bloggverktyg och se till att få många klick! Och det är väl i sig inget fel. Problemet ligger i budskapet. Budskapet som sådant måste vara kommersiellt. Mottagaren uppmanas inte till att tänka själv eller till att ta ställning i en angelägen samhällsfråga, utan till att skaffa en produkt eller något plagg som modeindustrin vill kränga. Kommersen genomsyrar allt, även själva budskapet.

Det är som om förgrundsfigurerna för en ungdomsrevolt skulle stå på scen och bara uppmana publiken att köpa likadana instrument som de själva har. Typ. Och när innehållet trängs undan till förmån för kommers, då blir innehållet bara en formsak.

Update: Har skrivit om Blondinbellismen på SVT Debatt.

27 reaktioner på ”INNEHÅLL SOM FORMSAK

  1. Jag håller med dig. Men jag tycker kanske att Altstadt bara uttrycker sig klumpigt oprecist.

    Hon skulle kanske kunna sagt att 80- och 90-talisterna misslyckas mycket mer än tidigare generationer att föra fram sin samhällskritik. Det är kanske rätt. I så fall är det något som kanske förtjänas att uppmärksammas. Hur togs i så fall makten ifrån dem? Och av vem? För det ligger makt i att få uttrycka den relevanta kritik man har.

    1. Vet, LeoB. Generationen hon beskriver är skitsmart. Bara det, precis som du skriver, att de smartaste inte har nån röst.

  2. Jag tror att ett av skälen till att den omtalade generationen inte verkar vara samhällsmedvetna är att de inte påminner om tidigare generationers ungdomstid. Det finns få tydliga ungdomsströmningar vare sig det gäller kultur, livsåskådning eller ideologi. Det har inte att göra med att de är mindre medvetna eller arga än 68:orna eller punkarna, att de brinner för sin musik och kultur mindre än hårdrockarna eller hiphopparna eller att de är ointresserade av sin samtid. Jag tror bara att de inte är sugna på att göra det under gemensam flagg. De är ultraindividualister, något de flesta av oss har blivit i den digitala revolutionens kölvatten. Varför hoppa på ett tåg av resonemang eller kultur när man kan få ett skräddarsytt, liksom?
    Modebloggandet och egoboostandet är bara den fula baksidan av detta fenomen. Fördelen är tänkande och krävande individer.
    Och en dag kommer de att upptäcka att det inte är livsfarligt att göra saker tillsammans.
    Hoppas jag.

    1. Precis, Elias! Och hela indiescenen som växt fram, den kommer ju också från kidsen. Sen har ju medierna vridits mot en genomkommersialisering och sköter sin bevakning därefter. Det var fel att ta upp frågan i termer av en hel generation, tycker jag. Men rätt att ifrågasätta modebloggarnas ikonstatus och inflytande.

  3. Kanske fler än jag som undrar om Ida Drougge din dotter? Hon blev nyligen vald till ordförande för Moderata Studenter. Lustigt om hon skulle vara det.

  4. ”Sveriges 25 mäktigaste MODEBLOGGARE – enligt branschen”? Det låter lite roande som formulering, ungefär som när någon sa att stureplan har det bästa utelivet på planeten. Fast å andra sidan kanske jag är den enda som känner så. Vad vet jag.

  5. Jag är bra så himla fantastiskt glad över detta inlägg. Själv klarar jag inte av att skriva om det utan att bli helt rabiat, utan länkar till dig istället.

    (apropå ingenting, min mamma träffade dig i egenskap av Haro-representant en gång för lääänge länge sen).

  6. Jag blev väldigt provocerad av Alstadts artikel. Dels tycker jag att det är märkligt att hon bara hittar kvinnliga exempel på ”den blåsta generationen”. Men framförallt så irriteras jag över att hon nedvärderar dem som jobbar hårt som egenföretagare. Varför är företagande ett rött skynke för så många på vänsterkanten? Vad är det som är bättre att slita i offentlig sektor eller vara anställd på ett företag än det är att jobba hårt för att kunna försörja sig på sitt eget företag?
    Skrev mer om mina tankar kring artikeln i ett blogginlägg igår http://fettlatt.blogspot.com/2011/05/den-bittra-generationen.html

  7. Innehållet i bloggarna är kass, de bara upprepar det som anses allmänt vedertaget inom den högst tveksamma modebranschen; det är klassiskt med Chanel (NO SHIT) och på sommaren är det snyggt med korall.

    Ingen analys, inget ifrågasättande av en bransch som skulle må gott av att kritiskt granskas. Ingen gammelmedia har någonsin tagit sig an modebranschen och bloggarna som hade möjligheten att förändra är numer köpta av de stora företagen. Finns säkert de som hade tänkt sig en annan inriktning med sitt modebloggande men whats a girl to do när HM knackar på dörren och vill bjuda på pressfrukost?

    Allt som skrivs är extremt puckat men man får inte säga det för då är man avundsjuk. Själv avskyr jag alla dubbla budskap. Ta t.ex alla bilder på omöjligt smala Sofi Fahrman. Hennes frosseri i amerikansk skräpmat, flotta middagar blandas med flottiga middagar. Sedan en bild på Sofi i minimala jeansshorts för att fullända den anorektiska framgångssagan. Men självklart är man extremt missunnsam när man säger såna saker. Den svenska jantelagen typ. Här har en kvinna lyckats bli framgångsrik och du som också är kvinna rackar ner på henne?! Typiskt kvinnligt att inte stötta utan bara vara bitchig- du är bara avundsjuk! För att hon är snygg. Och smal!

    1. Tack för respons! Och @Sofia – väldigt bra skrivet. @Fett lätt: Jag tycker inte att det är okej med allt som ger pengar. I min värld ska man även granska innehåll.

  8. @fettlett Det är väl inget fel i att vara egenföretagare, det som är jobbigt är alla programmatiska påbud: 1. 70-tal = Nu är det fult att vara egen företagare 2. 80-tal = Nu är det fint att se ut som en pudel, ha en rosa kavaj som liknar en dörr och spela på börsen 3. 90-tal = Nu är det riktigt fint att vara en hatisk IT-entreprenör 4. 20-tal = Nu är det riktigt fint att vara egenföretagare i den kvalitetssäkrade massagebranschen. Och riktigt fult att vara offentliganställd. Straff ska dom ha.

    Och att människor bara lyder påbuden och hakar på. Det är så tröttsamt och totalitärt.

  9. Därför bör ungdomen inte lyssna på Isabella Löwengrip
    http://stockholm.suf.cc/darfor-bor-ungdomen-inte-lyssna-pa-isabella-lowengrip/

    ”Isabella Löwengrip skrev igår på SVT Debatt en replik på Ann Charlott Altstadts artikel i Aftonbladet ”Den blåsta generationen”. Altstadt gör i sin artikel Löwengrip till representant för vår tids ungdomsgeneration, som hon kategoriskt avfärdar som lurad och korkad. Men Löwengrip är inte dummare än att hon förstår att utnyttja detta representantskap för sina egna politiska syften.

    Men Isabella Löwengrip företräder inte 90-talister eller unga tjejer. Däremot företräder hon en bestämd samhällsklass och en särskild ontologi dvs. en föreställning om hur världen är beskaffad. Vi ska förklara allt i hop, låt oss börja med samhällsklass.”

  10. Alex:You speak the truth! Tidigare hade jag aldrig någonsin läst en enda av de bloggar som listats i ”…25 mäktigaste…” ( helt enkelt p.g.a saknat intresse, inga prettofasoner), men efter att ha läst detta Drougges inlägg samt Alstadts artikel sonderade jag runt bland dessa bloggar i rent studiesyfte.
    Jag kunde inte låta bli att känna en så vansinnig irritation över Löwengrips format och attityd, och i svepet av detta lämnade jag några dräpande inlägg i hennes kommentarsfält :/
    Tilläggas bör är att jag verkligen inte är anti inriktning på vinst i det man gör, men intäkterna ska inte ske på på bekostnad av precis vad som helst och helt sakna substans och/eller eftertanke.

  11. Modemedveten eller samhällsmedveten …?
    Jaa … tänk om ”medvetenheten” om samhället under 1960-talet kom som ett mode … (”blåste i vinden” som det står i visan).
    I så fall var det engagemang som det decenniets generation gav uttryck för bara ett av många sätt att ge efter för det rådande modetrycket.
    Och åttio- och nittiotalsgenerationen gav lika impulsivt efter för ett annat modetryck …

    Vem är egentligen vederhäftig – Sann – och HELT UPPRIKTIG ?!!!
    Det finns revolutionärer inne i kretsar där man minst av allt anade att man kunde träffa på dem. Och bakom banderollerna kan det gå mängder av politiska ”mannekänger”.

    Lars Thordmark

  12. Det är väl ingen nyhet att politik är tråkigare än mode för ganska många. Har väl alltid varit så, mer eller mindre. Samhällsfrågor är viktigt, men det berör inte nämnvärt de som inte direkt berörs av det. Och vi får det bättre. Fler växer upp i skyddade miljöer med föräldrar som också har ett habegär, som kan köpa platt tv, ny bil, smart phones, åka på semesterresor och som vill visa upp sina fina hem och lyckade familjer. Kritiskt tänkande saknas nog hos fler generationer än bara hos 80- och 90-talisterna. Alla hoppar förr eller senare på tåget, få vågar stå utanför.

    Barn är påverkbara och formbara i en tid av totalt mediabrus. Alla kan blogga, alla kan synas, alla kan vara med och intressen/behov skapas. Men undrar om inte även Jane Fonda hade bloggat om hon kunnat det på sin tid? Lärt ut bantningstips och träningsövningar. Skönhetsideal är väl ingen nyhet heller. Även Greta Garbo var tvungen att banta och styla om sig för att komma in i den utseendefixerade filmvärlden. Var det inte lätt att stå upp för den man var då, vem säger att det är det idag? Dagens samhälle är ju hjärntvättning på hög nivå. Tv-serier, dokussåpor, modemagasin, internet, reklam, reklam och reklam. Det är hett att jobba med media, det finns en uppsjö av utbildningar inom kommunikation och design, alla vill bli grafiska formgivare, jobba med foto, skriva krönikor eller ge ut en bok. Är det bara 80- och 90-talisterna som ska står till svars för detta? Ska man ställa tidsandan och generationen inför rätta i ytlighet och vem ska i så fall döma? En generation kan väl inte ha blivit mindre begåvad än en annan bara på en bråkdels sekund av människans tidsålder. Nej, detta är något som ALLA är inblandade i. Ingen kan stå utanför, ingen är fri, vi följer alla samma mönster. Vårt samhälle mäts i produktion och konsumtion. Det är toppstyrt och svårt att värja sig mot. Jag antar att även proggare och punkare var tvungna att betala sin hyra och köpa mat? Eller bodde de kanske kvar hemma och fick mackor av mamma?

    1. Maria, jag har aldrig anklagat dagens unga, tvärtom. Men jag håller med dig om att det inte är nytt att de flesta bryr sig om ytliga grejer. Jag misstänker bara att de är fler, eftersom trycket är så starkt och ingen efterfrågar annat än ytligt skit.

  13. Kommer ihåg hur det var under mitten/slutet av 1960-talet sådär, när vi som tillhörde den där förskräckliga 40-talsgenerationen (som skulle ändra på allting) började känna igen oss i det som visades i offentliga media.
    Vi kunde se modereportage från ”Carnaby Street”, höftbyxor med sjömansdesign, unga kvinnor med kortklippta nackar á la ”Twiggy” (om någon till äventyrs minns henne …) och unga, ganska snälla (efter nutida mått) killar med lurviga luggar.
    Det fanns en modekrönika i teve på den tiden som hette ”Lilla journalen” och där presenterade Ingrid Schrewelius de senaste modevisningarna. Allt föreföll då ungt, fräckt och fräscht på något sätt. Det var: ”Oss”.
    Det var vi – det var oss själva vi såg i medierna … ja, det kändes så alltså.
    Samtidigt fanns det en råare sida av det som ägde rum i massmedierna och gick i ungdomens tecken : Bob Dylan (cynisk och protesterande), Rolling Stones (”aporna” enligt en engelsk tidning när de jämfördes med de propert klädda ”The Beatles”). Åsså kom ”Sex pistols” …
    Ingrid Schrewelius kunde tex berätta om Status, som följdes av ”Antistatus”, som blev … just det … ”Status”. Efter några år skulle man se ut som om man inte brydde sig om hur man såg ut. Det var man tvungen till alltså. Det var mode på det!
    På något sätt kunde man lätt identifiera de olika grupperingarna på deras ”fjäderdräkter”.
    Utseende och klädsel (som tex Bob Dylans ständigt okammade hår) förefaller att tillhöra ett universellt signalsystem – precis som olika tonarter och dofter gör för fåglar och insekter.
    Jag tror inte att vi kommer ifrån behovet att signalera … Och även när vi diskuterar signalerna sänder vi ut nya signaler …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *