MELLANKOLI

Steg upp 05.44, borstade tänderna, hoppade i träningskläderna och cyklade ner till Hötorgsgymmet för att dra det vanliga morgonpasset. Små ettriga isbitar for emot mig som en enorm myggsvärm och stack mig i ögonen. Jag cyklade i nerförsbacke men det kändes som uppåtlut.

Och det slog mig. Vintern är här.
Vemodet la sig över stan ihop med de blöta snöflingorna. Det höll i sig. Kylan har krupit alldeles intill och jag kryper ihop av nåt jag inte vill kännas vid. Att allt inte är som vanligt. Jag talar med folk, skriver, famlar efter glädjen. Men letargin har landat.

Jag stämmer möte med G. Vi slår oss ner på det pyttelilla haket med ett glas vin. Som blir två. Sitter tätt ihop. Vi två.
Och livet blir en enda komplikation av halsdukar, vantar och tjocka lager dun. Tjocka lager vadd mellan dröm och verklighet. Möjligheter som viskar i fjärran. På andra sidan vintern.

När vi pussar varandra godnatt i kylan och går åt varsitt håll kan jag inte se upp mot himlen och fråga varför. Varför det är så svårt. Nederbörden lägger sig emellan.

Och det enda som ringer i mitt huvud är den gamla Bowielåten "Sorrow".

Samtidigt som jag blir varm av att tänka på G. Men melankolisk av allt som ligger emellan. Mellan liv och död.

image122

19 reaktioner på ”MELLANKOLI

  1. hej .

    råkade kika in i denna blogg genom ett tips. Nu är klockan nästan 24, men jag återkommer och ska läsa alla dina inlägg.Du verkar vara en stark och känslig ,ödmjuk änglakvinna.Ibland undrar man varför man måste lida och gå igenom en del svåra saker. Om man hade svaret på det skulle man bli klok.men eftersom du fått takets gåva kan du säkert väcka någons uppvaknande att ta sig ur en sådan destruktiv relation och det tackar jag dig för. Skummat lite här i några inlägg-men känner direkt en slags gemenskap. Har själv vart med om en del.

    kramar till dig för att just du finns

  2. Popnörden i mig tvingar mig att påpeka att Sorrow
    är en McCoy’s låt ursprungligen.
    Fast väldigt bra i Bowies version.

    Letargi. Hmm… får mig osökt att tänka på en viss Finsk poet. 😉

  3. Känner igen känslan…alltför väl! Varför ska allt vara så svårt?

    Hur går det med skrivandet, Unni? Skriver du på någon ny bok ännu, eller är det paus? Nu har jag läst samtliga av dina böcker och har lite abstinens ju 😉

  4. Oj, vad fint du skriver… måste kännas som en oerhört värdefull gåva att kunna utrycka sig på det viset du kan. Lyckliga du…vad du är fin.

  5. Läser just nu din bok. Den är så bra. Tycker du är stark, vi kvinnor är i regel mycket starka. Som tur är så tänker man inte när allt är jobbigt, det är efteråt man tänker; Hur fan fixade jag det då?
    Min man dog….han dog från mig o grabbarna för 4 år sedan. Ensam stod jag där med hus, barn, hund, katt, bil, min mans företag. Han var sjuk i 6 veckor….sedan dog han…cancer så klart. Mannen i mitt liv, mannen som jag levt med sedan jag var 17 år, han var då en liten grabb på 18….Han dog när han var 38. Min vackre, starke man förvandlades till en sjuk o svag gammal gubbe på endast 6 veckor. Jag skulle för första gången möte livet, ensam, jag var en liten flicka när vi möttes, nu stod jag där, 38 år o ensam, allt vi byggt upp skulle jag fixa själv….det har gått bra, barnen mår fint, håller på att bli de lyckliga vuxna män jag önskat de ska bli. Går trögare för mig, min man var mitt stöd i livet, han var den starke i vårt föhållande, trodde jag skulle dö oxå, men det gjorde jag inte, och nu med facit i hand, så inser jag att jag fixat detta, tror inte min man varit så stark som jag varit om det var jag som dog, så med facit i hand, var jag den starke. Och jag är övertygad att det är vår kärlek som gjort att jag fixat detta. Min mamma sa att det är inte alla som får uppleva kärlek som jag fått, hon är skild flera ggr, o säger att hon ej älskat som jag älskat trots att hon försökt, känner trots allt en tacksamhet att jag fått så mycket kärlek, men är så ledsen för att det skulle tas ifrån mig mitt i livet.
    Kram o tack för du finns di starka kvinna //Pim

  6. Jag tror du har en del sorgearbete kvar…det är tungt och svårt men när du skriver så låter det bara så vackert…vila i känslan…fint.

  7. Ha ha Tack Mia!
    Inte min mening att du ska känna stackars Pim, du ska känna att vi är många starka kvinnor, jag är ju en av dem ju….Det har varit mycket synd om mig, men jag håller på att hämta mig nu o känner mig STARK, som en tigerkvinna är jag, dock fortfarande ganska ”hudlös” men jag är en tigerkvinna som fixat detta o mina söner är på väg att bli lyckliga vuxna män, så mitt ”mission impossible” är fixat, kram på dig //Pim

  8. Nu är bloggen i min smak! Unni gör årstidsbetraktelser. Jag gillar årstidsbetraktelser, särskilt Unnis. Nu kanske någon vaken läsare tycker att jag har missat kärnan i hennes tråd. Det har jag inte alls. Tråden har flera infallsvinklar. Dessutom innehåller den ett av Unnis favorituttryck, ?letargi?. Unni använder, så vitt jag vet, uttrycket endast i samband med väder- eller årstidsbetraktelser, vilka brukar länkas ihop med aktuell livs- och relationsreflektion.

    Jag gillade även den förra tråden. Förbrytare ska hängas ut. Men harmlösa, manliga, konstnärsvrak kan man ha överseende med.

    Jag gillar också Pims kommentar.

  9. Ja,nog kan det vara lite,och ibland väldigt mörkt och motigt.Men jag tror att om vi inte hade det så tidvis så skulle vi inte lära oss något,vi skulle inte mogna,utan lalla omkring som jag vet inte vad.Vi vet inte vad ljus verkligen är förrän vi ha sett mörkret!Jag tror att det är därför som de flesta älskar sommaren så mycket,vi vet att det bara varar en kort stund,men att efter mörkret så kommer sommaren tillbaka.Och nu när vi är mitt i mörkret så kan vi ju alltid tänd ljus och göra det bästa möjliga av det!

  10. Tack, så fina ni är! Jag är jätteglad för att ni finns därute, tack gode Gud för den moderna tekniken.

    Jodå, det finns sårytor kvar att slicka och ibland ömmar de väldigt. Men ingenting lindrar bättre än medmänsklighet.

    Pim, tack för att du delade med dig av din sorgliga erfarenhet, och grattis för att du är så stark. Skönt mitt i alltsammans att er kärlek var så ren. Det är nog ännu värre att sörja med en massa gift i bägaren.

    Kram på er alla!

  11. Unni
    Jo vår kärlek var ren, vi älskade varandra genom många sorgen innan döden tog min man, vårt liv var ej därav på något sätt lätt, vi strävade o kämpade tillsammans, MEN vi hade dock samma inställning till livet o tvåsamhet. Oh ja sorgen hade varit mycket svårare om man haft en massa gift i bägaren, men om det så vore vore den på samma gång lättare, nu är det för mig mycket svårt att våga älska en man igen, så svårt. Har fått för mig detta; Har man ingen, kan man heller ingen mista….tragiskt eller hur?
    Träffar dock en man sedan en tid, en riktig önskekarl, älskar mig, kock till yrket, han har mycket av det jag önskade min man skulle få…med åldern, detta att veta vad som är viktigt i livet, prioritera människor i första hand, kännt honom flera år, så jag VET att han verkligen är så drömlik o vacker människa, MEN MEN vågar inte ta steget o bli ett med honom på grund av min rädsla att han ska dö ifrån mig…… Så jag träffar honom, o hoppas han ska stå ut med mig sån som jag blivit av livet…o döden….kram

  12. …något i det du skrev träffade mig rakt i någonstans mellan hjärtat och magen, som om du skrev det jag tänker, fast jag inte ens vågar erkänna dessa tankar för mig själv.
    Du är så bra, Unni, tack för att du finns.

  13. Det kommer en tid

    till varje människa

    när ett steg ska tas

    åt något håll

    men mörker runt omkring

    Här står jag nu

    med väskan packad

    men med varje andetag

    mot nästa steg

    får rädslan mer makt

    Men jag

    jag kan

    resa mig mot vinden

    och stå stark

    när en längtan föds

    kan den aldrig dö

    och livet tar sig vägar

    även utan mig

    hellre då

    väljer jag

Lämna ett svar till unni Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.