MED-MÄNSKLIGT

image176

Jag vill säga till er, kära bloggkommentatorer, att det är skönt att ni är med på noterna. Smådeppigheten är verkligen inget att slå på stora trumman för. Det är livet, varken mer eller mindre. De dryga två år som förflutit sen jag sparkade ut "boven" i mitt drama har varit tio gånger mer innehållsrika än de dryga sju svåra år jag hade med fanstyget. Då gick jag som i en dvala med en molande ångest förpassad till maggropen och som då och då avlöstes av larmande fasa, för att sen stängas in bakom gallret igen. Nu har jag på nytt känt livets vingslag – toppar, dalar och däremellan viss tristess. Jag har träffat nya vänner och fördjupat bekantskapen med de gamla. Men livet är sorgligt på många vis, det består av en lång rad förluster. Och när vi accepterar det, då blir vi människor för varann. Medmänsklighet är en underbar medicin.

Den värme jag fått från min omgivning är ovärderlig, och det stöd som folk från alla möjliga håll har visat lägger sig som balsam runt min själ. Jag begär inget mer av livet än att få ha det som jag har det nu. Det betyder inte att jag bara ska luta mig tillbaka, det betyder istället att jag ska fortsätta på min väg och aldrig ge upp. För det är just där som värmen och stödet finns: hos människor på vägen.

I morgon åker jag till Åre och "talar till folket" – det lät väl ödmjukt, lol! Ja, men nån jävla måtta får det ju vara på jolmet. Pyss på rympan, darlingar!

13 reaktioner på ”MED-MÄNSKLIGT

  1. Skönt att du blev av med den där galningen! Själv slängde jag ut min för några år sen efter att han gått bakom ryggen på mig med en rik kvinna i Monaco och involverat våra bästa vänner i eländet…mysigt. Dessutom hade jag gått igenom tre provrörsbefruktningar och två utomkvädshavandeskap med resultat att de fick ta mina båda äggledare. Men han ville ju så gärna ha barn så vad gör man inte för den man älskar. Tur att det inte blev några…

  2. Appropå medmänsklighet…Vad gulligt av dig Anette att svara på min förra kommentar gällande utflugna ungar…känns som någon bryr sig iallafall…

  3. Hej Unni…
    Jag ligger här i sängen och skakar av igenkänning när jag läser din senaste bok om galningen Niklas.
    Jag har för endast 2 månader sedan lyckats kravla mig ur ett mycket,mycket liknande förhållande som pågått i 4 år, fast med en kvinna. Jag har 3 barn varav den yngsta, en dotter endast var 9 år när allt började, 2003. Att läsa din bok är exakt som
    att uppleva allt igen, allt han säger till dig, allt han gör mot dig, hur han svänger i humöret som en bubblande vulkan…jag känner igen varenda svängning. Hon fick mig att känna mig så oerhört älskad och underbart fin och värdefull…men när mitt fokus flyttades (om än bara för en kort stund) från henne förändrades hon omedelbart och jag och mina barn var totalt värdelösa. Det värsta är Unni, att jag fortfarande känner en stark dragningskraft att gå tillbaka till henne, trots allt hon gjort mot mig och mina barn.Är livrädd att hon ska dyka upp nånstans eller kontakta mig på något sätt….

  4. Tack, Mia…Värmde en skitdag som denna ska du veta! Barn ja… Idag fick jag sms från yngsta sonen (15) ” mamma jag pallar inte vara kvar i skolan, går bra runt i cirklar, står inte ut. Går hem. ”
    Jag satt i totalkollapskaoskrismöte på jobbet och höll fan på att dö. Avbröt ändå och rusade hem. Trodde han var på väg att kasta sig framför tåget eller något. Som mamma ser man ju det värsta framför sig innan man ser sin älskade unge framför sig, hel och levande.
    Varför är livet så svårt för dom unga? Räcker jag till?
    Nu ska vi två ut och tröstäta på McDonalds. Han mår bättre nu.

  5. Ha det gott i Are( har finns sand och dricka men inga prickar)Unni!
    Hananya, psykfall finns av bada sorterna, bihang eller ej spelar ingen roll.
    Kram och kravla upp, bit dig fast i kanten. Du fixar det, eller har du nat val?

  6. Vad skönt Anette att han mår bättre, stackarn… Jag tror det är en jobbig ålder för dem. Jag märkte det på min son han var väldigt tyst och inåtvänd i den åldern, men nu är han 20 och mycket gladare. Keep the faith!

  7. Hananya! Tack för din delning. Jag vet precis vad du menar. Det där att kunna sakna trots all tortyr. Men vad man saknar är drömmen, hoppet om att han/hon en dag skulle bli den där fantastiska person som han/hon låtsades vara i början. Men den personen fanns aldrig. Det är det som är så vidrigt att man nästan längtar tillbaks till illusionen. Det gör verkligen fruktanvärt ont att vakna upp och se alla sina drömmar demolerade. Usch! Se dig inte om! Försök låta bli åtminstone.

    Kram!

    Och Anette: Jag tror absolut på att din son reser sig, talar av erfarenhet…

  8. Hej Unni!Har precis läst om dig och det gör mig arg då jag läser vad Jan skrivit om att Niklas inte var en kvinnomisshandlare när allt finns dokumenterat.Helt otroligt, där försvann han ur mina ögon.

    Det som jag däremot inte kan förstå är att du lät dina barn försvinna från dig, att du svarade i telefonen när han ringde är också en sak jag undrar över, jag menar då när han slutat misshandla och du försökte ta upp ditt umgänge, varför stängde du inte av telefonen?

  9. Tack, Monica!

    Jag förstår att det är svårt att begripa, men jag var livrädd för att väcka hans vrede och vågade aldrig stänga av telefonen, för han hade dresserat mig till att alltid vara tillgänglig. Suck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *