LÖNAR BRÅK SIG?

karhusPå 70-talet trodde bokstavsvänstern på fullt allvar att det snart, inom en tio år, skulle bli revolution i Sverige. Det fanns snubbar som skrek åt mamman till deras barn: ”JAG TÄNKER FAN INTE BYTA BLÖJOR I DET HÄR JÄVLA SAMHÄLLSSYSTEMET!” Nej, man skulle vänta tills produktivkrafternas utveckling nått en given nivå och polis och militär skulle slåss med den skäggiga rödvinsvänstern. Därefter skulle proletariatets diktatur installeras, och i nästa fas Det klasslösa samhället.

När det sedan inte blev så påbörjade 70-talsradikalerna Den långa marschen genom institutionerna och så gott som samtliga parkerade sig bekvämt på inflytelserika positioner.

Radikalt politiskt engagemang brukar tråkigt nog sluta med en suck och med det goda livet i sikte. Eldsjälarna förkolnar när det önskade resultatet uteblir. Det krävs ju en viss naivitet för att gå mot strömmen och ställa sig på barrikaderna. En blind tro på att sanningen allena ska frälsa massorna.

Vi minns dock vissa kämpar. Men det var de som lyckades få opinionen med sig. Sanningen är att de flesta radikaler och visslare blir brutalt överkörda, osynligt straffade och faller i glömska.

Jag har själv ställt mig frågan åtskilliga gånger: Vad är det för poäng med att bråka och vara obekväm? Vem lyssnar? Och what’s in it for me?

Men jag talade med en dotter till en stor frihetskämpe. Hennes desillusionerade far hade strax innan han dog ställt henne frågan: ”Orkar du kämpa vidare, och i så fall varför?” Hon hade svarat: ”Jag antar att jag måste. Annars bryter jag ju kedjan.”

Det är när vi inser det extremt långsiktiga perspektivet som vi ställs på prov på allvar. Förmodligen får jag aldrig njuta frukterna av de visioner jag slåss för.

I vintras nån gång satt vi och deppade i mitt kök. Det kändes svart och tungt. Makten hos etablissemanget hade visat sig starkare än många trott. Det var då Emma sa: ”Det är nu vi står mitt i geggan. Det är nu, när det är som tuffast, tråkigast och mörkast som vi måste orka fortsätta.”

Alla som anser mig negativt sinnad, som tycker att jag bara pekar på problem, betänk då, att det krävs ett nästan övermänskligt positivt tänkande för att uppamma den tro på förbättringar som är själva bränslet i en själ som glöder.

Vi sitter och kalasar vid ett dignande bord av läckerheter och utanför vårt fönster står folk och klöser på väggarna för att få komma in. En del av dem blir avrättade. Det dignande bordet är västvärldens medelklass. Det är här folk konverserar om sina köksrenoveringar samtidigt som de stressar ihjäl sig för att hålla sig kvar innanför murarna.

Om jag skulle börja skriva om hur man tänker positivt, hur man blir lycklig på två sekunder, om hur man håller kroppen i trim eller om den senaste yogatrenden – då betyder det att jag gett upp. Att jag brutit kedjan. Men jag kan inte bli lycklig i det här samhällssystemet, därför bråkar jag. Även om det drastiskt försämrar mina möjligheter att renovera mitt kök.

7 reaktioner på ”LÖNAR BRÅK SIG?

  1. vet att du är skeptiskt till ”andlighet” ett, MEn tror det finns en poäng här,
    minns inte vem men det ligger en stor skillnad i att vara för istället för EMOT, kontenta man skall alltså vara för ngt ty energimässigt ökar det man tänker på och logiskt då alltid bättre att vara FÖR.

    För frihet etc.

    Som det ser ut historiskt är det nästan alltid emot (kommunism,kapitalet eller vad de nu kan vara) och då ökar skiten.

    Lite ligger väl i det, skadar ju inte att prova at vara för, istället.

    Ungefär som en människa som väljer ”offertänk” attityd ä’r viktigt!

    utger mig inte för några svar förhoppningsvis en ny tanke.

  2. Dvs det går att käftsmälla och vara FÖR på samma gång.’

    (förtydligar att det inte innebär att man ligger o luktar på blommorna och känner frid.)

    Man kommer däremot ingenvart genom att smeka medhårs.

  3. Är du inte lycklig över dina 5 barn? Tacksamhet är det mest uppbyggliga som finns.( OM man vill vara lycklig förstås…)
    Jag blev fruktansvärt sjuk efter mitt enda barns födsel och formligen dog. Nu är jag sjukt tacksam över detta och är inte rädd för alla små skitsaker som tidigare tog över livet. Tror att små små ringar av kärlek, meter för meter är räddningen för de mest triviala men vardagliga problem; som att inte försöka döda sina medtrafikanter, spy galla över expediter fr.o.m. Hell, till oljeutsläpp som hotar allt..) alternativet hata , är ganska välbeprövat och har så vitt jag vet inte lett till något gott..

  4. Det är klart att man måste bråka! Jag önskar att fler bråkar mer och högre så ännu fler vågar sticka ut näsan från de nyrenovrade köken och hänga på. Positivismen har blivit ett måste och många vågar inte säga ifrån. Det är min erfarenhet.
    Vi måste vara snälla och trevliga flickor och pojkar, inte säga vad vi tycker och ställa till bråk, oavsett vilken idioti vi möter. Sådär som det var på 50-talet.
    Men det är fan inte min uppgift i det här livet! Jag har förstått det. Jag trivs inte med lismande übertrevliga ja-sägare som väljer att blunda för det som borde vara uppenbart för alla tänkande människor som har båda ögonen öppna. De där som tror att det vi inte pratar om inte finns.
    Jag skrämmer skiten ur en del, men jag tror både de och jag är lyckligare utan närmare samröre.

    Det gäller bara att hitta en balans så man inte blir nedbruten och deprimerad av all skit man ser och hör när man nu är så duktig på att se problemen.
    Men negativ är jag inte, det är andras tolkning. Jag är en optimist med erfarenhet. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *