KULTURKROCK

Åh hej, det var längesen, vänner!

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så ”heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?

14 reaktioner på ”KULTURKROCK

  1. Att bita av handen på den som föder en kan vara ekobomiskt riskabelt – om man vill nå fram till sitt mål. Man får göra sina val. Ibland känns det dock som en lösning värd mödan – när ens egna gränser för vad som är moraliskt riktigt har överskridits rejält. Påtvingade omvägar leder ju också in en på nya spår att skapa vidare på.

  2. Jenny eskalerade det hela kanske omedvetet till att bita av handen.
    Viss skillnad på att bita och bita av.
    Ibland vill man bli lite omruskad, biten av något och betalar gärna för det.

  3. Det är även viss skillnad på att såga på den gren man sitter på i stället för att såga av den gren man sitter på.

  4. Hej Unni. Svaret är enkelt. Bli oberoende, dvs konstnären skapar sin kritiska konst, och försörjer sig på annat än konsten. Kallas oberoende.
    Men ok om vi talar om heltidskonstnären, som lämnat skitjobbens tid bakom sig, så måste man ju inte ställa upp på allt. Hålla sig på sin kant.

    Ex: Ulf Lundell ger ut sina romaner och sågar precis vad han vill, skivbransch, kommuner, konstvärlden, bokbranschen, ja allt. Frågan skulle uppstå i hans fall om skivbolaget och bokförlaget hotade honom med sparken, för att han sålde för dåligt. DÅ skulle det vara intressant att se hur uppkäftig han vågade vara…
    Intressant tanke.

    Kram/Tom från Nöjesbloggen

  5. Tom skriver om skitjobb. Jag undrar vad han menar med skitjobb. Det låter som kulturell snobbism. Skitlön vet jag vad det är, men skitjobb.

    Jag gillade iofs Yarden för dess språk men den visar på det som ”riktiga” jobbare avskyr. Kulturell snobbism mot att jobba.

  6. Och en sak till till Tom. Varför skulle man bli oberoende bara för att man har ett annat jobb än konstnär? Det finns inga oberoende människor. Det finns inga opolitiska människor.

  7. Tom Lillywhite: Ulf Lundell är ett bra exempel på en artist/författare som biter den hand som föder honom. Jag tror inte att skivbolag, bokförlag, kritiker eller publik är så förtjust i dessa strider, men det är upp till varje konstnär att själv avgöra vilka strider man ska välja.
    Malena Rydell skriver för övrigt såhär om Lundells senaste roman i sydsvenskan: ”Jag tänker att den här prosan är ett sätt att pröva läsaren: Ni säger att ni älskar mig, men fortsätter ni läsa mig hur mycket jag än obstruerar?
    Jag känner mig väldigt prövad.
    Karl Ove Knausgård leker med den här elden – den flanerande haverismen – ibland i sin ”Min Kamp”-svit. När han går på detaljerade vandringar genom NK:s saluhall kan han låta som en livsnjutar-Lundell och när han faller ut mot ett foträtt ”Sverige” där frukt är godis prövar han det manliga geniets tradition av att kokettera med dårskap. Men så fort läsaren börjar oroa sig för att han ska slinta bort från Litteraturen halar han sig upp till det våningsplan där allt handlar om att gestalta livet som större än livet.
    Ulf Lundell vet att han betraktas som större än livet av många fans, och skriver sig liksom ner från piedestalen.”

    1. MagnusJ, Eric och tom lillywhite: Tack för era intressanta inpass i denna svåra fråga! Jag tror, som lillywhite, att Lundells rätt att vara hopplös enbart hänger ihop med hur vinstgivande han är. Idag är det bara pengar som avgör en konstnärs värde, förutom i slutna, kulturminnesbevarade sällskap (och de har också i regel sina – orättvisa – kriterier, ofta baserade på kontaktnät och relationer).

      Eric, problemet med att behöva ta ”skitjobb” är ju att det då knappt blir tid över för konstnärlig verksamhet. Även om det är ett privilegium att få ägna sig åt fritt skapande kräver det mycket tid och energi.

  8. En trevlig kvinnodag Unni, men alla dagar borde väl vara det och människotrevliga. Jag ska fira riktigt den dagen statsapparaten – i detta fallet polis, åklagare och domstolar – lägger lika mycket energi på våld mot, mordförsök och mord på kvinnor, ja lika mycket som på det som tycks vara gänguppgörelser i Malmö.
    Men kvinnor dör ju oftast ”ofarligt” i tysthet. Morden och våldet mot kvinnor är dock betydligt mer och fler än de på ”öppen gata”. Hemmet är ännu den farligaste platsen för kvinnor som har en man…vi lyckades ju med fotbojorna. Kan inte känt farliga män förses med något liknande? Förrövarna står att finna bakom många oskyldiga fasader; stjärnor, grovarbetare, journalister och även poliser med flera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>