KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?

De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår ”vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad ”verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (”verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.

25 reaktioner på ”KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

  1. Wow. Finns så mycket här att det är nästan läskigt. Men okej, jag väljer en sak att fokusera på. Det här med att exempelvis True blood och annat liknande ska finnas på kultursidorna. Jag som total slukare av True blood anser nej. Det behövs inte. Charlaine Harris (författaren av ursprungsböckerna True blood bygger på)och True blood i sig är så spektakulärt att det inte behöver plats i DN’s kulturblad, de kan möjligen få höra hemma i Aftonbladet och Expressen. Men om alla kultur skall tas upp på alla ställen blir det så urvattnat att det inte längre är värt att kalla det för kultursidor. Ja, visst, kultur skall ha mångfald, men mångfald behöver inte nödvändigtvis innebära att detta behöver ske på samma arena. Jag uppskattar att kunna slå på exempelvis Babel och inte behöva höra om blockbusters och kioskvältare bara. Mångfaldskulturen når oss på så många sätt att vi även behöver scener för den mer ”svårsmälta” eller mer ”svårtillgängliga” konsten med, den som kan behöva en helsida för att analyseras, något som förmodligen inte true blood behöver.

  2. Problemet som jag ser det är att etablissemanget bygger sin identitet och tillhörighet på svår, otillgänglig och stängd konst. Vissa konstnärer väljer att provocera med sin konst andra väljer att lägga ansvaret i upplevelsen hos betraktaren och akademisera sin konst. Allt är tillåtet i jakten på erkännande och bekräftelse av etablissemanget (till priset av att det blir ännu mer irrelevant för vanligt folk).

    1. Matte och Halvbonden: Det var ett tag sen nu, faktiskt, som kulturetablissemanget var stolta över att förstå sig på det komplexa. Deras uppgift är att vara förtrupper, men det verkar som om de vantrivs i sin roll och vill ut i mittfåran istället. Mainstream får ju ändå hur mycket utrymme som helst.

      Johan: Jag tycker väl ganska mycket som du. Att bedöma kvalitet handlar inte om att utesluta vissa genrer. Det är ett jävla fitteri av många inom kultureliten när de ex vis hyser fördomar om såna som jag. Så egentligen borde jag inte försvara dem. Men jag gör det ändå, för jag är rädd för hur indoktrinerade i kommersialism vi alla blivit – även koftorna :(

  3. Min erfarenhet av de i min bekanskapskrets som i alla fall själva anser sig tillhöra den ”kulturelitistiska” kretsen är att de blir alldeles förvirrade eller till och med offensiva eftersom att jag tar del av hela skalan och dess mångfald.
    De beter sig som om att de ska få kortslutning av att ta sig en titt bland mina böcker, filmer och skivor eftersom att de täcker vad man skulle kunna kalla mångfald. De kan inte få ihop det och blir försatta i förvirringstillstånd. De kan inte heller förstå sig på att en ursprunglig subkultur kan få kommersiell genomslagskraft.
    Observera dock att det är dem i MIN bekantskapskrets som uppehåller sig strikt kring vad de anser vara ”god kultur”. Det kan vara så att de är på sitt vis bara för sakens egen skull. Vill inte totalgeneralisera.
    Det kan vara smålustigt att betrakta för min del. Brukar stå och fnissa som en fjantig odåga när de håller på att gå upp i sömmarna av att inte fason på hur jag är funtad innanför pannbenet. Kanske är jag både ytlig och djup, och korkad och smart i en salig jävla röra :P

  4. Men tidningarna skriver väl det som säljer? Om flest folk vill läsa om Hungerspelen är det väl det som de ska skriva om?
    Behöver alla veta vem Vennberg är?
    Jag tror att smak förfinas ju mer man håller på med något, men ungefär som att fågelskådare blir helt till sig i trasorna när en ny art har synts i Sverige, så kanske inte alla är så intresserade av det? De flesta andra nöjer sig med gråsparvarna på utexerveringen?
    Jag tror inte det spelar någon roll om någon hade basunerat ut den fina kulturen till alla, för jag, som är en ”vanlig” person blir bara uttråkad om jag går på balett, jag kommer inte mer än en sida om jag läser Nobelpristagare. Det som är för djupt för mig blir tråkigt, oavsett om det trycks upp under min näsa eller inte.

  5. Matte: Kan så vara, men all konst kan inte vara kommersiellt gångbar. Hur många gånger har vi inte fått uppleva det i samhället och i viss mån kan det faktiskt vara en poäng med att all kultur inte når ut till alla människor. Precis som att allt mode inte når ut till alla heller. Det som visas på modeveckan i Paris är inte det som svenska snittebanan går klädd i ens på Stureplan. Men det inspirerar.
    När jag jobbade inom kulturen var det ofta så att det var en svår avvägning mellan vad som skulle sättas upp (jobbade på teater) så det sålde tillräckligt bra så intäkterna blev så pass stora så man kan satsa på det som var det kulturellt genomsyrat och svårare, det vill säga, det som inte drog de stora pengarna.
    Halvbonden: Nej alla behöver inte veta vem Vennberg är. Men som Unni säger så är det ju så att kulturetablissemanget skall vara fötrupper. Det är de som ska kunna tolka och sila vad som är ”bra och dålig” kultur.
    Personligen gillar jag exempelvis inte Norén, jag tycker han är skitnödig och hans pjäser (till och med de som fått lysandre recentioner) får mig att må illa av brun-gegga, men han är så kallad kulturelit och jag tycker det är helt okej, för han kommer åt något universellt i sina alster, men på ett sätt som inte tilltar den stora massan.
    Jag är absolut inte kulturelitist. Men det måste faktiskt få finnas en viss norm för den svårare konsten att få ta lite plats i seriös dagspress och media, annars sitter vi alla och lallar som Sean Banan snart och ärligt talat?….är det kultur tänker jag aldrig ställa upp på att ens befatta mig med kultur.

    1. Bra där, Sara! Och vem vet egentligen vad i den s k smala kulturen som kan bli uppskattat hos breda folklager? Inte ens Strindberg var alltid särskilt poppis och kommersiell. Hade han levt idag skulle kanske kultureliten ignorera honom.

  6. Tack Unni!
    Det var faktiskt lite så jag tänkte med, men jag höll nere längden på vad jag skrev. Men många av de som vi idag hyllar som ”kulturgudar” har ju faktiskt blivit det väldigt postumt.
    Men det är väl nästan en del av det hela. Var det inte någon smart jävel någon gång som sa ”varför bli uppskattad i sin egen tid?” (låter som nåt Wilde skulle kunnat kläcka….)

  7. Tja…jag är väl iof rent generellt en jävla sur människa när det kommer till att ”tycka som alla andra”. Men personligen blir jag alltid skeptisk så fort något blir hyllad. Är det så bra att ”alla tycker det är bra” då anar jag väldigt många ugglor i mossen. Jag har inte mycket till övers för varken unisont kritiker-rosade verk, eller masshysteriska trall-alster. Jag sa att jag är lite motvals va ;)
    Jag vet inte riktigt om du ska ta det som en förolämpning eller komplimang att jag gillar dig :D

    1. Vad skönt, Sara, för då tänker du ju som jag! Inget går upp mot likasinnade i en avvikande åsikt ;)

  8. Kul att nån (”Halvbonden”) står för att han är ytlig! :) I mina ögon verkar det som om pendeln alltid svänger åt ytterligheter. Antingen är det finkultur (som bara fattas av dom fina och bildade) som gäller. Som på ”den gamla goda tiden”. ELLER så får alla ”finkulturens” företrädare stå och be om ursäkt. ”Ja förlåt att jag spelar denna ofantligt tråkiga musik. (som alla bara somnar till.) Ska jag poppa upp den kanske? Mozart rocks!” Drömmen vore att bli nån slags H C Andersen. Jättefinkulturell och jättefolklig. Förstås av alla! (t.o.m. barn. Och kineser.)

    1. Inga-Stina: Men det är ju precis det jag också skulle vilja ha. Författare och konstnärer som är både banala och geniala!

  9. Inga-Stina och Unni, är det inte lite det som verkligen är konst? Att kunna svänga. Det tycker jag i alla fall. Fast…jag är ju inte konstnär, så vad vet jag. ;)

  10. Personligen är jag oerhört tacksam över att Johan Lundberg tar alla de här debatterna, trots att han ofta står väldigt ensam.

    1. MagnusJ: Visst är det härligt att Lundberg svänger!
      Sara: Jo, precis. Som konstnär bjuder man ibland på fest, ibland begravning. Problemet är att det genrefixerade och rigida kulturklimatet inte fixar det :(

  11. Unni: Nä, vilket gör genre-sprängningen än viktigare. Det var nog en av anledningarna till att jag fastnade för dina böcker till att börja med tror jag (första boken jag läste vara ”andra sidan alex”). För att du vågar pusha gränser. Jag kan dock känna som ”publik” att ibland är det jobbigt med genre-sprängande förebilder. Jag exempelvis gillar inte alls Magnus Betnérs åsikter speciellt ofta. Det är sällan de går hand i hand totalt med vad jag själv tänker, MEN han har en fenomenal förmåga att provocera och göra det snyggt. DET beundrar jag honom för, men det leder alltid att man får försvara vissa personer man beundrar och ibland är det inte alls för vad de står för, utan HUR det står för det. Så jag tror att samarbetet mellan konstnärer och följare är en rätt fin balansgång inom vissa genrer. (Jag uttrycker mig som en babian med afasi idag…har sedan 24 timmar inget nikotin i kroppen och det har satt sig på min hjärna tror jag…ugg)

    1. Sara, jag älskar dina utvikningar. Du tänker utanför ramarna och det är alldeles för få som gör det, med eller utan nikotin. Tack!

  12. Håller alldeles helt absolut med om att alltför få tänker utanför ramarna.
    Fast antagligen just alldeles precis tillräckligt många… :-)

  13. Men va bra. Det är ju precis det jag är. Banal och genial. Bara man kunde blit känd också! :) Jag hade tänkt mig en talkshow i TV. En blandning melan Babben och Babel. Babbel! :D

  14. Nu har jag skickat in mitt första manus till ett förlag. Håll tummarna. 63-årig debutant! (får vi hoppas.) Och till på köpet bott på samma gata som Stieg Larsson. OCH mitt manus (prosa+poesi) är på engelska. Va???? (tog såpass många år att bygga upp min genialitet.) :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>