Tid tillsammans

Fysisk lust är lika flyktig som de kroppsvätskor och hormoner den alstrar. Erotik är bräcklig som en mödomshinna. Men hur flätas den korg av hållbar gemenskap som vi alla så gärna vill krypa in i? Till den behövs band, starka band. Och de banden vävs inte av en drypande passion och inte över en natt. De banden stärks heller inte av fluffiga ord och fagra löften. Nej, de banden är snarare ett hantverk och samvaron de bildar är ett byggprojekt. Låt mig ge ett trivialt exempel.

Fyra av mina barn var bortresta under en av sommarmånaderna, förutom en femtonårig son som skulle sommarjobba. För en gångs skull hade sonen (ett såkallat mellanbarn) och jag tid för bara varandra. Men efter något biobesök, någon promenad och ett par chipskvällar framför teven, föll vi in i varsin lunk. Han med sitt gitarrplonkande och jag med mitt skrivande. Då fick jag upp ögonen för hur solkig och otrivsam vår övervåning var där jag sitter och arbetar. Jag fick ett ryck. ”Kom så sticker vi ut till Kungens Kurva och köper färg!” utbrast jag hurtigt. Femtonåringen sken oförmodat upp och vi gav oss genast iväg. Vi handlade inte bara färg. Vi diskuterade ivrigt vad som mer behövde köpas och återvände hem fullastade med hyllor, pryttlar, mappar, lampor, tavelramar och krukväxter. Ett ganska omfattande arbete låg framför oss med kånkande av uttjänta fåtöljer, kreativ ommöblering och ett minutiöst maskeringstejpande innan vi kunde påbörja måleriet. Vi rollade och penslade med Radio Bandit på riskabel volym. Vi småpratade, skrålade, skrattade, svettades och svor. Men vi hade förbannat trevligt under de två dygn det varade. Vi såg en oas växa fram, och den oasen sträckte sig från den puttrande samstämmighet vi upplevde till den ljusa ombonade interiör vi skapade. Efteråt var vi utmattade men strålande nöjda och jag lagade min sons favoritkäk, korkade upp en flaska vin och bjöd hem en väninna. Men där blev det lite konstigt. Väninnan hade ju inte delat vårt arbetspass – hur skulle hon då kunna delta i vår avkoppling? Gemenskap handlar lika mycket om att knata uppför en brant backe i vårt anletes svett som att med pirrningar i maggropen kasta oss ner i utförsåkets friktionsfria flyt sedan vi tillsammans beundrat utsikten. All äkta genskap bygger på dessa organiskt sammanlänkade kvaliteter.

Solsemestrar i all ära. Partyn, prassel, jingel och mingel… Men vad är det vi egentligen minns när vi ser tillbaks? Jo, det är häpnadsväckande ofta opretentiös och oglamorös glädje. När vi tillsammans tröskar på mot gemensamma mål och emellanåt kan utbrista i hurrarop. Men idag är det nästan bara på arbetsplatserna vi kan uppleva en liknande gemenskap. Om vi har tur. Och där är vi i regel ändå utbytbara. Den verkligt genuina samhörigheten söker vi såklart bland nära och kära. Men hur ofta händer det att vi ställer till med ett dunderkalas som en välförtjänt valuta för att vi tillsammans uträttat något? I regel går vi efter almanackan istället: det råkar vara lördag eller pingst eller löning. Och inte ens då brukar vi gemensamt förbereda festligheterna. Skräckexemplet hörde jag talas om alldeles nyss. En jäktad småbarnsmamma tog ledigt från jobbet en dag för att hinna med julstöket. Men hon lät barnen vara på dagis så att de inte skulle springa i vägen(!). Kan detta bero på att vi glömt bort vad fogmassan i äkta relationer verkligen består av? Tror vi att även det är något vi kan köpa på supermarket? Familjerna faller sönder som korthus, en enda snålvind och de ryker all världens väg. Men vad GÖR vi för att öka sammanhållningen?

Ska vi ha en chans att upprätta ett solidariskt samhälle måste vi nog först skapa en grogrund för intimitet som rymmer annat än konsumtion och rekreation. Arbetsgemenskap med dem som står oss nära stärker de mellanmänskliga banden om det så bara gäller simpel potatisskalning, brödbak eller vikning av tvätt. Att utföra sådana sysslor tillsammans är en lojalitetshandling, och lojalitet är solidaritetens fosterstadium.

Men yrkeslivets hårda press på familjerna i kombination med arbetslösheten har lett många samhällsdebattörer in på tankegångar som hotar att invadera den lilla rest av privatliv som finns kvar. Istället för att utöka den fria tiden genom att solidariskt dela på de riktiga arbeten som finns (jag talar inte nu om hjärtkirurgi, utan om arbeten de flesta kan lära sig att utföra), förespråkas från flera håll en motsatt utveckling som går under beteckningen ”tvätta varandras skjortor-modellen”. Tänk er att vi i den heliga sysselsättningens namn organiserar hela den privata sfären. Vi diskar varandras disk och tvättar varandras skjortor. Målar om varandras hem. Sköter varandras barn. Mot betalning förstås, inte självmant. Och om det inte gungar i den äktenskapliga bädden de två gånger i veckan som den mediala sexploateringen föreskriver, då kan vi säkert avlöna en sexsamarit för att ombesörja den lilla pikanta detaljen. Så att vi får tid till annat. Som att? Gå i terapi kanske? För några andra intresserade än en avlönad terapeut lär vi inte ha omkring oss.

Amu-gruppen 1998