Arbetslöshet – en möjlighet

Varje gång det blir lågkonjunktur är det de unga som står i skottlinjen. Hur ska de sysselsättas? Hur ska vi avhålla dem från gatuvåld, lösdriveri, missbruk och asocialt beteende i största allmänhet? Detta att vara ung tycks till sin natur vara något riskabelt och hotfullt. Därför måste denna ostyriga grupp hållas stramt fastspänd vid samhällsapparaten även om de inte anses kunna göra någon riktig nytta, så att vi åtminstone har uppsikt över dem. Det är endast när politikerna vill plocka röster som ungdomar räknas som en tillgång.

I början av 80-talet var ungdomsarbetslösheten hög i hela Europa och de unga fick uppleva en repression som skvallrade om att de kanske aldrig skulle få vederfaras den höga standard som de tidigare efterkrigsgenerationerna kommit att åtnjuta. Det var ”Proppen Orvar” och ”No future”. I Västeuropas välutvecklade industriländer stod de unga utan bostad och en ny ungdomsrevolt började ta form. BZ blev ett begrepp. (Uttalas ”besätt”.) ”BZ ditt liv” var parollen som gick ut på att ta – besätta – det man inte fick. Tomma hyreskaserner ockuperades vilket ledde till statligt organiserat våld mot ungdomar med kravallpolis som gärna testade sina nya anti-terroristkommandon på de unga bostads- och arbetslösa. Tårgas började användas mot våra yngsta medborgare. BZ-rörelsen i Köpenhamn protesterade mot ”svältcirkuläret”, en för ungdomar införd socialbidragsnorm som var så snål att de unga fick välja mellan att bo eller att äta. I Holland blev ungdomar så upprörda över de tvångskommenderingar till meningslös sysselsättning som föreslagits att de gick ut i massor för att demonstrativt skura trottoarerna med tandborstar.

Den nya rörelsen böljade också upp över Sverige men var inte lika utbredd här eftersom ungdomsarbetslösheten hölls tillbaka ganska kraftigt. Men protesterna fanns. Visst minns vi husockupationerna på Skaraborgsgatan och Folkungagatan, liksom husnallarna i Göteborg. Och nog stormade det runt Anna-Greta Leijon när den så kallade ungdomslagen infördes. Ungdomslagen gick ut på att ungdomar skulle sysselsättas fyra timmar om dagen. Dessa ”jobb” fick inte konkurrera med riktiga arbeten, det hade facket sett till. Därmed blev ungdomarna hänvisade till en pseudovärld på arbetsplatserna, de kunde tvingas utföra sysslor som inte behövdes eller som ingen arbetsgivare hade lust att betala för. Den statligt garanterade ersättningen för fyra timmars arbetsdag räckte dessutom inte till för att livnära sig, varför ungdomarna samtidigt blev hänvisade till socialhjälp. Vi var många som fann denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd grovt förnedrande.

Idag har vi ungdomspraktik som fungerar på samma vis, men som är utsträckt till heltidssysselsättning. Grundregeln är dock densamma – jobben får inte vara ”riktiga”. På företagen skämtar man om ”ungdomsnegrer”. Vill man ha gratis arbetskraft att koka kaffe, skura toaletter, springa ärenden och annat som de ordinarie anställda gärna vill slippa göra själva, då tar man in ett par ungdomsnegrer som har blivit en ny underklass. Ungdomar har blivit kastlösa.

Arbetsmarknadsminister Anders Sundström kan helt fräckt gå ut och föreslå att unga inte ska ha rätt till A-kassa. Förslagen på hur ungdomarna ska hållas i schack slår som pisksnärtar. Vi kramar kronor ur de redan ansträngda barnhushållen för att sedan använda åtskilliga intjänade miljarder åt sysselsättningspolitiken. Ungdomar ska inte gå utan arbete mer än 100 dagar om året. Är det för att de behövs på arbetsmarknande de återstående 265 dagarna? Nej, det är för att inte ”förlora kontakten med arbetslivet”. Och det ifrågasätts inte längre. Istället hörs rungande protester från The flaming 50’s, dessa blomstrande damer som börjat känna sig ratade på arbetsmarknaden. Men de vill naturligtvis ha riktiga och meningsfulla jobb, inte konstruerad och onödig sysselsättning. Ingen oroar sig heller för dessa kvinnor; inga kringdrivande bagladies här, inte. De behöver med andra ord inte skyfflas in på ”tukthuset”. Det är nämligen just vad vi gör med de unga arbetslösa, de icke-behövda. Gjorde vi inte det, skulle denna ohyra kanske översvämma parker, gator, torg och kaféer. Som vildar. Nåja, vi uttrycker oss försiktigare numera. Men låt oss göra en jämförelse med situationen i Europa på 1600-talet. Då skrädde man inte orden. Det var en tid då hela västvärlden drabbades av en ekonomisk kris med hög arbetslöshet och fattigdom som följd. Detta ledde till en rädsla för politisk oro (som påminner om den vi känner idag) med resultatet att man upprättade korrektionsanstalter för att vinna kontrollen över de syssolösa. I en engelsk kommission från 1630 beskrevs de som ”dessa människor som lever som vildar” och man fruktade att det var ”denna sedeslösa frihet som leder så många människor till att finna behag i vagabondage.” Vid varje tillfälle av ekonomisk nedgång på 16- och 1700-talet absorberades de sysslolösa av interneringsanstalterna för att vid konjunturella uppsving användas som billig arbetskraftsreserv. År 1781 gick man så långt att man i Frankrike ersatte de hästar som normalt drog vattenverket med internerade som utförde denna konstruerade uppgift från fem på morgonen till åtta på kvällen. Detta beskriver Michel Foucault i boken ”Vansinnets historia”.

Är då skillnaden egentligen så stor mellan 1600-talets Europa och dagens? Då ansåg man att sysslolösheten var roten till allt ont, och den inställningen är ju vardagsmat på vårt politiska smörgåsbord. De unga får gärna gråta ut i medierna över sin fasansfulla belägenhet som arbetslösa. Vuxna debattörer påtalar sambandet mellan kriminalitet eller drogmissbruk, och arbetslöshet. Samtidigt gläds lärarna åt sin långa pliktlösa semester och arbetstidsförkortning har varit ett återkommande – och framgångsrikt – krav från arbetarrörelsen. Arbetsmarknadspolitiken är framförallt riktad mot den grupp man befarar kan locka även andra till sysslolöshet eller som kan finna sitt odisciplinerade levnadssätt, sitt vagabondage, behagligt. Arbetslöshet hos ungdomar verkar helt enkelt negativt på arbetsmoralen.

Men när vi nu uppenbarligen enats om att bevara ett system där en del av befolkningen lönearbetar på heltid och således har lagt beslag på de samhällsnyttiga arbetstillfällen som står till buds, medan en annan del av befolkningen – mest ungdomar – står utanför det ordinarie lönearbetet, varför då inte leka med följande tanke: Låt de unga vara i fred under en period av sina liv då sökande ändå är ett centralt tema för dem. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ALU-projekt och ungdomspraktikplatser kostar ju pengar. Sätt av en del av dessa till ett garantibelopp som delas ut åt de ungdomar som anser sig i stånd att sysselsätta sig själva. Självklart ska dessa ”baspengar” inte räcka till några vidlyftiga levnadsvanor, de ska vara så snålt tilltagna att det krävs viss fantasi för att få dem att räcka till. Då kommer också en del av den avundsjuka som riktas mot dem som inte behöver trampa i råtthjulet att elimineras. De flesta vill inte leva på en så låg materiell nivå. Det är i stort sett bara unga människor utan familj som hellre väljer detta alternativ än att stå till arbetsmarknadens tjänst. Många unga lever redan idag efter det mönstret men vill av förståeliga skäl inte ge sig till känna. Att bli beskylld för att vara en samhällsparasit får obehagliga konsekvenser och klappjakten på de unga är ändå såpass utbredd att de flesta drar sig för ytterligare provokation. Att vara ung tycks ju vara en provokation i sig.

På 80-talet gjorde jag själv det stora misstaget att offentligt tala om hur bra det var att vara arbetslös. Det tog hus i helvete. Sen den dagen blev jag överöst med konstgjorda arbetstillfällen. Men jag envisades och hävdade att jag hellre ägnade mig åt vettiga aktiviteter i egen regi än att putsa brevlådor, rasta hundar eller plocka pinnar i skogen som var den typ av jobb som erbjöds oss som var unga och arbetslösa. Efter några års stretande i marginalen lyckades jag bidra till att skapa riktiga arbetstillfällen åt mig själv och även ett litet antal andra. På kuppen lärde jag mig det yrke jag för närvarande livnär mig på. Men det hade aldrig gått om jag inte vägrat att utföra de påhittade och onödiga uppgifter som påprackades oss unga. Och fördenhändelse inte min story räcker så kan man rikta en snabb blick på den holländska staden Groningen där ungdomar tilläts vara ”arbetsfria” under 80-talets ungdomsarbetslöshet. Där rådde en febril aktivitet bland de unga som gjorde staden till en kreativ smältdegel som så småningom ledde till åtskilliga äkta arbetstillfällen.

Framtidsforskare beklagar ofta bristen på nytänkande och fräscha idéer i samhällsutvecklingen. Om de unga gavs chansen att utforska sina intressen och möjligheter under en vital fas av sina liv kanske vi skulle få se just den kreativa blomstring vi efterlyser. Men då fick vi också omvärdera kafékulturen och se de ungas samlingsplatser som en potential istället för att måla fan på väggen och utgå från att alla ungdomsgäng är presumtiva ligister. ”Fantasin till makten” är ett gammalt slagord som borde dammas av.

Vi kan skämta om att det enda som idag upprör en ung människa är en förändrad design på cigarettpaketet. Eller vi kan ruska på våra huvuden åt den missriktade protesten i att välta skrivbord och stjäla programledares manuslappar i en harmlös TV-talkshow, som gänget bakom Nilecity nyligen gjorde. Vi som en gång tyckte oss stå på de verkliga barrikaderna kan undra över var den samhällstillvända ungdomsrevolten håller hus.

Men är det så konstigt att en ungdomsgeneration som med modersmjölken fått i sig att de aldrig kommer att få samma rättigheter som sina föräldrar struntar i att göra uppror? Är det så underligt att de ungdomskullar som inte har något annat marknadsvärde än som konsumenter av ett kommersiellt mediasamhälle projicerar sin vanmakt som ett överdrivet engagemang i just reklam, media och design?

Det tog drygt 150 år innan man kapitulerade inför de europeiska korrektionsanstalternas misslyckande – de kostade mer än de smakade. Kostnaderna för att hålla institutionerna igång var större än vad tvångsarbetet genom deras försorg inbringade. När ska vi förstå att det är dyrare att hålla arbetsplatserna med ”ungdomsnegrer” än att låta de unga utvecklas fritt? Och när ska vi våga hylla ungdomen för annat än att deras lammkött tar sig bra ut på bild? Och hur länge ska ni som är unga nöja er med ett pseudoliv?

1995