Mansmonster

Det krävs två för att dansa tango. Hur många gånger har inte en misshandlad kvinna fått höra det? Stannar man kvar i ett uselt förhållande får man ta det på sitt eget konto. Det tragiska är ju att det ligger en sanning i detta påstående. Man har varit med om att låta våld och förtryck pågå. Och ett förkrossande stort antal kvinnor som polisanmält sina misshandlande män och/eller flytt från dem, återkallar sin anmälan och kastar sig i sin plågoandes armar igen.

Jag var själv där. Så vad svarar man? Jamen han är inte bara våldsam! säger man. Och det stämmer. Vore ett klassiskt misshandelsförhållande endast en jämmerdal, då hade valet att lämna hustyrannen varit en smal sak. Men de allra flesta som haft en misshandlande partner kan intyga hur ångerfull och omtänksam han är varje gång han gett sin kvinna en omgång med knytnävarna. Smockorna övergår i ljuva smekningar och han är plötsligt precis den kärleksfulle man varje kvinna alltid drömt om. Och vad hon i detta lugn efter stormen lär sig då – för det handlar om inlärning – är att den ende som kan väcka upp henne från mardrömmen är just den mannen. Han är frälsare och bödel i ett. Men för den misshandlade kvinnan går det inte att se både frälsaren och bödeln samtidigt, ty glappet är så hisnande stort. Hon föredrar att bortse från biverkningarna när frälsningens sötma genomsyrar henne. Processen är nämligen skrämmande lik narkotikatillvänjning. Den som upplevt ett kemiskt framkallat men intensivt lyckorus vill gärna uppnå denna känsla igen. Ett misshandelsförhållande inleds i likhet med de flesta förhållanden med en himlastormande passion. Felet sitter inte i den flygande förälskelsen, utan i landningsstället; det fälls aldrig ut och de bägge älskande kraschlandar rätt ner i den solkiga verkligheten. En man som slår brukar skylla allt på kvinnan. Han trodde på en primitiv nivå att han funnit en god fe som skulle trolla bort både orosmoln och kala transportsträckor. Och så spricker bubblan: en kvinna av kött och blod med mänskliga svagheter träder fram. Ibland kanske hon tillochmed skäller och gnäller – som en riktig hondjävul! Han straffar kvinnan som han anser har plockat ner honom från himmelriket. Och efteråt är han livrädd att hon ska lämna honom. Fastän han halvt har ihjäl henne är han nämligen extremt beroende av sin kvinna. Därför måste han få sin partner att också bli beroende av honom. Så han erbjuder lindring på samma sätt som när en heroinfix omedelbart ersätter abstinensens helvete med en skjuts till ett artificiellt paradis. Men drogen, liksom mannen, är ju själva upphovet till lidandet och här ligger paradoxen. Den blåslagna kvinnan som nyss tänkte ”aldrig mer” får sin belöning. Den kärleksfulla versionen av mannen är tillbaks. Vad hade jag varit utan honom? tänker hon. Så tänker narkomanen också om sin drog.

Och precis som när det gäller drogberoende, slutar inte sällan ett misshandelsförhållande med döden. Ju längre man håller sig kvar i det, ju mer bryts man ner.

Det krävs två för att dansa tango – visst. Men alla kan råka ut för en dålig danskavaljer. Och det skulle gå lättare att avbryta dansen till en varm applåd och tapperhetsmedalj för att man haft styrkan att stå ut så länge. Vad en kvinna som lyckats ta sig ur ett destruktivt förhållande istället får höra är att hon hade sig själv att skylla eftersom hon inte gick tidigare. Men en av de främsta orsakerna till att hon stannade så länge var just att hon tyckte att hon hade sig själv att skylla. Mannen bestraffade ju henne för att allt var hennes fel och hon hoppades att han hade rätt. För den som äger makt att förstöra, äger också makt att bevara. Och vad kvinnan ansträngde sig så för att bevara var relationen till den man hon trots allt älskade. Men det krävs två för att dansa tango, inte sant? Kvinnan i ett misshandelsförhållande får tyvärr ombesörja hela dansen. Och efteråt får hon städa dansrotundan eftersom hon var så dum att hon dansade hela natten. Är det detta de kallar tango?

Operation Kvinnofrid 1999