Kvinnofrid kränker männen

Oj, oj. Nu är de ömtåliga karlarna sårade igen. Operation Kvinnofrids affischkampanj råkade kröka ett hårstrå på de rekorderliga fädernas hjässa. De tog åt sig av rubriker som ”Jag vill aldrig bli som pappa”, och nu höjs röster om att stoppa kampanjen.

Visst är det rätt att bekämpa kvinnofridsbrott, tycks de fåfänga männen resonera, men bara så länge ingen pekas ut. Vad är det här för trams! De pappor som nu engagerat sig mot kampanjen borde väl snarare bli upprörda av vad kampanjen säger. Nämligen att kvinnovåld slår skoningslöst mot de inblandade barnen. Ska vi blunda för det, när den vedertagna statistiken visar att barn som växt upp i misshandelsförhållanden löper betydligt större risk att antingen själva utsättas för våld i hemmet (om de är flickor) eller att bli en av de män som slår.

De karlar som inte tål att få sanningen om sina bröder i synen är ena riktiga kycklingar. En kampanj som ska belysa nåt vidrigt som faktiskt försiggår, måste väl i allsindar väcka starka känslor och leda till handling. Hyggliga män borde stämma in i budskapet och kraftfullt ta avstånd från övergrepp mot mammor, för att därigenom visa de uslingar som utövar våldet hur oacceptabelt detta är. Istället utbryter en gnällig kör från män som anser sin fina fasad nerfläckad. Det är både egoistiskt och korkat. Ibland tycker jag det verkar som om den kollektiva skulden över fäders försummelse blivit så tung att faderskapet mer har blivit en viktig image än ett verkligt uppdrag. Pappor som dristar sig till att rulla barnvagn några mil vill ha en oändlig bekräftelse över hur ädelmodiga de är. En intressant iakttagelse är farsor som slåss som galningar för att inte på papperet berövas vårdnaden om sina ungar, fastän umgänget i praktiken inte blir ett dugg mer omfattande.

Har det manliga komplexet blivit så dominant att vi inte ens längre får nämna att det finns skitstövlar som gör sina barn illa? Då är det illa.

Aftonbladet 2000