Transparens

Genomskinlighet. Det talas mycket om det nu. När det gäller maktstrukturer och politiskt beslutsfattande. Och så kläder då. Trötta på villfarelser säger vi oss vilja se igenom kulisserna, komma närmare sanningen. Avseende textilfrågan, detvillsäga det transparenta modet, har vissa klagomål rests: Okej, visst är det snyggt med kläder som bara typ skimrar runt vår lekamen som ett lätt sommardis – men går plaggen att bära i ett anständighetens ljus? På jobbet exempelvis. Vad tycker arbetskamraterna om att Evas häckande svalor nästan landar på chefens axlar (om chefen är hankönad)? Eller på krogen: Den aftonen då Evas former lämnar full insyn lär de mer rekorderligt munderade damerna bli utan fritt flödande förfriskningar eftersom Eva stjäl all uppmärksamhet.

Låt oss avtäcka spelet. Häromdan genomförde jag nämligen experimentet
att iklä mig ett i det närmaste osynligt plagg. Och jag lovar naken öppenhet i följande resultatredovisning.

Lika bra att säga det direkt. Det duger inte med vilken kropp som helst att förpackas på detta knappt märkbara sätt. Min molnblå dunlätta klänning tarvar godkänd solbränna och troget efterföljd avmagringsdiet, även den oskyldigaste cellulit kan skönjas under tyget. Redan här diskvalificeras alltså en mängd damer med från reklampelarna alltför avvikande färg och bodyshape – självcensuren är stark hos oss fruntimmer. Jag ansåg mig dock passera den kritiska mönstringen och klev sålunda med en duktig portion sydlig solbränna och noggrant skött anorexi ut i sommarvärmen för att exponera mina företräden. Blickarna som pepprade mig från gator, torg och uteserveringar kunde genast sorteras in i två klasser: manliga/bejakande och kvinnliga/förnekande. Kvinnor i mer modest klädsel – cityshorts och t-shirt – skickade mig sneglingar fyllda med avsmak. Med det otäcka könet var det däremot annorlunda beställt. I Rosenlundsparken gjorde en karl med mobiltelefon helt sonika tvärhalt och började gnida sig ogenerat i skrevet. ”Oj, vad läckert!” var hans frivola ursäkt.

Nej nej systrar – vänta nu! Det här kan låta som skryt. Men jag lovade ju att vara ärlig. Och tror ni att jag njöt av situationen? Det gjorde jag inte. Allt var bara fel. Herrarnas begärliga beteende var inte vatten värt för mig, jag menar – lite har man ju lärt sig under sitt dryga kvartssekel som könsmogen. Att vara föremål för manlig åtrå blott och bart gör mig inte till en värdefull person. Att samtidigt skuffas undan av sina medsystrar som en svikare gör inte läget lustigare. Visserligen är det sjysst att känna sig attraktiv men inte om det sker till priset av att mista kvinnlig solidaritet, för den klarar jag mig inte utan idag. Under mitt livs blodigaste lågkonjunkturer är det kvinnorna som stöttat och tröstat. Mina gener har dessutom fullgjort sitt uppdrag; med fem barn är kvoten överfylld och jag behöver inte skylta med min fertilitet. Så systrar – handen på hjärtat: vad vill vi uppnå med denna raka varudeklaration i luftiga see thru-trasor? Fria drinkar? Rörmokartjänster? För det är väl just jämnt allt vi kan få med den metoden. Plus en hagelskur av kvinnlig harm i ryggen. Åtminstone så länge våra behag är valk-, daller- och hängbefriade. Vi utmanar helt enkelt fel sidor hos mänskligheten. Men den dan då rundhylta hängmagade cellulitangripna damer går i transparent klädsel, den dan kan vi snacka utmaningar. Allt annat är genomskinligt hyckel.

Aftonbladet 1997