Miss Sverige

Det var Fröken Sverigetävling och vem bryr sig egentligen? Lite jippo, lite mediepådrag, lite omfördelning av slantar och sen är det dags för nästa baluns. I bruset av Oscarsgalor, melodifestivaler och allsköns prisutdelningsståhej är ett Fröken Sverige-evenemang bara en prutt i rymden. Visserligen skiljer sig misstävlingar något från andra prisfester eftersom de är ett one hit wonder-fenomen; man kan ju bara medverka en gång, och kan därför inte ”bättra sig” eller komma igen som inom andra grenar.

Den rådande inställningen bland såväl intellektuella som populister är dock att man kan tävla i skönhet likaväl som i höjdhopp, litteratur eller design – big deal? På sjuttiotalet rasade de numerärt och röstmässigt starka proggarna mot kommersiella tillställningar som schlagerfestivaler och missgalor. De ansågs konservera den stora stygga kapitalismen eller sätta på oss en tvångströja av falska ideal. Nu bänkar vi oss med chipspåsen och tuggar i oss den helgunderhållning som marknadsförsts i veckan. För det är ju bara underhållning, gubevars. Så mycket har vi äntligen fattat. Ett obligatoriskt inslag i nöjesindustrin är tävlingar, för tävlingar är kul. Nån vinner, nån förlorar och det är mest på lek, så säger de inblandade.

Men de mest pretentiösa rösterna hörs ändå från den mest lättviktiga divisionen – skönhetstävlingsdeltagarna. Hade Roger Pontare på fullt allvar hävdat att han genom sin scenprestation vill bilda föredöme för svenska musiker, då hade han nog blivit ganska utskrattad. Misstjejerna däremot fäller utan att vippa på sina söta fransar såna yttranden i parti och minut. De vill vara goda förebilder, minsann. Hur ser då en sån förebild ut? Jo, hon ser ut, punkt slut. Men ju mer utseendefixerad en bransch är, desto mer betonas inre kvaliteter. Dessa inre talanger sägs sätta sprätt på de yttre, och då blir det också rimligt att betygssätta ytan, eftersom den således bara är slutprodukten av den ”personlighet” som varje Fröken Sverigekandidat vill visa upp. Men att vara personlig är att inte vara som alla andra, eller hur? Hur kan man då tävla i personlighet? Varje personlighet är ju unik. Eller är den det? Nej, för att jobba in sig i en misstävlingar krävs att man har en viss personlighetstyp och man korar den som bäst lyckats renodla denna personlighetsprofil – annars går det ju inte att tävla. Det är lika logiskt som att löpare behöver springa fort. I skönhetstävlingsgenren behöver man vara söt, glad, snäll, rök- och spritfri. Man behöver också vara förutsägbar i sina uttalanden. En skönhetsmiss med knivskarp tunga som fäller giftiga politiska yttranden är otänkbar. Likaså en lesbisk vegan, eller en flicka som slår fast att hon avskyr ungar. Lite elakt kan man därför säga att missaspiranterna tävlar i grenen ”lagom opersonlig”. (Sen kan de vid närmare bekantskap säkert visa upp personliga drag.) Och det vore aningen trist om opersonlighet fungerar som rättesnöre för unga tjejer. En Fröken Sverige kan säkert röja loss och kamma hem några poäng på världsarenan så länge det varar innan hon slår sig till ro med en välbärgad sjatte i landsorten eller kanske får en roll som såpaskådis. Men alla de flickor för vilka hon vill vara ett ideal kan inte få en Fröken Sverigetitel som trampolin för vidare framfart. De kan vara söta, glada, snälla, rök- och spritfria tills de blir alldeles genomskinliga eller tills de förhoppningsvis får mustigare ideal.

Men tänk om fan nån gång kunde flyga i en skönhetsmiss. Om hon skrek ”fuck you” och moonade inför hela etablissemanget. Kanske tog det gyllene tillfället i akt att hålla ett feministiskt brandtal. Då skulle hon gå till världshistorien. Men då skulle hon å andra sidan vara försedd med personlighet. Och skulle därför aldrig kunna kvala in till en hopplöst utslätad missgala.

Aftonbladet 2000