Kvinnosolidaritet

Jag såg rent förjävlig ut på de där bilderna som publicerats i ett stort dammagasin och jag grät, ty detta hände under min offentliga fåfängas sårbara nybörjarfas. Men när jag ojade mig inför den äldre och luttrade PR-kvinnan på mitt bokförlag, fick jag ett osentimentalt grattis till svar. Hon sa: Det är bara bra att du inte ser så snygg ut, för då kommer kvinnorna att tycka mer om dig, och det är kvinnor som läser böcker.

En tid senare hade jag blivit van vid att se förjävlig ut på bild, eftersom arkivet av förjävliga bilder på mig var stort nog att tapetsera en toalett med och jag kunde också förnöjt konstatera att samma öde då och då drabbade även de fagraste nunor. Men nu var det meningen att jag skulle förskönas kraftigt inför en fotografering. Bakom åtskilliga lager krämer frågade jag makeuptjejen om hon visste orsaken till denna kvinnliga skadeglädje över medsystrars utseendemässiga brister. Den erfarna sminkösen gav mig en intelligent förklaring. Det är inte skadeglädje, menade hon, det är identifikation. Kvinnor vill vara jämlika.

Den som ser för perfekt ut hotar alltså jämställdheten och vi letar efter drag hos henne som kan göra henne mera lik oss andra, detvillsäga mer mänsklig. Därför blir vi egendomligt lättade när vi ser exempelvis Madonna med påsar under ögonen eller Regina Lund i en ofördelaktig kameravinkel. Anmärkningsvärt många av våra mest folkkära kvinnliga förgrundsgestalter motsvarar dessutom inte alls det klassiska skönhetsidealet. Bette Midler, Jennifer Saunders, Oprah Winfrey, Roseanne Barr, Babben Larsson, Marit Paulsen medflera är klart överviktiga och vi kan generöst sluta dem till vår famn. De verkligt bildsköna däremot framkallar som sagt misstro och de får kämpa hårdare för att vinna systrars gunst.

Många anser att detta är ett utslag av bitchig rivalitet och avundsjuka, och att det är vi själva snarare än manssamhället som står för det största kvinnoförtrycket. Delvis stämmer det. Vi har förmodligen alla ett antal bittra erfarenheter av den feminina jantelagen. Men de goda nyheterna är att det kvinnliga jämställdhetstänkandet även går i motsatt riktning. Det finns en oceanångare av systerlig solidaritet som flyter ovanpå snörpighetens strömvirvlar, och i dess livbåtar dras alla upp så fort de sträcker ut en hand.

För fem år sen när min tillvaro totalkraschade skulle jag gått under om inte truppen av rakryggat fruntimmersbefäl ryckt ut med resoluta steg. De stod på stadiga ben och lät mig upptäcka att mina egna också höll. Ingrid var först med livlinan. Hon visste vikten av att ställa upp inte bara känslomässigt, utan också praktiskt. Värdet av att ha nån på sin sida som kan ta tag i disk, dammråttor och dagishämtningar går inte att överskatta för en singelmamma. Beträffande min karriär och mitt yrkesliv befann jag mig i den mest utsiktslösa kategorin. De manliga arbetsgivarna ruskade irriterat på huvudet, för vem i allsindar vill satsa på en arbetslös ensamstående fembarnsmorsa med ungar både i tonåren och snoråren? Så barmhärtig kan bara en kvinnlig arbetsgivare vara, och mycket riktigt: Det var Anna som gav mig ett toppenjobb och lyfte mig från botten. När litteraturkritikerna knockat mitt självförtroende som författare, då skyndade Åsa, en etablerad och inflytelserik dam, till mitt försvar, vilket ledde till en avgörande vändpunkt i mitt författarskap. Och när jag var stämplad som politiskt inkorrekt åsiktshuligan – vem ville då ha mina tyckanden? Jo, det ville den kvinnliga chef som erbjöd mig detta angenäma utrymme.

Jag vill tacka varenda krutkärring för det ihärdiga arbete som läggs ner på kvinnornas armé, där det mänskliga välkomnas medan det perfekta förbannas. Det känns nämligen förbannat perfekt att slippa vara perfekt. Både på bild och i verkliga livet.

Aftonbladet 1999