Kroppen min

Ibland undrar jag om inte dagens unga arga feminister skulle må bättre av att låta skönhetsoperera sig hela bunten. Ett annat alternativ är att införa obligatorisk slöja. För vad i allsindar har kvinnans såkallade sexuella frigörelse lett till egentligen, förutom kroppskomplex, sexproblem och ätstörningar? Samt ett evigt tjafs om vems fel det är.

Kroppskulturen tränger sig in i de näpna små flickrummen och levererar stränga styckscheman om hur varje fysisk detalj bör vara utformad. Överallt ser man barmagade sånglolitor, photoshoppade utvikspinuppor och tuttgräl från realitysåporna, för att inte tala om alla silikonbomber som stirrar ilsket från tidningsomslag och stortavlor. Unga kvinnor mår tydligen sämre av ojämlikheten på köttmarknaden än av orättvisorna på arbetsmarknaden. Den personliga lyckan tycks vara ett resultat av hur den egna kroppen bedöms av omvärlden. Åtminstone om man får tro den norska dokumentärfilmaren Margreth Olin som nyligen dängt sin kropp rätt i huvudet på alla som gitter bry sig. Och det har visat sig vara många. Filmen ”Kroppen min” väckte stort rabalder i vårt grannland, inte minst för att kvinnorna själva pekas ut som utseendeterrorns frontsoldater. Margreths mångåriga kval över att hon inte stämt med skönhetsmallen beror enligt henne på tanklösa kommentarer från kvinnohåll (för stora knölar på vristen, utstående mage, överbett). Dessa påpekade skavanker förpestade hela hennes uppväxt, ja hon fick tillochmed struma av det, hävdar hon. Männen däremot, de bejakade hennes kropp, de älskade henne som hon var. Den stora utmaningen för Margreth består nu i att inte föra det negativa kroppsbudskapet vidare till sin dotter. Tyvärr är filmen en tjugosex minuter lång orgie i jolmig självömkan.(Det är sååå synd om Christine som exempelvis ler med stängd mun och aldrig vågar gå i sandaletter.)

Jag skulle dock tippa att de flesta kvinnor fått lika taskiga påhopp angående sina eventuella fysiska defekter utan att fördenskull knepa sig fördärvade. Problemet är väl att utseende i sig har blivit så centralt för själva kvinnokönet; redan som blöjbarn omnämns man framförallt som söt (istället för stark). Men det var då det. När ska vi moderna upplysta kvinnor sluta se oss själva som offer? Vi är inte barn längre. Vi är inte totalt utlämnade till omgivningens högst subjektiva värderingar. Det finns en poäng med att växa upp, blandannat möjligheten att omvärdera den påverkan vi utsattes för som barn. Det enda vi kan göra i det rådande nuet är att avvisa bedömningar vi inte har nån glädje av. Vi föddes med vissa genetiska utseendemässiga förutsättningar. Är de förutsättningarna ett problem för andra, låt dem då vara ett problem för andra. En mig närstående tonårsdam hade ett perfekt svar när hon fick några förflugna ord om sin häck: ”Varför skulle jag bry mig? Jag slipper ju se den.”

Som vuxna är det vårt eget ansvar att skydda vår självaktning. Och det gör vi inte genom att vältra oss i anklagelser över vår kulturs orimliga kroppsideal. Vi hjälper heller inte oss själva med att älta en uppväxt som kantades av kritiska gliringar om våra fysiska företräden och sen skylla alla våra tillkortakommanden på det. Håller vi på och tjatar om våra utseenden som Margreth Olin gör i sin extremt självcentrerade film, då är vi ju lika hopplöst ytliga som den skönhetsindustri vi vill frigöra oss från. I så fall tycker jag verkligen att man lika gärna kan låta plastikkirurgin sätta sprätt på skalpellerna. Jag är lika sjukt trött på protesterna mot kroppsfixeringen som jag är på utseendeterrorn i sig.

Ohlin tackar Gud för att det finns män, män som uppskattar alla hennes fysiska egenheter. Jag tror förstås hon hade dånat om hon visste hur ”gullig” en snubbe kan spela för att snacka omkull en brud. Nästa dag bullrar han inför polarna om vilken ful padda hon var. Jag håller inte alls med om att kvinnosläktet är värre än män på att kritisera vårt yttre. Be en dam med uttalad hängbyst att sola topless på en packad plaja. Hon får det garanterat tufft med karlarna. Det finns helt enkelt gott om rötägg, manliga som kvinnliga, som kastar ur sig plumpheter om andras yttre vare sig vi vill det eller ej.

Glädjande nog väger utseendet ganska lätt i en kärleksrelation. I ett långvarigt förhållande vänds insidan ut. Men en kvinna som låter sitt inre förgiftas av en massa komplex över sitt yttre, hon får ingen vacker insida heller. Det är kort sagt sexigt att trivas innanför sitt skinn, trots eventuella överbett, kulmagar eller ankelknölar.

Och att trivas innanför vårt eget skinn är den bästa garantin för att förhindra nästa generation att smittas ner av skönhetshets. Döttrar ärver sina mödrars självkänsla. Och som bekant: barn gör inte som vi säger; de gör som vi gör. Säger jag till mina döttrar att det är fint med lite hull samtidigt som jag själv hårdbantar, då säger min stränga diet mer än tusen ord.

Det största hotet mot självkänslan är den rätt vi ger omgivningen att bedöma oss. Och den absolut fulaste kroppsdel en komplexfylld kvinna kan ha är aldrig den kroppsdel hon har komplex för. Den fulaste delen av hennes kropp är hjärnan – för den är full av skit. Precis som Margreth Olins totalt insnöade kroppsfilm. Då föredrar jag tillochmed en hurtig workoutvideo med Cindy Crawford. Hon visar i alla fall lite glatt humör.

Amelia 2003