Feministernas utseendefixering

Är det nån mer än jag som är less på ”nakenchocker” och ”sexkupper”? Nån som tröttnat på att få kändisars silikonrattar upptryckta i nyllet var och varannan dag? Nån som rentav tycker att detta är besynnerligt?

För är det inte märkligt – att ju mer komplex och yrkeslivsorienterad kvinnans tillvaro blivit, ju mer härjar sexismen i populärmedia. Den moderna kvinnan är ute och slåss som en hel karl, men i tidningarna dukas hon upp som ett kuttersmycke, leende och villig. Media har upprättat ett horhus dit offentliga personer av honkön förpassas. Och liksom alla horhus i den verkliga världen fungerar de mediala horhusen som en förströelseanläggning där inget av vikt egentligen sker. Inget som påverkar världen utanför i alla fall. Även våra kvinnliga politiker skyfflas in i glädjehuset där de kan gäcka allmänheten med sina smaskiga skandaler. Gudrun Schymans alla privata skrymslen och vrår är redan noggrant inzoomade; lösaktigt handlag med pengar, män och rusdrycker, och som lök på laxen medverkan i en sexfilm (vilket tydligen inte alls är sant, men vem bryr sig om sanningshalten?). När Mona Sahlin intervjuas slinker gärna kommentarer om hennes yttre med, exempelvis att hon bär åtsittande jeans. (Aah, you sexy thing…)

Kvinnor tycks förekomma i medierna främst för att sätta sprätt på tillställningen. Vin, kvinnor och sång, mina vänner! Låt oss liva upp stämningen med lite damer! Får man be om en nakenchock?

Vi har alltså pågrundav vår könstillhörighet blivit reducerade till ren underhållning. Och då passar det sig inte att sitta och se sur ut. Gråt inte, kvinna – tindra! Och klä av dig! Och det kläs av och det tindras som aldrig förr. Hellre en plats i glädjehuset än ingen plats alls. För såna är villkoren, gott folk. För kvinnor som av olika anledningar behöver mediesupport är det ett inträdeskrav att fläka ut sig med ett intagande smil.

Vad gör då den högröstade feministkåren åt detta sorgliga faktum? Jo, de gnäller ihållande över utseendefixeringen och objektifieringen av kvinnokroppen. De jamar om alla komplex och ätstörningar som följer i dess kölvatten. De mår dåligt av att inte kunna leva upp till skönhetsidealen som pumpas ut av mode-, reklam- och medieindustrin. Men jag är nåt på spåren här.

De som klagar på mediernas utseendeterror måste nämligen tro på vad media förmedlar, lita på att det är verkligheten som avspeglas där, annars skulle de väl inte bry sig. De som skyller sina utseendemässiga hangups på medierna blir därför lika ytliga och får samma förvridna verklighetsuppfattning som den sjuka propagandaapparat de riktar all sin vrede mot. Jag menar inte att det är OK att media klär av kvinnor tills det luktar fitta, jag tycker det är förödmjukande att pinuptidningar överhuvudtaget finns, men att ständigt förhålla sig till media visar bara att man befinner sig i en beroendeställning. Hallå – det finns ett liv utanför det mediala dårhuset. Och det börjar kanske bli dags att upptäcka det.

Populärmedia har för längesen slutat leverera verkligheten åt oss. Vad vi får är en freakshow. Sättet kvinnor framställs på i mediecirkusen stämmer inte alls med hur kvinnor fungerar i verkliga livet. Och skönhetsidealen (vilka de nu är – abnorma silikonbombnedslag eller tolvåriga plattbystade lolitor) måste inte formas av media, vi kan forma dem själva utifrån verkliga möten där vi upptäcker helt andra kriterier på vad attraktionskraft egentligen är.

Media har som sagt väldigt lite med verkligheten att skaffa. Så varför då ge den där lögnfabriken makten att definiera oss och vår värld? Det är först när vi slutar bekräfta den falska medievärldens utspel som dess aktörer snopet kommer att undra var den dumma och lättlurade massan tog vägen. Och kanske försöka vinna tillbaks oss genom att visa respekt för vår verklighet.

2003