Bantningssjukan

Bantning är ett kärt ämne för kvinnosläktet. Från första finnen till sista rynkan svetsas vi samman i denna strävan att decimera våra mått. Och fenomenet är multikommersiellt. Lösnummer prasslar och kostkonsulter blomstrar.

Senaste nytt inom bantningsgeschäftet lär vara en fettdrypande proteinrik kost, bara man bojkottar bovarna kolhydrater och socker. Och det funkar, bedyrar de som testat receptet. Till frukost kränger de i sig bacon och äggröra men låter frallan vara. Bearnaisesås i mängder, massor av kött, men se upp för ris eller pasta. Bakom dessa, liksom alla andra hårdlanserade kostlinjer finns en teori om nutrition och enzymspjälkning som låter fullständigt plausibel.

När jag jobbade med en kvinnlig talkshow på tv svängde vi givetvis ihop ett bantningsprogram. Då var ”godisbantning” det nya stjärnskottet, så länge man åt sötsaker utan fettinnehåll. Sega råttor, vingummin och geléhallon kunde man mumsa i sig för allt vad tygen höll. Teorin gick ut på att socker förbränns fortare, varför fett inte skulle hinna bildas i kroppen.

Kolhydraterna minns ni väl. De utropades plötsligt som den överviktiges stora frälsning. Och ett tag skulle man äta tio slanggurkor, ty då skapade man ”minuskalorier”. Hemligheten bakom samtliga dessa metoder är det simpla faktum att man blir mätt av dem. Fett skapar snabbt en mättnadskänsla, godis blockerar aptiten (det vet varje småbarnsförälder som låtit ungarna mumsa i sig snask före middagen), kolhydrater skapar en varaktig mättnadskänsla och tio slanggurkor eller ett berg av kalorisnåla grönsaker fyller upp buken.

Men efter ett tag tröttnar man på ensidigheten i dessa kosthåll och känner ett obönhörligt sug efter de portförbjudna ingredienserna. Man börjar äta ”normalt” igen. Det går inte att i längden blåsa kroppen.

Nej, vill man som kvinna hålla sig slank enligt rådande uppfattning om vad som är smalt, då får man vackert finna sig i att jämt vara småhungrig. Det förvånar mig därför att så många intelligenta och framgångsrika slimmade damer i västvärlden inte löper amok. Tänk själva om en karl skulle gå runt och vara hungrig dagarna i ända – alla som har med mansfolk att göra vet väl hur blodtörstiga de blir så fort magen knorrar.

Men kvinnorna tiger och lider i sina trimmade figurer och varje välbantat fruntimmer får i gengäld omgivningens beundran och avund. ”Hur GÖR du för att hålla dig så slank!” frågas det, men svaret blir undanglidande; det är inte coolt att visa hur man anstränger sig. Att vara smal bör uppfattas som liktydigt med begåvning, att man är utvald och inte tillhör de förtappades feta skara.

Men det rätta svaret är i regel: ”Jag är så här smal (eller mager) för att jag har bestämt mig för att gå genom livet med en gnagande hunger.” De veritabla svullona kan vi lämna utanför resonemanget, blir man så fläskig att man får svårt att röra sig, då har man ett missbruksproblem. Men nästan alla slanka kvinnor skulle bli omfångsrikare om de åt sig mätta varje dag. Det slankhetsideal som vår populärkultur format är kvinnofientligt, eftersom det står i strid med hur våra kroppar är funtade. Kvinnan har normalt mer underhudsfett än mannen. Äter hon tills hon blir mätt bildar hennes fettceller det man kallar kvinnligt hull. Men idag betraktas det kvinnliga hullet som en defekt, en karaktärssvaghet, och från fettsugarbritsen plaskar ridbyxlåren och kärlekshandtagen som en strid gul ström ner i slasktunnan. Man ska ha två fasta klot i fronten, och två fasta klot i baken – basta! – och däremellan befinner sig en vrålande hungrig magsäck som vi tystar med allsköns nya bantningsknep. Och föralldel. Fetma leder till passivitet medan hungersnöd skapar kravaller. Så en dag kanske all den kvinnliga ansamlade hungern spränger bort vår självförnekelse. Då är det bäst att de mätta och belåtna gubbarna håller i hatten.

Aftonbladet 2000