Mat och passion – en knivig ekvation

Vägen till mannens hjärta sägs ju gå via magen, men jag lyckades då aldrig med min matkultur vinna nåt manligt hjärta. Ta min äldste son, till exempel. Han beklagar sig jämt över sin biodynamiska barndom då jag förpestade hans tillvaro med giftfri mat.

Med fasa minns han mina egenhändigt odlade grönsaker (”maskbon”), mina passionerat tillagade linsbiffar och hirspuddingar (”kompost”), min hemgjorda müsli med algmjöl (”nyspulver”), mina surdegsjästa grovlimpor (”stenbumlingar”) och alla andra fiberrika och nyttiga råvaror jag omsorgsfullt förädlade för att ge mina barn en sund och hälsosam start. Att barnen nästan aldrig var sjuka förklarar sonen med att deras kroppar instinktivt trotsade virus och bakterier eftersom en banal förkylning skulle slå knock på deras av mitt kosthåll så förklenade fysik. Men jag svär på att deras diet var utformad av kärlek, inte sadism.

Så kom en period då jag satte mig in i kokkonstens mer raffinerade arrangemang. Med en vetenskapsmans precision kokade jag ihop såser och lagade komplicerade fisk- och vilträtter. Jag marinerade, gratinerade, flamberade och förberedde ofta i dagar den delikata anrättning jag förväntansfullt serverade till vin och kandelabrar. På sju minuter skyfflade mannen i sig den rätt som det tagit tre timmar att tillverka. Jättegott! sa han och rapade i det att han gjorde tecken att vilja resa sig. Barnen petade med äcklad min i maten för att sedan rata den.

Det var nånstans här som korven och köttfärsen landade på tallrikarna. Tjugo minuter vid spisen resulterade i ett belåtet mumsande till mängder av ketchup. (Jag fick mycket beröm för att jag köpte Heinz och inte Felix.) Idag får jag uppskattning för min salsa som smakar bättre än på Taco Bar och för mina hemgjorda pizzor som klår kvarterspizzerian. Men under min kärlek & matlagningskarriär har jag lärt mig en hemlighet. Jag vet nämligen exakt hur man tillreder en kärlekslös måltid: Grönkålssoppa, mina vänner. Med bladsallad. Då når jag äntligen mannens hjärta. Och då skärper han sig.

Aftonbladet 1999