Kärleken är en katt

Vi säger att kärleken dog. I den ödsliga atomvinter som återstår efter ett kraschat förhållande är det knappt vi tror att vi själva överlevt. Men kärleken lever. För kärleken är en katt. Den stannar bara där den blir bäst omhändertagen.

Vi kan kalla katten Felicia; jag tror den är en hona. Namnet Felicia kommer ur ordet ”lycka”. Lyckan är inget som kommer per automatik. Den far sin kos om vi inte med enträgen entusiasm röjer i terrängen där vi vill att den ska spira. Finessen med den kringflackande Felicia är att hon vill ha två vårdnadshavare. Och ibland träffar vi nån som vill vara den ena av dem. I början går allt lätt. Vi när och göder vår kärlekskatt, hon spinner och slickar i sig. Men katter är egensinniga. Felicia pinkar i blomkrukor, spyr på fina mattan, krånglar med maten, klöser och rivs. Och det händer att hon smiter. Är borta långa perioder. Kanske smyger hon runt krogborden, eller också är hon på tillfällig visit hos nån som en av oss känner. Nån som matar henne med gåslever. Ja, Felicia är ett behagsjukt djur. Hur ska vi då få henne att stanna hos oss?

Jag har släppt in Felicia åtskilliga gånger, men hon har alltid slunkit iväg igen. Länge har jag grunnat på varför. Nu tycker jag att jag kommit underfund med henne. Och det är vad Felicia behöver. Hon behöver bli förstådd och accepterad som hon är. Man kan inte dressera en katt. Inte heller äga henne. Först när vi godtar hennes avigsidor kan hon bilda det kitt som kallas gemenskap. Tillsammans upptäcker vi hennes fascinerande natur, hennes temperamentsfulla skiftningar mellan att vara keldjur och rovdjur. Vi blir allt bättre på att hänga med i svängarna, och vi kommer henne närmare och närmare. Men vi måste vara två om det, annars ger hon sig av.

Det finns ett gammalt latinskt ordstäv som lyder: omnia vincit amor. Betyder ungefär: Kärleken trotsar alla hinder. Bullshit! säger jag. Katten Felicia avskyr hinder. Kärleken är en intensiv energi, den kan vara rent oemotståndlig med sin attraktiva fysik och lustarna den väcker. Men kärleken blir inte starkare av prövningar, den har alltid samma intensitet. Vi däremot blir starkare som par när vi skyddar och vårdar Felicia ömt, trots svårigheter och bakslag. Detta inträffar dessvärre alltmer sällan ser det ut som. Felicia tycks jämt vara på rymmen numera.

I denna dystra tid ska jag försöka dela med mig av mina erfarenheter om kärlekens vägar och villovägar. Felet de flesta av oss gör är att vi låter oss bländas av Felicias vackra ögon och tänker att henne kommer vi aldrig att jaga på porten. Men då är vi kära i kärleken och bryr oss mindre om vem vi ska förvalta den tillsammans med. Och det är det som är huvudtricket. Att välja en partner lika beredd som vi själva är, att hänge sig åt en av människans största utmaningar – att bibehålla ett brinnande intresse för att verkligen lära känna kärleken och leva i fred och harmoni med den. Det kan ta ett helt liv, och det är på det sättet vi får en äkta livskamrat. Här kommer barnen in. Den allra största gåva en kvinna kan ge en man är att bära fram hans barn. Finge jag ge bara ett enda råd till mina unga döttrar, så vore det följande: Håll på er. Välj med omsorg ut den som får bli er babys far. Låt inga frögurkor så sin säd innan de visat sig villiga att med liv och lust ta hand om en opålitlig, nyckfull och lat kärlekskatt. Inte förrän man klarar av Felicia klarar man av barn. Inte ens alltid då. Katter är som bekant inte särskilt förtjusta i ungar. De tar för mycket plats. Och Felicia är omåttligt självupptagen. Dessutom är hon ju bara en katt. Barn är viktigare. Och kärleken till dem smiter inte, det kan jag garantera. Grejen är att ungar skulle behöva vänja sig vid katten Felicia. För hur ska de annars kunna hantera henne när de blivit stora? Jag menar, om de inte fått nån sjysst försmak?

Vecko-Revyn 1996