Ihoptjänad kärlek

När man talar om kärlek brukar jag säga, att även det bästa i livet är försett med rövhål. Det låter plumpt. Men såna är oddsen. Förr eller senare gör sig baksidan gällande. Också kärlekslivet behöver tömma sig. Och insikten om tillvarons oglamorösa slutmuskel är ett villkor för att kunna praktisera denna allvarsamma lek. Annars är och förblir vi romantiska lallande dårar som helt saknar verktyg för att hålla igång kärlekspumpen.

Nu menar jag inte att romantik är fel. I begynnelsen var förälskelsen, och utan det romantiska bränslet skulle vi förmodligen inte få nån tändgnista. Vi har alla våra fluffiga blomsterängar som grogrund för diverse livsprojekt. Ni vet, när man tänker att allting blir helgjutet, bara man skaffar hund/får sitt drömyrke/träffar den stora kärleken/får barn/finner en högre mening. Men säg den illusion som aldrig spricker, den smekmånad som inte tar slut.

Det är där det börjar, kära vänner. Hundvalpen biter sönder de nya svindyra stövlarna, yrkesbanan kör upp en chefsplåga i arslet, livskamraten snarkar, barnet är en liten djävul. Och meningen med livet – ja, den lämnade oss med ett förargligt frågetecken. Det var inte riktigt så vi hade tänkt oss, eller hur?

Nu kan vi snacka om kärlek. Hardcorekärlek som överlever besvikelserna. Det sägs att kärlek trotsar alla hinder, och det låter ju föralldel tjusigt. Men då gäller det att ge kärleken ben och armar.

Kärlekens ben och armar är det jobb vi behöver lägga ner på att städa undan skiten som våra viktiga relationer alstrar. För det gör de – kom ihåg rövhålet. Vi har ett skapligt miljöproblem här. Mänsklig nedsmutsning pågår ständigt. Disk i vasken, ränder i badkaret och skitiga fillingar på golvet. Men vi behöver dessutom tampas med mental smuts. Dåligt humör och sura miner är också föroreningar och de sprider sig som feta mökar.

Vill man hålla kärleken vid liv, då kan man inte ligga på latsidan. Kärleken kräver dagligt underhåll, och en ansenlig del av detta underhåll måste dessutom bestå i att förlåta dem vi älskar trots att de är totalt helvrickade och absolut klockrena wackon. Och så får vi hålla tummarna för att vi själva kan få förlåtelse när vi är rabiata pms-honor med eldsprutande blick som bara vrååålar om vems jääävla tur det är nu.

Helt ärligt – det handlar om ärlighet. Om att öppna ögonen och acceptera saker som de verkligen är. Kapitulera, gott folk! Det perfekta hör ändå inte jordelivet till. Vi är avfallsproducenter hela bunten. Det som åker in, det åker ut i en ganska beige tappning. Vi stoppar in massor av fagra löften i smeten när andan faller på. Men när semestern är slut, köket är en mess, bilringarna skvalpar, ungen skriker och hunden skiter på mattan, var är kärleken då? Svar: i skiten. Sätt igång och gräv. Att kärlek är röd och rosenskimrande tillhör myterna. Jag tycker den klär bäst i blåställ jag.

Men – och det här är ett kraftigt men – ingen kärlek prunkar så starkt och vackert som den vi mödosamt vårdar och håller rent kring. Då skjuter den nya pigga skott, och de primörerna smakar tusan så mycket mer än förälskelsens parfymerade gratisprover. Ty den hemodlade kärleken, vänner, den har vi ju tjänat ihop till.

Plaza 2002