Bröllopsfebern

Varför gifter folk sig stup i kvarten? Är det för att de äntligen ska få knulla? Äntligen flytta ihop? Är det kanske för att kvinnan ska bli ekonomiskt trygg? Eller är det för att garantera sexuell trohet? Nej, nej, nej. Förr fanns dessa uppenbara bevekelsegrunder. Men inte nu. Idag gifter man sig med pompa och ståt av framförallt två skäl: Ett – Förljugen romantik. Två – Tomt skryt.

Jag är inte den som bevistat särskilt många bröllop, och det tackar jag särskilt för. Jag hittar gärna förhinder om jag blir bjuden. De få bröllop jag fått genomlida har nämligen med få undantag varit skittråkiga. Tjocka släkten, vännerna och en stab med mer eller mindre löst knutna bekanta ska alltså bänka sig i en festlokal efter vigselceremonin och sen arbeta sig igenom x antal maträtter under en outsinlig ström av sentimentala bordstal om små hyss och eskapader de tu lyckliga gjorde som små, allmänna goda råd, ömhetsbetygelser, trudelutter och Skååål för brudpaaaret! till leda och förruttnelse.

Det är ju så totalt ospännande. Där sitter ett etablerat par som ofta har levt ihop ett gäng år, några har tillochmed hunnit yngla av sig. Och de spelar nykära fastän man vet att de redan grälat vid diskhon, hittat en favoritsamlagsställning, sniffat i sig varandras tarmgaser och stressat runt på Ikea med trötta miner. Slentrian helt enkelt. Och sen ska bröllopet bli den romantiska nytändningen. Det pråliga beviset på trogen och innerlig kärlek.

Visst kan man se far- och mormödrar och morsor och kanske några väninnor sitta vid bordet med daggig blick och tänka på hur vacker kärleken kan vara. Och med hjälp av rusdrycker kan darr på stämbanden inträda även hos de mer luttrade bröllopsgästerna. Men budskapet från brudparet är inte enbart: Se hur lyckliga vi är! Det lyder också: Se hur LYCKADE vi är!

Jo, för bröllopet är en uppvisning av parets ekonomiska och sociala status. Allt ska vara superambitiöst och jättepåkostat från bröllopsrim till giftasring. Ju dyrare kalas desto lyckligare äktenskap, det är vad man ska tro. Men jag går på fest för att ha roligt, inte för att bli impad på. Och de flesta jag känner brukar med en suck erkänna att de haft det riktigt jävla trist på sina vänners bröllop.

Gå inte och fantisera om ett sånt där värstingbröllop. Det är en urholkad sed som helt förlorat sin poäng. Att verkligen trivas med den man älskar är viktigare, och är kärleken äkta behöver man inte flagga på så fett; den syns ändå. Vill man sen av nån anledning gifta sig – fine. Det tar några minuter att bli borgerligt vigd. Sen kan man ju alltid fira händelsen med goda vänner. Vilket är fan så mycket trevligare än alla dessa prettobröllop.

Veckorevyn 2004