Varför suger Monica?

En gigantisk dokumentärsåpa rullar dygnet runt och världen över sen drygt ett år tillbaks, med en multimedial miljardindustri i ryggen. Serien har den smarriga titeln ”Sexgate” och dramaturgin går ut på att rädda den tappra och enade kärnfamiljen mot nedsolkning av det famösa tros-lösa stjärnludret Lewinsky som fått presidentens djuriska lusta väckt. Vilken av kvinnorna i den här tvålsoppan som är mest värd kan lätt mätas i den penningsumma de bägge kvinnliga karaktärerna erbjudits för att ge sin story. Den anständiga världsladyn får 40 miljoner för att tala ut medan den fallna slampan, numera också arbetslös, får hålla till godo med ungefär en tredjedel. Plus 100 procent av skammen förstås.

Att löpa gatlopp i medierna gör säkert minst lika ont som att gå på glödande kol, men ingen tröstar Monica förutom de pizzaslizar hon desperat trycker i sig under burop från den skadeglada pöbelmobben. Man kunde annars vänta sig en viss uppslutning från feministhåll, som exempelvis i fallet Lorena Bobbit, men ack nej. Den samlade muffmaffian har vänt bort blicken från den ociviliserade häxprocess som Monica utsätts för och istället valt att supporta den tryggt parlamentariska Hillary som saluför en kvinnotillvänd reformpolitik. Man satsar på den som har makten helt enkelt. Monica har ingen makt och kommer heller aldrig att få det – tji fick hon snarare om hon trodde att det gick att tillskansa sig makt på det lumpnaste vis, nämligen via sitt villiga billiga lammkött. Det tigs ihärdigt om översteprästens, åklagare Kenneth Starrs, högljudda och skoningslösa blottande av Lewinskys skabrösa skrymslen samtidigt som hennes mun ännu är tilltäppt av det generösa oralsex hon erkände sig ha bjudit presidenten på (Jisses förresten, vad fellatio måtte stå ”that woman” upp i halsen!).

Att feministerna vänder Lewinsky ryggen är en skamligare fläck på kvinnorörelsens fana än de spermafläckar som hamnade på Monicas lågpriskedjeinhandlade marinblå klänning. Hela Lewinskyhärden stinker sannerligen av systerligt svek vars startskott var bedrägeriet från väninnan Linda Trapp som lät banda deras telefonsamtal (Nu offentliga även de – let it all hang out!). Presidentens lögner och svek mot sin hustru, mot folket, mot Monica har vi gladeligen svalt och vad han får nu är väljarnas välsignade avsugning.

Men vad får Monica? Jo, som straff för att hon lockade fram ormen i det vitaste av paradis är hon tilldömd livstids karantän från livet. Hon kommer ut med sin bestseller ”Monica’s story” och slantar in kosing som i bästa fall täcker hennes kostnader i den kastlösa exil som väntar henne. Därpå återstår en eventuell turné inför auditorier med dalande publikt och monetärt intresse. Kanske kan hon låta kroppsmåla sig till omslaget för Vanity Fair, i stil med Robinson-Åsa. För det är en Robinson-Åsa vi reducerat detta befläckade flickebarn till. Och även om Sexgate-Monicas arena är världstäckande, så kommer hon i likhet med dokusåpgenrens övriga stjärnor endast att få dansa en sommar. Därefter blir hon ihågkommen som blott ett skällsord.
Detta var vad vår styvsysterliga tystnad gav henne.

Aftonbladet 1999