Varför är det så synd om männen?

Nu är pappa trött igen. Mansrollen sviktar betänkligt och världens ledande feminister drar en lång deltagande suck över att denna maskulina förvirring tycks ha blivit kronisk.

Kvinnorörelsens översteprästinna Susan Faludi satte den nya agendan med sitt senaste alster ”Stiffed. The betrayal of the modern man”. Efter den bittra uppgörelsen med manssamhället i ”Backlash” är det nu dags att plocka fram moderskänslorna. Muffmaffian slår ihop klackarna och stämmer in i den nya hymnen: män har det minsann inte så lätt de heller. De frånvarande fäderna berövar pojkarna positiva identifikationsobjekt, männen har inte längre en självklar position som familjeförsörjare och dessutom har de stackarna börjat fjolla med sitt yttre. Och visst – detta finns det ingen anledning att bestrida.

Men jag tycker ändå att Faludianhängarnas attitydsvängningar är ett uttryck för den uppmixade kvinnorollen snarare än för den vittrande klassiska manligheten. Hur ska vi ha det egentligen? Först ställer vi bastanta militanta krav på jämställdhet, sen öppnar vi stora famnen och erbjuder ett tröstande bröst. Tro sjutton att dessa förvirrade budskap också framkallar förvirring.

Det intressanta är också att männens centrala placering på debattkartan ständigt uppdateras. Förut var männen bovar, nu är de offer. Och vi kvinnor för deras talan alltmedan grabbtidningarna ogenerat fläskar ut sina barhudade tjejkroppar, kvinnofridsbrotten ökar, och pojkarna kammar hem
kulorna i IT-spelet medan flickorna dekorerar sajterna.

Frågorna jag ställer mig är:

1. Varför är det bara pojkarna det är synd om när fäderna är frånvarande? Hur kul är det att vara dotter till en farsa som aldrig finns där? Killarna behöver en manlig förebild, men tjejerna behöver också det. De behöver upptäcka goda kvaliteter hos det motsatta könet de senare kan ha som riktmärken i sina partnerval. De flickor som inte haft en bra kontakt med sin pappa – eller ännu värre, haft en usel pappa – kommer med stor sannolikhet att få svårt att skilja pärlorna från svinen. Och i de risiga relationernas rike är det i regel de kvinnokönade som tar mest stryk. Män med dåliga fadersförebilder tenderar att upprepa sin fars beteende; kvinnor med dåliga fadersförebilder söker sig ofta till män som uppvisar deras fars beteende, ty det är ju så de lärt sig att en man fungerar. Män som är vådsamma har kanske plågats av en våldsam far, men de tycks lösa sina problem genom att vara våldsamma mot sin partner. Så kan inte kvinnor som haft en våldsam far agera, och deras problem kvarstår plus att de inte sällan får ytterligare ett problem, nämligen en våldsam partner.

2. Varför är det så synd om den västerländske mannen nu när kvinnan blivit så stark och självständig att hon både kan försörja sig och sköta ett hushåll, både använda slagborr och symaskin. Varför ser vi det som en förlust för mannen och en vinst för kvinnan? Hur förbannat kul är det att behöva vara så stark och duktig? Ska vi då dessutom duttla med gubbarna för att de känner sig överflödiga?

Att försöka förstå den moderne mannens svårigheter är visserligen ett sympatiskt drag, men det skulle inte skada om vi först provade att försöka definiera vår egen könsroll istället för att projicera ut vår förvirring på karlsläktet. Herrarna reder sig nämligen. De har ju alltid en kvinna att gråta ut hos. Men har damerna en axel att luta sig mot?

Aftonbladet 2000