Superfeminin

Skilsmässorna haglar i Europa. Allra mest i Sverige. Även om inte alla som skiljer sig har barn, måste detta betyda att andelen singelmammor ökar. Därmed ökar också kraven på kvinnan.

Som ensam mor blir man en ”mappa”. Man tvingas till en sorts mental erektion. För att ta plats i ett mansdominerat konkurrenssamhälle behöver man helt enkelt plocka fram sina maskulina egenskaper. Det handlar om överlevnad. På en ensamstående förälders axlar vilar nämligen den dubbla tyngden som både krigare och sjuksyster. Den andra föräldern kan figurera som statist eller birollsinnehavare men huvudrollen innehas alltid av den förälder som har den empatiska och ekonomiska förmågan att räkna ut vad kylskåpet bör innehålla. Som regel kvinnan. Hon måste vara stark. Faller hon, rämnar tryggheten.

Detta skrämmer även kvinnor som lever i fasta förhållanden. Vetskapen om att relationen kan klappa ihop, ja, att en sådan prognos är högst sannolik, gör att vi undviker att bli beroende av vår partner. Vi rustar oss, blir starka. Självständighet har blivit ett altare. Och det är väl i och för sig inte fy skam. Vem vill tillbaks till den tid då kvinnan var en maktlös fånge i familjens hägn?

Problemet är bara att förväntningarna på den enskilda kvinnan har växt sig fullkomligt orealistiska och vi märker det genom den oro som böljar sig i flickleden av 16 – 24-åringar:
• Matstörningarna ökar stadigt. De knoppande brösten och ansatsen till höfternas rundnad blir startskottet för många tjejer att börja tukta kroppens skrämmande feminina skavanker.
• Utskrivningen av antidepressiva medel har accelererat, och de unga kvinnorna utgör den växande konsumentgruppen.
• Självmordsfrekvensen har fördubblats och åtminstone i Stockholmsregionen är det unga kvinnor som står för fördubblingen.

Hur en modern kvinna bör vara får man enkelt reda på genom att göra nedslag i populärkulturen; populärkultur bildar ju mönsterarken till den dräkt de unga syr upp åt sig och sedan försöker passa in i. Starka och manhaftiga kvinnoikoner har alltid återkommit som viktiga motbilder. Jeanne D’Arc, till exempel. Men på senare tid kan man skönja ett kvinnoideal som är både extremt manligt och extremt kvinnligt. Och dessa egenskaper är väldigt svåra att efterhärma i verkliga livet, för de är just orealistiska, i synnerhet i kombination.

Vi har seriehjältinnan Tank Girl som lever i cyberpunkmiljö och som snabbt blev världskändis. Tank Girl är rått okvinnlig med rakad skalle, plåster och ärr, cigg i mungipan, gympadojor och trasiga kläder. Den som besöker någon av sommarens alla rockfestivaler kan skåda åtskilliga piercade, tatuerade och rakade Tank Girlinfluenser. Och konstnären Christian Beijer har nått en stor publik med sina Tank Girl-porträtt där hon kommer ridande genom rymden på missiler eller andra falliska symboler. Storm är X-Mens kvinnliga ledare. Och X-Men är USA:s största serie. Storm är tecknad som en klassisk muskulös stålkvinna. I filmen Long Kiss Goodnight kommer den goda modern plötsligt i kontakt med sitt tidigare jag som toppskicklig torped.

Luc Bessons visuella orgasm Det femte elementet är ännu tydligare i budskapet om den nya femininiteten. Här blir kvinnan den avgörande länken i jordens överlevnad. Men det är inte vilken kvinna som helst – det är den perfekta skapelsen (de säger så i filmen och menar då hennes kropp). Men hon är dessutom överjordiskt intelligent i den kvantitativa bemärkelsen att hon med lätthet slår i sig ett nytt språk om dagen via digital teknik. Och hon kan både slåss och hantera skjutvapen.
Detta är vad som gäller för alla de ovannämnda populärkulturella schablonerna. De slåss och hanterar skjutvapen med bravur. Och de saknar underhudsfett. Deras enda kvinnliga attribut är tuttarna. Ofta framträdande sådana. Och bröst förpliktar. Med bröst ger man di. Bröst förknippas med emotionell och livsavgörande näring. Och därmed blir omsorgsfaktorn närvarande. Dessa kallhamrade, effektiva och våldsamma varelser med betydligt mer stake i sig än männen de samarbetar med uppvisar nämligen också en starkt utvecklad moderlig princip.

Vi har skapat en kultur där kvinnor ska fungera som actionhjältar, med trimmade tonårskroppar, fullfjädrat tekniskt kunnande, fysisk styrka, snabbhet och ledartalanger. Samtidigt ska de ha ett bultande hjärta för barn, djur, män och andra svaga individer. Och blödigheten inför de svaga och hjälpbehövande desarmerar kvinnan. Till syvende och sist är hon ändå bara kvinna, det är genom ömsintheten man nitar henne fast vid hennes läst, det är hennes vilja att värna livet som gör henne sårbar. Och dramaturgin innehåller alltid ett moment som lockar fram denna sårbarhet. Kan den moderna sönderstressade kvinnan hitta en bättre beskrivning på sig själv?

Och nästa fråga: Vore det inte enklare att byta kön än att motsvara denna beskrivning? Som män är vi ju starka.

Föräldraguiden 1997