Spisfeminismen

Den feministiska rörelsen har länge varit en rörelse bort från hemmet. Den patriarkala föreställningen att kvinnans plats är vid spisen har med näbbar och klor bestridits under ett par generationer.

Hemmafrusystemet avskaffades i takt med att kvinnorna efterfrågades på arbetsmarknaden, vilket förmodligen också sammanföll med en genuin vilja att delta i produktionen. Men nu när den tekniska utvecklingen ständigt avskaffar arbetstillfällen famlar vi desperat efter nya områden att suga upp denna frigjorda arbetskraft inom. Länge har vi låtit den offentliga sektorn svara mot kraven på nya arbetstillfällen och avlönad sysselsättning har bildat en ledstjärna för vårt sätt att organisera samhället. Praktiskt taget vad som helst som utförs i centralt administrerad regi passerar som arbete bara en lön utgår. Och kvinnor som en gång sveptes ut av högkonjunkturens fabriksvissla är nu rädda att på grund av lågkonjunkturen stämplas hem till spisen igen.

Nu börjar emellertid kostnaderna för detta system gräva allt djupare, inte bara i vårt privatliv utan också i våra plånböcker.

Att istället gå åt andra hållet, det vill säga att solidariskt dela på den tidsvinst som de tekniska landvinningarna ger oss, har länge varit otänkbart och avfärdats som utopiskt. Men är det inte snarare utopiskt att tro att den totala fulltidssysselsättning som vi ser vittra samman går att ständigt restaurera? Vad som håller på att hända idag är att hemmet på nytt börjar betraktas som en plats där värdefullt arbete kan utföras. Kvalificerat och avlönat arbete som internationaliseringen och informationsteknologin skapar kan pågå i ett hem lika gärna som på en arbetsplats. Likaså har kvinnor börjat framföra egna önskemål om att en del av det omsorgsarbete och de servicetjänster som utförs inom den offentliga sektorn övergår till att skötas i hemmet. Att detta sammanfaller med allt högre krav på nedskärningar borde väl då betraktas som en fördel. Men just vid denna brytpunkt tar kvinnorörelsen i för full hals så att den formligen går av på mitten. Och vi får bevittna ett kvinnors krig mot kvinnor; de som vill få hemarbetet uppvärderat mot dem som anser att hemmet är kvinnoförtryckets främsta skådeplats.

Vad är det då som föranleder dessa ramaskrin så fort någon hävdar värdet av det arbete som utförs på den privata arenan? Kan det vara detta att hemmets fria, självorganiserade sysslor faller utanför ramarna för det disciplinerade, samhällsorganiserade lönearbetet som bildar fundamentet för industrialismen? Och att föreställningarna om kvinnans frigörelse blivit underordnade denna föråldrade struktur?

Vårt svenska löntagarsamhälle med dess industriella tänkande reducerar individens livsvärde till lönearbetet. Inga skruvar och muttrar får drälla runt på fabriksgolvet, alla skall inordnas i den centrala samhällsapparaten – det arbetsplatsorienterade lönearbetet – och det är endast genom detta som människan antas kunna förverkliga sig själv. Den som inte kan försörja sig genom lönearbetet är hänvisad till socialförsäkringarna. Någon tredje möjlighet finns inte.

Lönearbetet var från början uppbyggt på dess produktiva värde. Så småningom ledde den tekniska utvecklingen till att det inom vissa sektorer krävdes allt mindre tid för att producera samma varumängd, medan andra lågproduktiva sektorer, som t ex utbildningsväsen och sjukvård stod kvar på i stort sett samma nivå som vid sekelskiftet. Här kommer transfereringarna in. Överföringen av resurser gör vi av solidaritet. Istället för att ge de få som arbetar i den direkta produktionen hela kakan av vad deras arbete egentligen är värt fördelar vi frukterna av den tekniska utvecklingen. Den offentliga sektorn vilar på ett rättvisetänkande och detta är en sympatisk grundidé. Men idag har välfärdsstaten alltmer börjat gå ut på att bevara den fulla sysselsättningen inom den offentliga sfären istället för att sänka arbetstiden och därigenom ge bland andra småbarnsföräldrar möjligheten att ta ut denna fria tid så som det passar dem bäst utöver den lagstadgade föräldraledigheten. Hemmet bör i stort sett inte vara en plats att vistas i mer än för nödvändig sömn och rekreation.

Enligt SCB hyser 30 procent av svenska småbarnsföräldrar en önskan att vara hemma med barnen under de första åren om ekonomisk möjlighet därtill gives. Detta medges inte, trots att den materiella nivå vi har skulle kunna tillåta detta. Det heter att kvinnan vill yrkesarbeta för att uppnå ekonomiskt oberoende. Men är hon verkligen så oberoende? Tidigare var kvinnorna utlämnade åt sin man, nu är de prisgivna åt staten och arbetsgivaren och är dessutom lönediskriminerade. Anställningstryggheten för kvinnor har till stora delar baserats på transfereringar, som i princip inte skiljer sig från transfereringar i form av vårdnadsbidrag eller avdragsgilla ”pigor”. Transfereringarna används sålunda främst som styrmedel för att få ut kvinnorna på de godkända arbetsplatserna. Frågan är om dessa kollektiva lösningar alltid gagnar alla kvinnor och barn.

Just kvinnornas inträde i förvärvslivet kräver en särskild belysning. De jobb som skapats under de senaste 20 åren har lett till att tidigare kvinnoarbete i hemmet övergått till att vara i huvudsak skattefinansierat avlönat arbete utanför hemmet. Antalet offentligt anställda har ökat med 700 000 sedan 1970. Under samma tid har antalet hemarbetande kvinnor minskat nästan lika mycket. Detta är delvis ett utslag av en jämställdhetspolitik som säkerligen har haft ett gott syfte. Mycket få kvinnor vill idag vara hemmafruar på livstid. Men det måste inte betyda att de därmed vill vara ett lågavlönat och konjunkturberoende omsorgsproletariat som avstår från det varierade och självstyrda arbete det innebär att ta hand om sina egna barn under några år för att istället på heltid sköta allas barn och alla gamla under ett helt liv. Märk väl att vi nu i första hand talar om de villkor som gäller för kvinnor med så kallade vanliga jobb – inte om den priviligierade elit som åtnjuter självförverkligande och ibland rentav hobbybetonade arbeten med goda avancemangsmöjligheter, denna elit som för övrigt gärna gör sig till tolk för den förstnämnda kvinnokategorin.

Det finns en obehaglig översittarattityd hos vissa motståndare till vårdnadsbidrag och pigskatt. De sätter sig till doms över andra kvinnor. På den tiden då marxismen var förhärskande hos många intellektuella talades det ofta om ”det falska medvetandet” hos folket. Idag är detta begrepp översatt till ett ”egentligen”. Egentligen vill ingen vara hemma vid spisen med småbarn. Men vårdnadsbidraget eller pigskatten skulle tvinga dem härtill. Detta är att nedvärdera kvinnan och underkänna hennes förmåga att tänka självständigt. Samtidigt som man pläderar för hennes behov av att vara just självständig. Så fort hon ställer sig vid spisen förvandlas hon till en slav, men ingen kommer på tanken att kalla daghemmets ekonomibiträde för en livegen piga.

Varför inte istället lyssna på kvinnors motiv och önskemål och ta på allvar exempelvis det förhållande att över hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna i Sverige bara arbetar deltid. Detta gör de nästan undantagslöst av fri vilja. Det tycks således vara kvinnor som bildar spjutspetsen mot framtiden. De har redan börjat praktisera sextimmarsdagen och därmed en annan livsform inom vilken det finns utrymme för självorganiserade aktiviteter och civila värden. Ett sådant värde är föräldraskapet. Föräldraskapet är en del av den vuxna människans självförverkligande som alls inte utesluter andra sorters självförverkliganden, till exempel inom yrkeslivet. Innebär det problem för kvinnor att efter en period av hemarbete ta steget ut mot förvärvslivet, då bör vi undersöka varför arbetsmarknaden, vars högre poster domineras av män, är så beskaffad. Den kvinna som söker sig ut i yrkesarbete efter att ha organiserat sitt arbete i hemmet tidigare måste tas tillvara som en resurs. På samma gång måste vi inse att ”pigor” och ”drängar” kan utföra ett högst meningsfullt och oumbärligt arbete i någons hem. Vi har också numera ganska gott om exempel på kvinnor vars arbeten genom telekommunikationer och digital teknik är så flexibla att de kan sitta hemma under långa perioder med sina små barn omkring sig och samtidigt lönearbeta. Men inte förrän hemarbete värderas högre kommer männen att hitta vägen dit.

Vi är varma anhängare av idén om könskvotering och vill vara de sista att förneka att kvinnor behövs överallt i samhället men de behöver nödvändigtvis inte vara överallt samtidigt. Ett ordentligt vårdnadsbidrag, rätt till tjänstledighet i samband med barnafödande och pigavdrag är exempel på reformer som skulle göra det möjligt för kvinnor att träffa ett val som kommer att öka deras autonomi. De tillåts då göra en kompetent bedömning av sin totala livssituation utan att tvingas vare sig in i eller ut ur lönearbetet. Men den rigorösa styrningen från en arbetsgivare står för en gångs skull inte överst på listan som en tvingande naturnödvändighet. Istället erbjuds en möjlighet att strukturera arbetet självständigt med utgångspunkt från en fri och individuellt förankrad hållning till livet.
Den mest intensiva perioden av förvärvsarbete behöver då kanske inte alltid sammanfalla med de år då vi bildar familj som den tyvärr oftast gör idag.

En omvärdering av hemmet som arbetsplats leder till ökad valfrihet för både kvinnor och män. Och först då slipper vi kvinnor förhoppningsvis anklaga varandra för att vara lurade, vare sig till spisen eller till karriären.

Svenska Dagbladet 1995