Pittstimmet

Det pittgnälls och fittskälls till leda i dessa dagar. Lundell pittstimmar från sitt sårslickande medierevir och vinner snabbt sympatisörer i form av Brunner, Anrell och en handfull andra högljudda snoppinnehavare. Jämställdhetsministern fittstormar tillbaks och man skulle kunna tro att det såkallade könskriget toppar rikets övriga angelägenheter.

Låt oss då avtäcka detta sista skrik från millennieskiftets så uppspärrade gap mellan manligt och kvinnligt. Vi kan börja med Lundell, som kommit att bli en lättprickad jättepitt med egen högaktiv avtryckare. Sen när utsågs denna nationalstjärna som värdig representant för de hankönade? Har han överhuvudtaget nåt gemensamt med majoriteten svenska män förutom en adaptor i grenen? Hallå i stugorna, gubbar! Blir ni inte förolämpade? Lundell har i decennier varit höjd ovan de dödliga. Nästan uteslutande beskriver han ett extraordinärt liv i sus och dus med vådliga doser lyx; vräkiga åkdon, dyra märkeskläder, à la cartemenyer, flotta vin&spritmärken och sommarparadis i öppna landskap är normala ingredienser i Lundells diktning. Damer fyller på samma sätt som droger den ostillbara konsumtionshungern och kvinnan är attraktiv bara så länge hon vagt kan skönjas bakom förälskelsens eller rusets dimridåer.

Givetvis står det Lundell fritt att leverera denna syn på tillvaron. Han är (som så många andra underhållare) en drömfabrik. En drömfabrik som ibland spyr ur sig sura utsläpp av personliga tillkortakommanden. Tuff skit för Lundell. Trist för fler än de närmast sörjande blir det dock när Lundells ymnigt dokumenterade ”woman troubles” – privata såväl som uppdiktade – tas som exempel på den moderne mannens svårigheter. Låt vara att de Lundellska problemen kan ha likheter med Anrellska och Brunnerska erfarenheter. Men de är banne mig inte typiskt man-liga, och det tackar vi särskilt för. Skulle karlar i gemen bete sig som Lundell, då vore prognosen verkligen dyster. Vad han mestadels ägnat sig åt tycks ju vara en evig flykt undan den triviala tillvaro som de flesta rediga karlar lär sig hantera med åren. Jag har alltid läst Lundells böcker för att fly in i en behaglig livslögn, så fjärran från disk och dammråttor som man kan komma. Och det är sannerligen inget dåligt betyg åt en författare. Men det är ett uselt betyg åt en livs levande man ute i verkligheten. Nu kan för all del inte Ulf Lundell rå för att han fått stå staty för nån sorts tilltufsad generell manlighet som söker offentlig upprättelse. De skyldiga är snarare de som nappar på det ynkliga betet. För hur i allsindar kan en könsrollsdebatt rasa runt en medelålders misslynt multimiljonär som i emotionell mognad inte tycks ha förflyttat sig en årsring från sextiosju-läget. Han står kvar och gnölar på samma fläck medan hans plattor säljer guld, gigen drar masspublik, en av hans hittar hotar att bli nationalhymn och en nysläppt roman på nästan 800 sidor avhandlas som en bibel. Det är inte synd om Lundell. Snarare är det synd om alla de tappra karlar som trälar med jobb, ungar och taskig ekonomi tillsammans med sina jämställda kvinnor. Rejäla lojala män som knallar upp i ottan och kommer hem och är snälla. Män vars pubertala machodrömmar skrinlagts, liksom deras eventuella poesiskrivande eller övriga konstnärliga behov som faktiskt de flesta människor besitter. Utan avundsjuka unnar de istället Lundell att ta ut svängarna och nån gång emellanåt halar de kanske ut lutan ur garderoben och drar några Lundellåtar i vardagsrummet med grannar och vänner som stämmer in i nostalgisk allsång om livets överkurs.

Och jodå – jag tänker vara självkritisk också minsann. Vi härute på fittfronten är heller inga vanliga fruntimmer. Vi är i regel priviligierade innerstadsbor i karriären med tillgång till ordets högröstade makt. Så om vi cirkusdjur skulle tona ner stimmet på den offentliga manegen och rikta mikrofonerna mot publiken, då misstänker jag att en ny melodi skulle ljuda fram. Den melodin skulle kanske rentav kulminera i en smäktande fitt&pittduett. Fast orkar vi lyssna på nåt så banalt?

Aftonbladet 1999