Omsorgens låga status

I mitt önskesamhälle är lönerna för dem som jobbar inom vård, skola och omsorg dubbelt så höga som nu. Förutom sina tekniska och teoretiska kunskaper sitter denna personal nämligen inne med en förmåga som inte går att ta på, inte mäta och väga, men som är ovärderlig. Jag syftar på omsorgens innersta väsen – att hysa förståelse, respekt och medkänsla för den som av ålder, handikapp, sjukdom eller lidande inte klarar sig på egen hand. De låga vårdlönerna visar en skrämmande likgiltighet inför denna förmåga.

Ändå började vi våra liv i total hjälplöshet. Graden av omtanke och empati vi åtnjöt under denna start avgör i hög utsträckning hur vi senare i livet tacklar tillvarons svängningar. En hygglig barndom är ett oslagbart kapital, ett själsligt immunförsvar. Men under resans gång behövs påfyllning och det får vi i våra mänskliga relationer. Tyvärr är det inte alltid som våra relationer är sunda och det är heller inte alltid våra närmaste räcker till. Här kommer den professionella omsorgen in. En lyhörd fritidsledare eller lärare kan rädda ett sargat barn från en känslomässig bankrutt. Ett medkännande vårdbiträde kan trösta kvinnan som genomgår cancerterapi. Dagligen uträttar folk inom vård- och omsorgsapparaten storverk. Deras stödjande insatser kan vara den enda livlina som finns kvar när allt annat brustit. Men de anställda inom vård och skolväsende måste inte engagera sig känslomässigt. Ändå gör de det så ofta. Ty lika lite som ett äktenskap handlar om ekonomi handlar vård och omsorg enbart om medicin, kemi eller pedagogik. Det krävs också en talang i medmänsklighet. Och det är ganska tragiskt om vi inte förmår ta vara på denna osjälviskhet förrän vi flämtar på dödsbädden och inser att det mest värdefulla i våra liv var allt det som inte gick att väga eller mäta. Lönesättningen inom skola, vård och omsorg borde avspegla denna prioritering. Annars får vi nog vänja oss vid vanvård.

Aftonbladet 2001