Mjukismän

Det fanns en tid på sjuttiotalet då den moderne mannen ansågs vara ett velourinbakat kramdjur med ett litet barn i bärsele. Den mjuka maskuliniteten lanserades som ett nytt diskbänksvänligt ideal. Strax hördes dock ett sårat djungelvrål från mjukisarnas kärntrupp: de hade fått öknamn som plyschpajasar, velournissar och flanellpittar och kvinnorna föredrog hårda snubbar som stank motorolja istället för barnbajs. Raskt byttes plyschen ut mot läder. Det var tacken för att vi var så sjyssta! brölade de missförstådda hannarna och sen dess har den frånvarande mannen haft en stående ursäkt. Det är ju så ni vill ha oss! triumferar han. Ni tänder inte på mulliga hemmamän! Ni vill ha nåt hårt.

Från den samlade herrpressen levereras envist bilden av en macho på ett kapitalistiskt slagfält som roffar åt sig så stora doser makt han förmår. Makten består av dyra vanor, snabba bilar och villiga pinglor. Jakten består i en ständig uppgradering av dessa attribut. Varaktiga relationer till det motsatta könet anses bromsa möjligheten till nya erövringar. Hemmet är ett fängelse man bör undvika i görligaste mån, och finns det händelsevis en kvinna i denna trista vrå bör hon framför allt vara utrustad med välformade bröst och god sugförmåga.

Men var i allsindar finns kvinnorna som vill göda den myten? Jag vet inte hur många karlar jag mött som snopet bekänt att de blev utkastade för att de aldrig var hemma. Och jag vägrar gå med på att det var vi kvinnfolk som jagade bort velournallarna om de nu fanns på riktigt. En kille som älskar att vara hemma och umgås med sin familj är ju det sexigaste som finns. Pappor, kom hem! Ta av hårdhandskarna och stoppa nävarna i diskhon. Gärna i mjuk trikå. Vi vet var det hårda finns ändå. Så slåss inte gubbar – gråt!

Aftonbladet 2000