Mansförtryck

Jag har fått mejl från en ilsken jeppe som tänker anmäla mig till Jämo. Anledningen är mina krönikor som han anser vara kränkande mot män i allmänhet och mot honom i synnerhet. Den uppretade karln jämför mig med Adolf. Min kille blev hotad med stryk för ett par år sen då han försvarade mig inför en snubbe som också jämförde mig med Adolf. Om det är samma lirare vet jag inte, men anklagelsepunkten är snarlik: Jag har sabbat hans liv tillräckligt nu med mina manshatarmanifest.

Det finns en liten klick bittra män som då och då dyker upp i jämställdhetsdebatten. De framställer kvinnan som maktlystna hondjävlar som blandannat förvägrar pappor rätten att träffa sina barn medan de skadeglatt frossar i bidragsregnet. Männen själva är ack så snövita och har alls icke bidragit till det spända läget. En liknande attityd kan man stöta på bland de fuckade losers som spöat upp sina kvinnor. De har blivit utsatta för psykisk misshandel, gnölar de och lägger inte så sällan till att de hellre hade tagit några hederliga snytingar. Men av egen och andras erfarenhet vet jag att den psykiska terror som misshandlade kvinnor lever under är långt värre än den fysiska smärtan från slagen och sparkarna.

Skälet till att jag tar upp de här extremfallen är att jag vill passa på att skilja ut dem från den betydligt större andelen män som har modet att fejsa de orättvisor som drabbar kvinnor. Hyggliga karlar är varken skyldiga till kvinnovåld eller till det faktum att man exempelvis har större chans att bli VD om man heter Göran än om man är utrustad med livmoder. Hyggliga karlar är inte rädda för kvinnor. Hyggliga karlar vet att de tjänar lika mycket på jämställdhet som vi kvinnfolk gör. Det skulle också det stackars förvirrade puckot som vill Jämoanmäla mig göra. Om han inte vore så skitnödig att han trasslar till begreppen. Hoppas Jämo kan hjälpa honom.

Aftonbladet 2001